Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 2 2008:

”Hästar kan överleva avlivning.”

Borås Tidning

”Fick livstid omvandlat till 33 år i Örebro.”

Nerikes Allehanda

”Att män och kvinnor också är olika i en del avseenden är känt och diskuterat sedan början av 1900-talet och verifierat genom forskning.”

Svenska Dagbladet

”Anrik korvfabrik stoppar förlusterna”

Rubrik i Dagens Industri

”Fluorbaserat munsköljmedel är ett bra komplement till tandborstningen och gör bäst verkan om man inte sköljer munnen.”

Dagens Nyheter

”Bussförare bestulen på hållplats”

Rubrik i Hallands Nyheter

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Melodikkrysset nr 7 2008

Mitt webbhotell har för andra gången på relativt kort tid utsatts för en allvarlig hackerattack. Min blogg har, som andras där, legat nere i flera dar, medan man har ökat säkerheten och bytt operativsystem. Som tur är har min webmaster, Bo Strömberg, säkerhetskopierat bloggen, vilket innebär, att vilka skador som attacken än kan ha förorsakat, går det förlorade att återställa. Men vad är det för idioter som sabbar så här för andra?

Nu är bloggen, med komplett tidigare innehåll, flyttad till ett nytt webbhotell – se Bo Strömbergs kommentar, som ligger under den här texten. Bo är en hjälte! Jag får lov att tacka honom för allt jobb han har lagt ner, också på något annat sätt än genom att passa hans och vår dotter Kerstins barn.

Den här texten om Melodikrysset nummer 7 fick jag alltså skriva och lagra i min egen dator i avvaktan på att bloggen skulle bli tillgänglig igen. Och här är den nu:

För egen del tyckte jag inte att det här Melodikrysset hörde till de svårare.

Till min egen förvåning kom jag till och med på, att det var Pet Shop Boys som sjöng ”Go West”, den med det upprepade ordet ”Together”. Jag har för säkerhets skull kontrollgooglat, så jag vet, att det är rätt.

Lite huvudbry vållade mig också ”Temple of One Love” med BWO, Bodies Without Organs (där bland andra Alexander Bard ingår), från Melodifestivalen 2006. Jag konstaterar åter igen, att melodierna i de här festivalerna mest utmärks av att aldrig fastna i mitt musikminne.

Fast det händer förstås också med helt andra typer av musik, att det tar en stund, innan polletten faller ner. Längst grubblade jag i dag på vad det var som Jan ”Tollarparn” Eriksson spelade ur Jan Malmsjös repertoar. Till slut kom jag på det: ”En så’n underbar dag som idag”.

Resten kom jag på bums och utan att googla.

ABBAs ”Ring, ring” skulle förstås leda tanken till en mobiltelefon. Själv är jag en sån där urmodig typ, som inte har någon mobiltelefon, inte ens telefonsvarare på min vägganslutna telefon. Jag tycker inte att man ska vara nåbar jämt, inte heller att man ska babbla överallt.

Möjligen har det med åldern att göra – och det var väl också på grund av den som jag klarade resten av frågorna så lätt.

På 1950-talet lyssnade vi alla på den enda kanalen i radio, lärde oss följaktligen allt om alla sorters musik, också att känna igen sångröster.

Alltså minns jag, att den kristallklara röst vi hörde sjunga ”14 år tror jag visst att jag var” tillhörde den då mycket unga stjärnan Ingeborg Nyberg.

Alltså har jag lyssnat på programmen med gammal dansmusik och lärt mig känna igen Karl Grönstedts ”Månsken över Ångermanälven”, som illustrerade frågan om veckans vattendrag.

Alltså har jag många gånger lyssnat till den sjungande bonden Bertil Boo, som här sjöng en sång om sig själv.

Alltså har jag i samma ångradio många gånger hört Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Alltså har jag där också hört Egon Kjerrman – mannen som sjöng hellre än bra – framföra den roliga ”Bla-bla-bla”.

Alltså har jag, fastän jag då redan var överårig, i radio hört Thomas Funck – mannen med alla de olika rollrösterna – göra sin serie om Kalle Stropp och Grodan Boll. Här hörde vi Grodan Boll sjunga ”Skiffle i ett skafferi”. Thomas Funck har jag förresten sett och hört live på en av de väldiga midsommarfesterna på Sågplan i min barndoms Juniskär.

Och alltså har jag under min skoltid i det närbelägna Nylands skola (i Njurunda, inte Ångermanland) sjungit Felix Körlings ”Nej se det snöar”, liksom jag – ända från programmets begynnelse 1959 – har hört signaturmelodin till ”Sommar”, ”Sommar, sommar, sommar” av Sten Carlberg och Eric ”Kvar i sängen” Sandström. Den här dubbelillustrationen skulle leda tanken till den inte alltför svårfunna förbindelselänken årstider.

Den som för övrigt lär ha kommit med idén till ”Sommar” var Tage Danielsson, då för tiden chef för radiounderhållningen. Här förekom hans förnamn dock som svar i en annan fråga, där ljudillustrationen var ett revynummer. Tage har jag alltid gillat högt och rent. Jag och Birgitta har varit på flera av Svenska Ords revyer; vi har dem alla på video. Jag talade med Tage i telefon 1968, då han och Hasse Alfredson engagerade sig i socialdemokraternas valrörelse: Vi pratade om lanseringen av hans ”En soffliggares dagbok”, som var ett led i detta. Och jag har på gamla dar, 2002, gett ut en bok, som lånar sin vemodiga titel från en sångtext av Hasse & Tage, som också återges i boken, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Ni hittar sången ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Då var det väl bara en låt kvar, gammal även den – och bra: Ella Fitzgeralds och George Shearings ”Lullaby of Birdland”. Fast här sjöngs den av Babben Larsson, en dam med många talanger.

* * *

Kanske söker du något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med attklicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nytt webbhotell

Nu är bloggen flyttad och jag hoppas att vi kan slippa driftproblem här. De här servrarna står i Ångermanland, det känns tryggt.

Vad hände då? Det kan man läsa om här, här och här.

Bo

Socker, socker, socker

Allt sedan det, nu för rätt många år sedan, upptäcktes att jag har åldersdiabetes, har jag granskat innehållsförteckningarna på varorna i Konsum noggrant. Jag minns fortfarande de första granskningsrundorna, där vara efter vara – som jag ofta hade köpt – chockartat befanns innehålla socker.

Nå, med tiden lär man sig att snabbt hitta till exempel de fåtaliga mjuka bröd och smörgåspålägg av kött, vilka faktiskt inte innehåller socker.

Naturligtvis kan man, som diabetiker, äta någon enstaka skiva korv eller hamburgerkött, även om det är lite socker i dem. Problemet är att lite plus lite plus lite plus lite till slut blir för mycket. Och socker finns det i snart sagt alla slags beredda matvaror.

Men egentligen undrar jag varför. Hamburgerkött, för att ta just det exemplet, finns numera också utan tillsatt socker – och smakar utmärkt.

Birgitta och jag är båda roade av matlagning och utgår, när vi lagar mat, oftast från råvaror, vilket förstås innebär, att vi också slipper de där extra sockertillsatserna.

Just nu är Birgitta i Indien i två veckor, och jag lagar alltså mat bara åt mig själv.

Ibland, när jag har mycket annat att göra, frestas jag då att gena och välja någon lagom stor förpackning med färdiglagad mat. I dag gick jag runt i butiken i avsikt att hitta något lämpligt sådant till lunch. Men burken med köttsoppa jag tittade på innehöll socker. En rad frysta färdigrätter likaså. Den ene av butiksföreståndarna gick förbi mig med en vagn full av nyanlända varor – visade mig en kravmärkt ny färdigrätt, som inte såg dum ut. Jag kollade innehållet: Socker, förstås. Kravmärkt, antar jag – men vad hjälper det?

Så det blev till att själv laga lunchen från grunden, som så ofta också annars.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 5 2008:

”Nya betygsskalan blir sex steg från A till Ö med ett streck som extra alternativ.

– Det ska löna sig att plugga, säger utbildningsminsiter Göran Björklund till Expressen.se.”

expressen.se

Jag vill tacka livet

Violeta Parra (1917-1967) var chilenska: här mest känd som sångmakare (textförfattare och kompositör) men också sångerska, diktare och konstnär; hon gjorde keramik, vävnader, applikationer och skulpturer samt målade (både akvarell och olja). Hon arbetade även som folklorist, samlade och spelade in chilensk folkmusik.

Violeta Parra var liksom Pablo Neruda och Victor Jara medlem i det chilenska socialistpartiet. I hennes sångtexter finns självklart kärlek som en viktig ingrediens men också medkänsla, social rättfärdighet och fred.

Den 5 februari 1967 tog Violeta Parra sitt eget liv. Varför exakt hennes liv blev henne för tungt att leva kan vi andra bara spekulera om. Angel Parra, ett av Violetas två barn, skrev så här: ”Violeta skrev och komponerade ’Jag vill tacka livet’ när hon bestämt sig för att begå självmord. Bara några dagar efter det hon skrivit den, sjöng hon den för mig och jag förstod. Det var ett lugnt och varmt farväl, ett farväl utan bitterhet. Samhället och kyrkan förkastar självmord, men jag anser att det är en respektabel och aktningsvärd handling, när det gäller Violeta. Det var ett djupt allvarligt och väl genomtänkt beslut.” Här är Violeta Parras originaltext på spanska:

Gracias a la vida

Chilensk originaltext och musik: Violeta Parra, 1964-1965

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me dió dos luceros que, cuando los abro,
perfecto distingo lo negro del blanco,
y en el alto cielo su fondo estrellado
y en las multitudes el hombre que yo amo.

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado el oído que, en todo su ancho,
graba noche y día grillos y canarios;
martillos, turbinas, ladridos, chubazcos,
y la voz tan tierna de mi bien amado.

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado el sonido y el abecedario,
y con él las palabras que pienso y declaro:
madre, amigo, hermano, y luz alumbrando
la ruta del alma del que estoy amando.

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado la marcha de mis pies cansados;
con ellos anduve ciudades y charcos,
playas y desiertos, montañas y llanos,
y la casa tuya, tu calle y tu patio.

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me dió el corazón que agita su marco
cuando miro el fruto del cerebro humano;
cuando miro el bueno tan lejos del malo,
cuando miro el fondo de tus ojos claros.

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado la risa y me ha dado el llanto.
Así yo distingo dicha de quebranto,
los dos materiales que forman mi canto,
y el canto de ustedes que es el mismo canto
y el canto de todos, que es mi propio canto.

Du kan höra Violeta Parras egen tolkning av sången på YouTube.

I Sverige blev Violeta Parras sånger kända för en större publik genom att Arja Saijonmaa sjöng två av dem, bland annat ”Jag vill tacka livet” (Brita Åhmans översättning av ”Gracias a la vida”) i Lars Eglers nyårskonsert i TV 1976. Saijonmaa gjorde senare, 1979, tillsammans med den chilenska gruppen Inti-Illimani en hel LP med sånger av Violeta Parra, ”Jag vill tacka livet” (Metronome MLP 15.647).

Jag vill tacka livet

Svensk text: Brita Åhman, 1975
Chilensk originaltext och musik: Violeta Parra (”Gracias a la vida”), 1964-1965

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den som jag älskar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter.
Jag gick genom städer,
genom djupa vatten,
över stränder, berg, öknar och på slättland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på fruken
av det hjärnan skapar
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och era sånger som är mina sånger
och allas sånger som är samma sånger.

Den här texten finns med noter i ”Jag vill tacka livet. Sånger av Violeta Parra i lyrisk och musikalisk tolkning av Brita Åhman” (Liber förlag, 1979).

Olof Palme hade varit mycket aktiv i opinionsbildningen mot den chilenska juntan, och många chilenska flyktingar fick ett nytt hem här i Sverige efter militärkuppen 1973. När Palme mördades 1986, var det därför mycket naturligt att låta Arja Saijonmaa sjunga just ”Jag vill tacka livet” vid den stora samlingen till minnet av honom.

Brita Åhman är dock inte den enda som har tolkat och spritt Violeta Parras sånger här i Sverige. 1974 – alltså efter chilekuppen – gav Jan Hammarlund ut LPn ”…tusentals stjärnor över Chile…”(Kampen går vidare – Chilekommittén CH 002), där sju sånger av sammanlagt tolv var av Parra. Ytterligare sånger av Violeta Parra och med Jan Hammarlund hittar man på CDn ”Syd – 14 sånger från Latinamerika” (Skördemåne Records SCD 01, 1994). Där återfinns också ”Jag vill tacka livet”, men nu i en annan textversion:

Jag vill tacka livet

Svensk text: Eva Melin och Jan Hammarlund, 1994
Chilensk originaltext och musik: Violeta Parra (”Gracias a la vida”), 1964-1965

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
det gav mej mina ögon där gryningsljuset leker,
så jag kan skilja tydligt det svarta från det vita
och hela himlen ser jag med alla rymdens stjärnor,
och i mängden av människor ser jag den jag älskar.

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
det lät mej kunna höra om natten och om dagen,
regnet som slår mot marken, syrsor och fågeldrillar,
hammare och turbiner, och hundarna som skäller
och den ömmaste rösten ifrån den jag älskar.

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
det lät mej kunna tala och gav mej alfabetet
så jag har ord för tankar jag kan tänka och nämna,
för moder, vän och broder och för ljuset som glöder
och skimrar över vägen där min älskling vandrar.

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
jag fick min långa vandring på mina trötta hälar,
och jag har gått genom städer, genom mjuka vatten,
längs stränder, genom öken, över berg och slätter,
ditt hus och din gata och dina trädgårdsgångar.

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
det som gav mej ett hjärta som spränger alla gränser,
när jag studerar frukten av en mänsklig hjärna,
och när jag ser det goda vitt skilt ifrån ondskan,
när jag ser dina ögon som på djupet klarnar.

Jag vill tacka livet för allt som det gav mej,
för det har gett mej skrattet och det har gett mej gråten,
så jag kan skilja glädjen ifrån den tunga sorgen,
det är de båda ämnen som formar mina sånger,
och era egna sånger, som blev mina sånger,
sångerna som är allas, mina egna sånger.

Den här texten finns, tillsammans med originaltext och noter, i ”I centrum av orättvisan. Sånger av Violetta Parra översatta och bearbetade av Jan Hammarlund” (1975). Sånganvisningen där lyder: Långsamt, ”talande”.

Jag antar att det är så jag kommer att få höra den på lördag, lördagen den 16 februari 2008 klockan 19.30, i Musikens hus, Sal B, Vaksala torg 1 i Uppsala. Då ges nämligen “Jag vill tacka livet”, en konsert till minne av Violeta Parra.

Medverkar gör Crossing Project Band med Jan Hammarlund och Provocative Dissonance (Trio fusion jazz).

Crossing Project Band uppträder med flera gästartister från olika länder och kulturer i en unik konsert. En av de medverkande är alltså Jan Hammarlund. Musiken spänner från folkmusik till jazz, reggae och rock. Instrument som dragspel, charango, elgitarr, trummor, bas och karare bygger upp en unik ljudbild och känsla.

Jag har köpt biljett. Gör det du också på Uppsala konsert och kongress.

Partibeteckning: beroende

Som vanligt hör jag på lunchekot, medan jag äter min egen lunch. I tidningskrönikan möter mig alla dessa röster med sina märkliga partibeteckningar: En tidning är oberoende socialdemokratisk. Är den inte det, är den förmodligen oberoende liberal eller oberoende moderat.

På 1960-talet var jag under flera år ledarskribent på Örebro-Kuriren, som hade partibeteckningen socialdemokratisk. Aldrig någonsin var det någon som la sig i vad jag skrev, och jag kände följaktligen inte något behov av att etikettera ledaravdelningen som oberoende socialdemokratisk.

Sen var jag i nio år chefredaktör för självaste partiorganet, Aktuellt i politiken (s) – för att riktigt markera den politiska hemhörigheten, satte vi dit ett (s) i vinjetten. Men aldrig någonsin kom Sten Andersson eller någon annan och tog mig i örat för vad jag, fritt efter eget huvud, hade publicerat på ledaruppslaget.

För mig ter sig den här krampaktiga markeringen av sitt oberoende smått komisk. Kan man tänka sig att någon tidning skulle komma på idén att anta partibeteckningen beroende socialdemokratisk?

Själv vill jag meddela, att min blogg hädanefter ska åsättas partibeteckningen beroende.

Jag är nämligen beroende av den ideologi som brukar benämnas den demokratiska socialismen.

Februaridagbok med musikguide

I fredags, när jag var ner på stan för att köpa gott färskt bröd, var det rena vårvädret. I tidningarna läser jag rapporter med bilder om vårblommor, som redan har slagit ut. I dag ringde sonen, Matti, från Årsta och berättade, att han och Karin hade varit på långpromenad och bland annat sett blommande vintergäck.

Jag borde vara glad – jag är ju ingen vintervän. Men någonting är fundamentalt fel, när våren infinner sig redan i början av februari. Naturligtvis kan vintern plötsligt ändå komma. Men jag måster erkänna, att jag känner mig orolig över väderförändringarna.

Brödet skulle jag ha för en fredagskväll med Viggo och Klara, dessutom också Birgitta och så barnens pappa, Bo. Barnens mamma, vår dotter Kerstin, var tillsammans med kompisar på konsert i Musikens hus. Kerstin är estetiskt mycket medveten, och jag är därför glad över att också hon gillade vårt nya konserthus – du kan läsa hennes kommentarer och se bilder här.

Fredagsmiddagen för Viggo och Klara är en nostalgisk upprepning av måltider vi ofta hade i Öregrund på fredagskvällarna, när våra egna barn var små. Vi åkte buss dit efter jobbet och kom då till ett utkylt hus. Medan huset värmdes upp, gällde det att få något varmt i sig, och det var ofta rykande varmt te. Till det serverades tre sorters färskt bröd, inköpt i Hötorgshallen i Stockholm: ljuvligt doftande estniskt surbröd och kumminbröd samt till exempel grekiskt lantbröd. Till det gällde det att ha många olika slags matigt pålägg: flera sorters korv, ost, sardiner med mera, och så gurka, paprika, skivad tomat och annat sådant.

De här fredagskvällarna minns barnen än i dag, också med smakminnet, och jag försöker alltså introducera det här sättet att äta fredagsmiddag för ytterligare en generation. Och jag köper nu ett till och med rikhaltigare urval av bröd och pålägg, så att snart treåriga Klara och i höst sexårige Viggo säkert ska kunna hitta något som de tycker om. De gillar uppenbart båda ett Polar-bröd jag har köpt. Viggo tar flera gånger om av hamburgerköttet. Klara, som trots sin ringa ålder är en riktig gourmet, provar mer. Klara vill också ha te, medan Viggo håller sig till 7 Up. Vi vuxna frossar i allt det andra: de olika korvarna, surdegsbrödet, de rökta musslorna. Om det handbakta knäckebröd jag hade med mig kan du läsa mer på Kerstins blogg.

Också i torsdags hade vi hämtat Viggo och Klara på dagis. De är helt tillvanda till och nöjda med att morfar och/eller mormor kommer och hämtar. Och så gör de ständigt nya saker: Klara har travat till och hem från dagis bredvid barnvagnen, och så har hon och Viggo bytt med varann: Viggo har suttit i vagnen och Klara har stått på ståbrädan.

Självklart är det så, att mamma och pappa ständigt står deras hjärtan närmare än vad morfar och mormor gör, men i torsdags, när mamma Kerstin kom hem och Birgitta och jag skulle i väg till konsert i Musikens hus, klängde sig Klara fast vid mitt ben och snyftade, när jag skulle gå: att leka affär med morfar är roligt. Jag fick lova att komma tillbaka nästa dag – vilket jag ju också gjorde.

I torsdags kväll var det alltså ytterligare en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Paul Mägi gjorde, föga förvånande, en minnesvärd dirigentinsats i det program, som hade döpts till ”Musique sérieuse”.

Programmets första del bestod av Franz Berwalds (1796-1868) dramatiska ”Symphonie sérieuse i g-moll”. I den andra delen, efter pausen, förenades Orphei Drängar med kammarmusikerna i Luigi Cherubinis (1760-1842) ”Requiem i d-moll”, och ljuv samklang uppstod. Som mina läsare vet, ger jag inte så mycket för innehållet i texten: Kyrie eleison (Herre, förbarma dig), Dies irae (Vredens dag) och allt det andra. Men vackert är det att lyssna på.

I abonnemangsserien med kammarorkestern har vi fortfarande flera konserter kvar, men vi går förstås också på helt andra typer av musikprogram; utbudet i vårt Musikens hus är rikhaltigt, ja på många sätt fantastiskt. Av Birgitta har jag tidigare i present fått biljetter till en folkmusikgala – se nedan – och nu köpte jag biljetter till ytterligare två konserter:

Lördag 16 februari 2008 klockan 19.30, Sal B
”Jag vill tacka livet” till minne av Violeta Parra
Crossing Project Band med Jan Hammarlund och Provocative Dissonance (Trio fusion jazz)
Crossing Project Band uppträder med flera gästartister från olika länder. En av dessa är den välkände trubaduren Jan Hammarlund. Deras musik spänner från folkmusik till jazz, reggae och rock. Instrument som dragspel, charango, elgitarr, trummor, bas och karare bygger upp en unik ljudbild. Violeta Parra föddes i Chile, och jag har i mitt musikbibliotek hennes sånger i två svenska utgåvor, dels i översättning av Jan Hammarlund, dels i översättning av Brita Åhman. Parras ”Jag vill tacka livet” har, allt sedan Olof Palme och framåt, kommit att bli något av en begravningssång på kända socialdemokraters begravningar. Jan Hammrlund har jag i årtionden betraktat som en stor artist, vilket jag har gett uttryck för i recensioner. Han sjöng förresten – i egenskap av personlig vän – på min och Birgittas gemensamma 70-årsfest förra året.

Tisdag 11 mars 2008 klockan 19.30, Stora salen. Längd: cirka två timmar.
Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen
Under våren gör Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen en gemensam turné genom Sverige och Norge. Konserten är helt akustisk med både Mikael och Åge på sång och gitarr. De framför tillsammans sina mest kända låtar. Åge Aleksandersen är en av Norges största artister. Själv hoppas jag förstås på att både Wiehe och Aleksandersen ska göra dylanlåtar. Wiehes tolkningar till svenska är ju välkända här, men jag kan berätta, att Aleksandersen har gjort en mycket hörvärd CD med Dylan på norsk. Aleksandersen känner jag inte personligen, men Wiehe har jag både recenserat genom åren och till min stora överraskning blivit uppringd av: Det visade sig, att han via sin hemsida har sålt den Olof Palme-CD, som jag producerade med anledning av tioårsminnet av Palmes död – Wiehes ärende var att den upplaga han hade haft nu var slut och att han ville ha flera.

Lördag 29 mars 2008 klockan 17.00, Stora salen
FOLKMUSIKGALAN 2008
Väsen (Sverige)
Mike Marshall, mandolin (USA)
Darol Anger, fiol (USA)
Hamilton de Holanda, mandolin (Brasilien)
Lena Willemark, konsertvärd/sång (Sverige)
För två år sedan uppstod Folkmusikgalan i Uppsala. Med Väsen som värdar, som i sin tur hade bjudit in vänner, som de under åren har mött i internationella sammanhang, blev det en eftermiddag med underbar musik och härliga musikaliska möten. Nu kommer 2008 års Folkmusikgala med en fantastisk samling instrumentalister och musikanter, som för första gången kommer till Sverige och Uppsala. Återigen står Väsen som värdar, och de internationella gästerna är några av de främsta i världen i sin genre. Lena Willemark bjuder på härlig sång och kommer dessutom att guida oss genom kvällens Folkmusikgala.

Musikens hus, eller Uppsala konsert & kongress som det officiellt heter, är verkligen värt ett besök också för dig som inte bor i Uppsala. Du kan kolla programmet och beställa biljetter här.

Från torsdag kväll tillbaka till fredag kväll. Efter barnpassning och fredagsmiddag à la Öregrund hann Birgitta och jag lagom hem till ”På spåret”. Lite extra kul att Tallinn var ett av resmålen den här gången.

Sen blev det förstås lördag och kära gamla Melodikrysset. Jag klarade det den här gången också, men när jag hade skrivit mitt sedvanliga lördagskåseri om detta, upptäckte jag, att klockan redan hade hunnit bli alldeles för mycket: Stört i väg till bussen alltså, och med några minuters marginal hann jag med tåget 12.09 till Stockholm. Där blev det lika jäktigt: Jag tog taxi från Stockholm C till Handels på Sveavägen 90 och hann fram ett par minuter efter utsatt tid, 13.00. Där skulle jag lyssna in mig på hur Stockholms arbetarsångkörer tränade samsångspartierna i den konsert som ska hållas om en vecka.

Jag hörde bland annat Cecilia Bolin träna in körerna på att tillsammans sjunga Mikael Wiehes fina ”En sång till modet” och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen”, som den kallades i Jacob Brantings svenska översättning – jag hade med den i min då mycket spridda och använda sångbok från 1970, ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma).

Nästa söndag, den 17 februari klockan 14.00-15.30, ingår de här sångerna i den konsert med Stockholms arbetarsångardistrikt som hålls i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag ska vara konferencier.

Temat blir ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. I programmet ingår sånger med text och/eller musik av bland andra Dan Andersson, Johann Sebastian Bach, Thorstein Bergman, Ulf Dageby, Stig Dagerman, Tage Danielsson, Allan Edwall, Lena Ekman, Göran Greider, Ted Gärdestad, Lennart Hellsing, Alf Henrikson, Mats Paulson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk och Vladimir Vysotskij.

Den här konserten vill du väl inte missa?

Från Handels på Sveavägen tog jag mig under eftermiddagen vidare till Östra station och Roslagsbanan för transport till Bällsta. Där bor Birgittas syster Karin Dahl-Strandin med make Hasse. Birgitta hade anlänt före mig. Snart kom också Birgittas båda övriga syskon, Gunnar Heijbel med hustru Annica och Ragnar Dahl med hustru Gunnel Orselius-Dahl.

Den här syskonskaran med respektive är ett exempel på den åsiktsspännvidd som finns i min nära umgängeskrets: Karin och Hasse är mycket aktiva socialdemokrater, medan Gunnel och Ragge, också de bosatta i Vallentuna, är lika aktiva folkpartister. Och sen har vi Gunnar och Annica, som är moderater. Det kan ibland bli ganska heta debatter – fast faktiskt inte just under lördagens syskonmiddag.

Det hetaste där var Karins goda middag: fransk löksoppa med riven ost och croutonger, en härlig gryta med mandelpotatis till och så frukt- och bärsallad med vispgrädde. Samtalen handlade den här gången mest om resor och så förstås barn och barnbarn. Det är en mycket trevlig vana det här, att träffas på middag hos varandra några gånger per år. Varje sommar blir det dessutom en lite större samling, dit också avkommorna inbjuds. I år ska vi hålla till på Ragges och Gunnels sommarställe i Sjöändan nära Kristinehamn i Värmland.

Karin, som är helnykterist, körde sen mig och Birgitta till Upptåget, som förde oss hem till Uppsala.

Väl hemma igen bänkade jag och Birgitta oss framför TVn och såg Elizabeth George’s ”Komissarie Lynley”. Det här avsnittet hade sänts tidigare, 2005, men jag tyckte det var tillräckligt sevärt för att ses om.

I dag blev jag av med Birgitta igen, för fjorton dagar. Hon har åkte till Indien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Bland besöksorterna finns Delhi, Jaipur, Hyderabad och Kurnool. Att hon bara orkar – nyss var hon en vecka i New York. ”Jag har gått ner till heltid”, brukar hon själv sammanfatta sin pensionärstillvaro.

Själv ska jag i min ensamhet tillbringa sena kvällen tillsammans med Henning Mankells Wallander; ”Byfånen” heter kvällens avsnitt.

Melodikrysset nr 6 2008

Två låtar, som på olika sätt knyter an till begreppet barnkultur, startade dagens melodikryss.

Först hörde vi ”Ekorrn satt i granen”, där ekorrn ju hoppar till tallegren och stöter sitt lilla ben.

Och så spelades originalet (”Everybody Wants to Be a Cat”) till ”Alla snubbar vill ju vara katt” ur disneyfilmen ”Aristocats”. Eldeman ville ha singularen av slangordet, det vill säga snubbe.

Sin Evert Taube kan man väl också. I ”Möte i monsunen” förekommer bland annat en elefant. Extra kul för mig var det att i dag få höra låten på mitt modersmål, estniska.

Till Eldemans egenheter hör att han då och då återkommer till låtar, som han också tidigare har använt i Melodikrysset. En sådan är Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”. I den sitter det en gammal fiskargubbe och lagar nät.

En annan av dagens klassiker var Carl Jularbos ”Avestaforsens brus”. Det efterlysta vattendraget var alltså Avestaforsen.

Beatles förekom inte mindre än två gånger i dag – inte så svårt för mig som har deras samlade utgivning i skivhyllorna.

Vi hörde dels ”All You Need Is Love”, tillskriven Lennon/McCarthney men väl i realiteten en skapelse av John Lennon, dels en instrumentalversion med Roar Engelberg av ”Let It Be”.

Kul att höra igen var också ”Tiger Rag” med Les Paul.

Samma sak gäller sången (med Tito Gobbi) ur Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, som jag förstås har sett (och hört) på Operan. Svaret här skulle dock bli den provins Sevilla ligger i, det vill säga Andalusien.

Mera italienanknutet: Vi hörde Eddie Oliva sjunga ”Maria, Mari”.

Två av dagens spelade sångerskor skulle jag inte ha klarat utan hjälp av Google.

Det gäller dels Marie Serneholt med ”Enjoy the Ride”, dels Amanda Jenssen med ”Do You Love Me”.

Det här betyder dock inte, att jag totalt saknar kunskap om relativt färsk musik. Ett exempel: Vi hörde i dag den engelska versionen, ”Now You’re Gone”, av ”Boten Anna” med Basshunter, och ord dök genast upp i mitt musikminne: ”Jag känner en bot / Hon heter Anna / Anna heter hon”.

Nu ska jag åka till Stockholm och ägna mig åt en helt annan typ av musik. Jag ska vara med om en repetition med arbetarsångkörer. Om en vecka – lördagen den 17 februari klockan 14.00-15.30 – ska jag vara konferencier vid en konsert med dem i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41. Tema: ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Kom gärna dit!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag, i något enstaka fall söndag.