Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe

28 mars 2008 17:01 | Musik, Politik | 12 kommentarer

Jag och Birgitta var ju nyligen och hörde Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala; om den konserten har jag tidigare skrivit, mycket uppskattande.

I anslutning till konserten köpte jag en CD med dem, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk 509952 180323, 2008). Den finns inte att köpa i skivhandeln, säljs bara i anslutning till Aleksandersens och Wiehes turné. CDn är inspelad inför turnén och innehåller material från turnén, dock i andra versioner. Vid konserten liksom på skivan alternerar Åge och Mikael med att sjunga egna låtar, men de backar upp varandra både sångligt och med ytterligare en gitarr. Materialet på CDn är avskalade soloversioner – det känns närmast som om två trubadurer, om man nu vågar använda ett sådant ord, hade gjort en gemensam skiva.

Detta är ingen kritik; jag menar bara att sångerna låter annorlunda än i konsertsalen.

Mikael Wiehe lyckas, även i denna avskalade form, bra med några av sina paradnummer, till exmepel den sorgsna ”Titanic” och den vackra kärleksförklaringen ”Mitt hjärtas fågel”. ”Ni som tjänar på krig” – Bob DylansMasters of War” – sjunger han till starkt rytmiskt gitarrkomp. Över huvud taget lyckas han, med bara gitarren som medel, åstadkomma variation: ”Tango” beledsagas av ett vackert, nästan smäktande gitarrspel, medan den påföljande ”Du är den enda” får ett mycket hetsigare gitarrkomp.

Men låt mig här ägna utrymme främst åt den här i Sverige inte fullt så kände Åge Aleksandersen.

Redan i anslutning till konsertbesöket nämnde jag hans ”Lys og varme”; här avslutar den hela CDn:

Lys og varme

Text och musik: Åge Aleksandersen

Når mørke no har sænka sæ,
går æ stillt igjennom rommet.
Å følelsan dæm slit i mæ,
ka vil fremtida gi?

Å den arven vi har gitt dæ,
kainn vær tung å ta me sæ.
Vil du spørr oss, vil du last oss?
Vil du kaill det førr et svik?

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Når sola jage natta bort,
så kryp du godt innte mæ.
Å gjømte de tunge tankan,
dæm æ hadd i går.
I liv og latter spør du mæ,
om rægne og om sola.
Å svaran som æ gir dæ e itj dæm æ hadd i går.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Här i Sverige blev den känd genom Björn Afzelius, och den blev också en dansbandstryckare, vilket leder tanken fel i fråga om textens innebörd. Åge Aleksandersen berättade vid konserten, att han skrev den till sin nyfödda dotter, och inte minst hans solonummer av den på CDn präglas av den innerlighet som följer av detta.

Annars är det kanske inte så förvånande, att just dansbanden har fastnar för Aleksandersen; många av hans melodier är sådana. Och texterna – här är ett exempel från CDn, fint framfört av Aleksandersen – har också element, som bör locka också dansbanden och deras publik, vilket inte ska tolkas nedsättande:

Dains me dæ

Text och musik: Åge Aleksandersen, 1977

Vi ropa høgt opp mot himmeln,
og vi hadd så my og gi
og vår’n deinn hadd vi i oss,
og du hærlige tid.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Og vår’n dein vart avløst av sommern
og vind dein va mild og blid
og vi tok aillt sammen med oss
og enda så koinn vi gi.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Og løvet vart gult og trærn visna
og det kom storm og regn
og høsten dein hadd vi i oss
ja dein skoill bli der læng
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Ja løvet vart gult å trærn visna.
Å det kom storm å regn,
å høstn den hadd vi i oss,
ja den skoill bli der læng.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Åge Aleksandersen har en god blick för livet som det är, på gott och ont. Ett exmepel är ”Skin sola”, som ursprungligen fanns med på CDn ”Lys og varme” (1996) – den finns förstås med också på den här konsert-CDn:

Skin sola

Text och musik: Åge Aleksandersen

Sjelden tør æ sei te’ dæ æ træng’ dæ
leng’ sia æ sa at du var god,
at du e alt for mæ og ingen annan
kan få mæ te’ å føl’ som æ gjør no
Liv i lag e ikke lett å levva,
gråt og latter det går hand i hand,
kanskje hadd’ vi tenkt oss nokka anna,
men åran dem har vist det e nok sånn
Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Dansen den har ikke gått på rosa
bukettan må æ sei dem har vært få
men vi tar med oss kun den gode stunda
og enda flere trur æ vi skal få
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Så æ hadd tenkt at du skull’ få ei vise
og visa den skull’ verra berre di
æ kan ikke gi dæ nå’n ber’ gave
kanskje e det det einast æ kan gi
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Egentligen liknar Aleksandersen mer den redan nämnde men döde Björn Afzelius än Mikael Wiehe – och kanske är det just därför Wiehe har valt att uppträda i par med Aleksandersen.

Därmed gör han helt uppenbart Aleksandersen en stor tjänst: sjöng inte Aleksandersen på norska utan i stället på svenska, vore han rimligen en mycket älskad artist även här i landet.

Och ändå: är den norska jag har återgett ovan så svår att begripa för svenskar? Vi borde inte behöva så mycket översättning, grannar emellan.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^