Alla dessa ester

18 februari 2008 11:50 | Barnkultur, Deckare, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 51 kommentarer

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

51 kommentarer

  1. När jag jobbade på Scania-Vabis (som det då hette) i Södertälje 1964 hette min närmaste arbetskamrat å centrallagret Ants Kuusk. En riktig s k bitvarg och bitter mot sitt öde, men hygglig mot mig. Minns jag inte alldeles fel hade han varit anställd vid tullen hemma i Estland. Det var ju i samma veva som Chrustjov skulle komma hit på officiellt besök, vilket min kamrat motsatte sig lika bestämt som att det drogs några ören från varje avlöning till u-hjälp. Har du förresten läst Ahto Uisks memoarbok? I den påminns man om något som ju inte behöver påpekas just för dig men annars lätt glöms bort när alla ”kändisar” med estniskt ursprung räknas upp: Att många som kom hit faktiskt var alldeles ”vanliga” arbetare också. Majoriteten kanske rentav?

    Comment by Mats Rosin — 2008 02 18 14:47 #

  2. Till Mats Rosin: Översätter man Ants Kuusk till svenska, blir det Hans Gran. Hans motstånd mot u-hjälpen finns det ju inget försvar för, men det är väl begripligt att många ester i Sverige misstrodde Chrustjov, detta fastän han faktiskt gjorde bra saker som avstaliniseringen. Jag delade naturligtvis inte Kuusks och andras uppfattning, men jag kan, rent psykologiskt, ändå förstå den här misstron.

    Jo, Ahto Uisks bok ”Med arbetaren” har jag läst, också recenserat – se Kulturspegeln, Politik. Jag är ju också ajälv i min text här bredvid inne på att det fanns en ganska hygglig social spridning bland de ester som kom till Sverige som flyktingar.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 16:10 #

  3. Du blandar ihop Lokko och Kristian Luuk!
    Andres Lokko är utöver sin kultur- och musikjournalistik med i humorgruppen Killinggänget, Kristian Luuk är det inte.
    Men då Kristian arbetat med Killinggänget-medlemmen Henrik Schyffert i bl a radioserien Hassan är det ett lätt misstag att göra.
    Men hans yngre bror Martin Luuk är mycket riktigt med i Killinggänget.

    Comment by Johan — 2008 02 18 16:15 #

  4. Till Johan: Ja, du har rätt – tack! Det här är en text, där en bit försvann, när bloggen låg nere, och som jag alltså måste rekonstruera. Den är också skriven med en rad ”påfyllnader” av namn till de olika delavsnitten. Någonting blev fel i den här röran. Jag ska genast rätta.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 16:29 #

  5. Personligen minns jag särslilt två ester (har säkert träffat många fler).
    När jag skulle konfirmeras en sommar på 50-talet minns jag Ants Rauers, som blev illa behandlad av kyrkoherden. Ants kunde inte uttrycka sig bra på svenska och denne bondpräst plågade honom för jävligt. Höll hårda förhör med honom på vad den för oss obligatoriska söndagspredikan hade innehållit. Ingen vågade ställa upp för Ants. Själv var jag inne i en troende period, fast jag hade anledning att avsky prästen som försökt stoppa att jag skulle gå vidare till läroverket. Den andre jag tänker på är Uno Simm. I Örebro blev vi nära vänner – mycket tragiskt gick han efter några år bort i skelettcancer!

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 02 18 18:10 #

  6. Till Sixten Andréasson: Det här är inga jag känner till – men jag känner och känner till bara en bråkdel av de många esterna i Sverige. Själv bodde jag utanför Sundsvall, och däromkring bodde det inte så många andra ester.

    Historien från din konfirmationstid är en påminnelse om att somliga hellre stjälper än hjälper. Den visar också att präster verkligen inte behöver vara bättre människor än andra.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 20:18 #

  7. Intressant och som vanligt begåvat, Enn! Önskar att din analys fick stor spridning.
    Jag känner och känner till nästan alla av de du namnger.
    Tonsättaren Tubin har en namne, Eino, som verkat som informatör inom försvaret och som givit ut flera böcker med anknytning till försvaret.

    Comment by Göran Baecklund — 2008 02 18 20:32 #

  8. Inte visste jag att det var en estnisk sedvänja att färga påskäggen med lökskal. Det gar vi gjort i min familj i årtionden. Man lär sig alltid något nytt.

    Comment by arne engkvist — 2008 02 18 20:35 #

  9. Till Arne Engkvist: Det finns olika sätt att färga ägg med lökskal. Det estniska sättet är att vira in varje enskilt ägg med ett tjockt lager skal av gul lök, eventuellt också färgande växtdelar, färgglada fjädrar ur påskriset och annat sådant, och sen vira en tyglapp runt om detta. Runt tyglappen surrar man sen sytråd. Koka länge, och ta bort höljet under rinnande kallt vatten. Det här ger ägg, som i varje enskilt fall har en egen karaktär i färgsättningen.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 20:48 #

  10. Till Göran Baecklund: Eino Tubin är son till Eduard Tubin. Men jag undrar om Eino inte numera bor i Turkiet.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 20:56 #

  11. Estniska ägg: http://kerstin.kokk.se/?p=715 och http://kerstin.kokk.se/?p=1393

    Comment by Bo Strömberg — 2008 02 18 21:23 #

  12. Till Bo Strömberg och Arne Engkvist: Tack, Bo, för bilderna från Kerstins blogg – nu kan Arne se, vad som menas med estniska påskägg.

    Jag har själv tidigare skrivit om hur man gör estniska påskägg – läs vidare på http;//enn.kokk.se/?p=897

    Slutligen: Kerstins äggmålning är ett bra exempel på hur estniska seder genom flyktingarna och deras barn lever vidare här i Sverige.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 21:34 #

  13. Kommer att tänka på UNT-journalisten Niklavs Lapukins som om jag inte missminner mig är från Baltikum (och eventuellt Estland).

    Comment by Thomas Tvivlaren — 2008 02 18 23:56 #

  14. Journalisten, f d stabsredaktören (Arméstaben) Eino Tubin bor i Turkiet. I Istanbul och i Kars på sydkusten. Jag har hälsat på honom och hans turkiska maka i Kars och kanberätta att familjen från sin terass har avundsvärd vy över Medelhavet. Eino har förutom sin publicistiska verksamhet (senast en bok om Sveriges psykologiska försvar) fullt upp med att administrera och vårda faderns musikrättigheter. Dennes verk uppförs flitigt internationellt. Däremot var det vad jag förstått
    inte så lätt för honom att som kompositör bli riktigt erkänd i det nya landet Sverige, också en sida av svensk invandrarpolitik.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 19 2:17 #

  15. Till Thomas Tvivlaren: Niklavs Lapukins är lett – det är mycket typiskt för lettiskt namnskick, att mansnamn – både för- och efternamn – har s-ändelse.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 19 9:52 #

  16. Till Anders Thunberg: Då hade jag rätt om Eino Tubin och Turkiet. Tack för de mer detaljerade upplysningarna.

    Jo, det tog tid för Eduard Tubin att slå igenom här i Sverige. Om det hade med just invandrarpolitiken att göra låter jag däremot vara osagt. Attityden mot de estniska flyktingarna var på den tiden mycket positiv i stora delar av det svenska samhället.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 19 9:59 #

  17. Inom kulturlivet, Enn, fanns det på 40-talet märkbara ”skråväsenattityder” till utländska konstnärer.Ett exempel: När Endre Nemes (född i Slovakien, dåvarande Ungern) och Peter Weiss (född i Prag)vid krigslutet ordnade en utställning med exilkonstnärer i en paviljong i Nybroplan i Stockholm uttrycktes det i pressen farhågor att att ”utlänningarna” skulle rycka undan försörjningsmöjligheterna för verksamma svenska konstnärer. Farhågor som refererades till konstscenen.
    En viktig förklaring till att esterna som grupp integrerat sig så framgångsrikt i det svenska samhället är , som jag ser det, att det var komplett samhälle som kom över, alla samhällsklasser och alla utbildningsnivåer var representerade. Så var inte fallet med den t ex den finska arbetskraftsinvandringen 69-71, då emigranterna nästan uteslutande var arbetslös småbrukarungdom från finska skogsbygder. Det kan ta några generationer innan den gruppen når den typen av positioner som esterna har erövrat. Men det beror väl inte på att esterna skulle vara så mycket mer begåvade än de finska bröderna i norr? Det här skriver Anders Thunberg, (med delvis finländska rötter)

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 19 12:04 #

  18. Till Anders Thunberg: Den här skråväsensattityden fanns, vad jag vet, också långt tidigare. Musikerförbundet, ett LO-förbund, slog till exempel envetet vakt om de egna medlemmarnas arbetstillfällen.

    Så kanske har du rätt just om kulturlivet. Min erfarenhet av att vara estnisk flykting är ju inte, som du vet, från det fältet.

    Din analys av esters respektive finnars förmåga att bli integrerade i det svenska samhället tycker jag är intressant. Den borde någon titta närmare på.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 19 13:20 #

  19. Till Enn Kokk: Lite har jag personligen studerat den finska arbetskraftsinvandringen 69-71. Tänker bl a på ett research jag gjorde för en TRU-dokumentär (tillsammans med Liisa Paavilainen)och som TV-producenten Cecilia Bäcklander lät spela in.

    Min alldeles personliga reflexion utöver välkända fakta: Visst var det också så att en del framåtblickande finländare ville skapa ett fungerande finskt samhälle i Sverige – med esterna som förebild. Men LO och SAP och SAF ville annorlunda. En förklaring är att finna i dåtidens kommunistskräck. I Finland hade (som du väl är införsatt i) kommunisterna en stark ställniong i den fackliga rörelsen. Rädslan var stor på LO-håll att finska aktivister, som kommit över med den stora arbetskraftsinvandringen från Finland nu skulle skapa ”problem” i det lugna Sverige med vår väl utvecklade samförståndsanda på arbetsplatserna. Som du själv kunnat konstatera så understödde IB den här till stor del paranoida kommunistskräcken och världsuppfattningen. Jag t o m levde på den. LO:s och SAP:s linje, som den kom att praktiseras, blev att lyfta fram duktiga fackliga företrädare ur de finska leden (inte så sällan f öv f d kommunister) och ge dem riksdagsmandat och positioner i det ”svenska” samhället. Ett slags kohandel alltså för att förhindra en finsk intern ”separatism”. Jag tror att den här vägen var mycket olycklig för finländarnas integration i det svenska samhället. I stället borde man från första början ha uppmuntrat de som kom att odla sin finska identitet i Sverige, givit finska språket en chans som minoritetsspråk, förhandlat med finska regeringen om en ”import” av lärare, kommunala administratörer och satsat på en uppbyggnad av finska kulturinstitutioner i Sverige (teatrar, skolor och akademiska utbildningsvägar etc). Nu skedde det så småningom ett uppvaknande inom partiet på den här punkten, men då var loppet tyvärr redan kört.

    Det är intressant vad du skriver om Musikerförbundet såsom varande ett förbund som avvek från den annars så föredömligt öppna LO-linjen gentemot utländsk arbetskraft. Jag kommer just från Paris och läste på flygplanet Guy de Faramonds fina dokumentation ”Svea och Marianne – Les relations franco-suédoises, une fascination réciproque.” ( Michel de Maule 2007). Guy de Faramond var 1968-74 Le Mondes Sverige-korrespondent. På ett fängslande sätt pekar han på vilken betydelseroll som boende i och kontakter med Frankrike har haft för många framstående svenskar, inte minst på kulturområdet. Från Heliga< Birgittas tid till de stora svenska namnen i bildkonst på 1900-talet och fram till Slas, Rådström och Forssell m fl på litteraturens område. Är det något område som inte mår bra av skråanda och stängda gränser så är det inom kulturen. Fransmännen förstod värdet aav att hålla sina kulturella gränser öppna.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 19 14:24 #

  20. Till Anders Thunberg: Du har många poänger – en del av det du skriver finns också i min egen IB-bok.

    Fast jag tror nog inte att motståndet mot att ge de invandrade finnarna status av minoritetsgrupp med eget språk (à la svenskarnas ställning i Finland) hade med just kommunistskräcken att göra. Det tror jag mer hade att göra med övertygelsen att det var bäst att slå vakt om en svensk nationalstat, i vilken utlänningarna skulle integreras.

    Dock integreras, inte assimileras. Finnarnas krav gick man till mötes på olika sätt, bland annat genom hemspråksundervisningen.

    Och socialdemokratiska partiets gick självt så långt, att man uppmuntrade bildandet av språkföreningar inom partiet, finska, grekiska, turkiska, jugoslaviska och så vidare socialdemokratiska föreningar, anslutna till partiet.

    För de socialdemokratiska finnarna gav partiet till och med ut en särskild tidning, Demokraatti (Demokraten), helt på finska.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 19 14:51 #

  21. Ytterligare en briljant historisk berättelse av Enn Kokk. Som pursvensk är jag verkligen glad för att de estniska flyktingarna lyckades så väl i Sverige. All heder till dem!
    Anders T kanske skulle studera de finska invandrarna under tiden 1946-1956 också. Där kommer han att finna att vi, som då var arbetare inom svensk industri, aldrig bromsade en finländare inom det lokala facket. Tvärtom! Vi beundrade dem för deras idoghet i arbetet ( oftast hade de två jobb: ett i fabriken och ett skogsarbetarjobb på fritiden) och i de fall de ville bli fackligt aktiva välkomnade vi dem. Tyvärr var språket ett problem för dem under några år, eftersom de flesta var enbart finskspråkiga när de kom.
    Vi svenska socialdemokratiska, fackligt aktiva arbetare var aldrig ”rädda” för några finska kommunister. Däremot kanske för de svenska sovjettrogna stalinisterna. Det ärvde vi från tiden 1935-1945.

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 19 20:24 #

  22. Till Lars Rudström: Blev lite nyfiken på dina ord om rädsla för ”sovjettrogna stalinister” – som vi enligt dig ärvde från tiden 1935-45. Varför just de åren?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 20 5:59 #

  23. En reflektion om estniska akademiker: redan under mina studentår slog det mig hur ojämnt vi ester fördelade oss över olika fakulteter: den överväldigande majoriteten gick till medicin, KTH eller Chalmers, dvs de valde yrken som kunde utövas över hela världen, om man skulle tvingas fly igen (ett exempel på denna ständiga oro: min far förhörde sig regelbundet om jag hade en väska packad med det nödvändigaste). Som humanist (nu professor i engelska) stötte jag sällan på andra ester. Ändå skulle det legat nära till hands för fler av oss tvåspråkiga att ägna sig åt språkstudier.

    Comment by Mall Stålhammar — 2008 03 21 14:38 #

  24. Till Mall Stålhammar: Intressant teori du har om estniska akademikers inriktning. Även om mina namnexempel kommer från mig själv näraliggande fält som politik, journalistik och kulturliv, tror jag att det kan ligga mycket i det du skriver, åtminstone om vi håller oss till den tid då andra världskriget fortfarande låg relativt nära och Sovjetunionen ännu framstod som ett påtagligt hot.

    Och så ett annat tema: När jag skrev min nyligen publicerade text om ”Landkänning”, boken om den estniska flyktingfamiljen Mark, funderade jag över att det finns estniska namn, som särskiljer också oss välintegrerade ester från svenskarna: En svensk vet knappast, om Reet (i det här fallet Oras) är kvinna eller man. Alltså skrev jag ”dottern” om henne. Även du har kanske råkat ut för könsförväxlingar?

    Själv fick jag, när jag hösten 1959 hade skrivit in mig i Norrlands nation i Uppsala, inbjudan till studentskevin. Jag övervägde starkt att gå men hindrades av att jag på den tiden var helnykterist.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 21 15:46 #

  25. Namn och (köns)förväxlingar: jodå, brev till mig adresseras oftast Esq. eller Mr, men det kan också bero på att det finns fler manliga professorer än kvinnliga. Ännu vanligare är att svenskar tror att Mall är ett engelskt namn, antagligen p.g.a. associationer till Pall Mall. (Inte så dumt tänkt, eftersom Moll /Mall på Shakespeares tid var en kortform av Mary och Mall tros vara en kortform av Maria från Magdala /Magdalena).
    Hur det var att heta Mall som barn i Sverige, kan man nog gissa. Därför förvånar det mig att barn med estnisk bakgrund fortfarande, i tredje led, får förnamn som kan orsaka svårigheter inte bara i Sverige.

    Comment by Mall Stålhammar — 2008 03 23 20:32 #

  26. Till Mall Stålhammar: Jag är gift med en svenska, men vi har bevarat vissa estniska namnelement hos våra barn. Vår dotter har det mycket svenska förnamnet Kerstin men heter (med estnisk stavning) Kokk efter mig. Sonen har fått sin mors efternamn, Dahl, men hans tilltalsnamn är (efter en av mina bröder) Matti.

    Själv har jag, både under min journalisttid och sen som make till rikets talman, gjort mitt förnamn, Enn, känt som mansnamn bland ganska många svenskar. Det förekommer fortfarande då och då, att jag förekommer i korsord: ”Dahls Kokk” ska till exempel ge svaret ”Enn”.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 23 22:07 #

  27. Tack för en intressant bloggpost!

    Malls kommentar om namn fick mig att fundera lite över andra och tredje generationens ester och hur man klarar av (eller inte) att bevara sin identitet.

    Jag är 1980-talist, dotter till en estnisk flykting som anlände i unga år, och en finsk invandrare.

    Ibland har jag undrat över vart alla efterkommande till de ester som flydde tar vägen i andra och tredje generationen. Kanske är sådana ’knepiga’ namnval som Mall nämnde ibland en del i ett försök att bevara den estniska identiteten även i senare led. Hur många i senare generationer som över huvud taget intresserar sig för sina estniska rötter har jag tyvärr ingen aning om, bara gissningar. Eftersom vi tillhör en så pass välintegrerad invandrargrupp bör också antalet som s a s assimilerats helt vara mycket stort; mycket kan vara ett resultat av den äldre generationens vilja att glömma det det genomlevt och det land de förlorat, eftersom minnena är förbundna med alltför mycket smärta.

    Det behöver heller inte alltid vara till fördel att bära namn som inte ställer till problem för svenskar (vilket jag tror att väldigt många estniska namn gör ; ). Själv upplevde jag mig som mycket skum när jag skulle förklara hur jag kunde vara est och samtidigt ha ett efternamn som lät svenskt (det var inte förrän jag fick lära mig om estnisk historia och hur de tidigare livegna fick efternamn som det hela klarnade).

    Som barn hade jag nog lätt kunnat byta en arm mot den identitetsmässiga förankring som ett estniskt namn som inte slutade på –son hade inneburit (mitt förnamn är ju inte särskilt osvenskt). Samtidigt tillhör jag en senare generation, en generation som växt upp i ett Sverige som ser annorlunda ut än det gjorde då den stora estniska flyktingvågen anlände…

    Comment by Laura Neill — 2008 03 31 0:58 #

  28. Till Laura Neill: Jo, jag har förstås också träffat på månniskor med estniska föräldrar men med mycket bristfälliga eller obefintliga kunskaper i estniska. Och ju längre ner i släktleden man går, ofta då i kombination med giftermål med svenskar, desto färre är det av dem med något slags estniskt påbrå, som kan tala estniska. Men så här är det ju överallt. Det här hände med svenska utvandrare till USA. Och det här kommer att hända med många av barnen och barnbarnen et cetera till ryssarna i Estland.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 31 10:24 #

  29. Mitt efternamn, Uisk, har ofta blivit förvanskat i Sverige, men jag antar att det är ett öde som drabbat andra invandrare mycket mer. Jag sa till mina döttrar Sissela och Katarina att ni får gärna ändra ert efternamn, om ni vill, men de ville inte, vilket hedrar dem. Men det är svårt att få barn och barnbarn att lära sig estniska, jag vet inte hur man ska bära sig åt för detta!
    Med hälsning
    Ahto Uisk

    Comment by Ahto Uisk — 2009 04 24 23:10 #

  30. Till Ahto Uisk: Det är väl så att om man ingår blandäktenskap – det har även jag gjort – så blir familjespråket rimligen svenska. Inte heller mina barn kan estniska, men min dotter Kerstin har åtminstone försökt, gått en introduktionskurs.

    Kul förresten, att du hittade hit!

    Comment by Enn Kokk — 2009 04 25 9:10 #

  31. Hej
    jag har försökt att få mina döttrar intresserade av att lära sig
    estniska. Lite har de väl lärt sig, enstaka ord och uttryck, men
    inte språket i dess helhet. Jag vet inte vad det beror på, det finns säkert någon djupare förklaring.
    Mh
    Ahto Uisk

    Comment by Ahto Uisk — 2009 10 17 0:31 #

  32. Hej Enn
    Det var inte lätt att växa upp med mitt förnamn. När det var upprop i skolan och läraren stannade upp så sträckte jag upp handen och sade att det var jag. Jag gick 6 år i estniska skolan men nu har portugisiska och spanska helt tagit estniskans plats.
    Föresten så var Eino Tubin min klasskamrat. Skulle vara roligt att få en kontakt med honom.

    Comment by Roolaid Stein — 2010 04 12 21:46 #

  33. Till Roolaid Stein: Som du kan se i en av kommentarerna, bor Eino Tubin numera i Turkiet.

    Comment by Enn Kokk — 2010 04 12 21:57 #

  34. Vi har här i Svensk-estniska föreningen i Jönköping en studiecirkel som har pågått under hösten och nästa gång ska vi fortsätta med estniska exilförfattare i Sverige. Vet du om det finns någon mer än Alex Milits som skrivit om den första tiden i Sverige efter flykten från Estland?
    Hälsningar Maiu och Ulf Samuelsson

    Comment by Ulf — 2011 03 20 17:35 #

  35. Till Ulf och Maiu Samuelsson: Så vitt jag förstår utgavs det under åren efter kriget på de estniska exilförlagen i Sverige mängder av böcker som byggde på estniska flyktingars egna upplevelser. Jag var själv i småskole- och folkskoleåldern då och läste av naturliga skäl inte den här bokfloden. Jag kan inte den här bokfloran, på estniska, särskilt bra.

    På svenska har senare utgivits en del böcker av relevans för ert projekt. En nästan perfekt bok om den här tiden är Mai Beijers (red) ”Landkänning. Brevväxling mellan Anu och Aksel Mark under deras första år som flyktingar från Estland 1944-45″ (Bokverkstan, 2008).

    En lite mer speciell del av den esniska flyktingströmmen – estlandssvenskarna – täcks av Kristina Rosens ”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” (Roslagsmuseet i Norrtälje, 1992).

    Värd att läsa är ”Ödets leksak” (översättning till svenska av Enel Melberg, Coeckelberghs, 1991), som är Heinrich Lareteis memoarer – Laretei var det fria Estlands siste diplomatiske representant i Sverige.

    Också hans dotter, Käbi Laretei, är värd att läsa i det här sammanhanget, främst då den memoarartade boken ”En bit jord” (Bonniers, 1976).

    Av stort intresse är Maarja Talgres ”Leos dotter” (Bonniers, 2003). Talgres far, Leo, kom som flykting till Sverige men återvände till Estland som ett led i att befria landet från ryssarna – för vilket han fick plikta med livet.

    Jag skulle också vilja rekommendera läsning av Peeter Puides diktsamling ”Överlevande” (Bonniers, 1981).

    Comment by Enn Kokk — 2011 03 20 18:49 #

  36. Tere Enn! Jag återgår till svenskan. Den estniska populationen i Sverige har för närvarande tre grupper som jag ser det. Den första utgörs av dem som kom som flyktingar och minskar kraftigt genom dödsfall. Den andra gruppen är deras i Sverige födda efterkommande vars språkliga kunskaper i Estniska och kulturella rötter alltmer försvagas genom att de verkar och lever i det svenska samhället. Den tredje gruppen utgörs av de estländare som har kommit efter Sovjetunionens kollaps och därmed Estlands självständighet. Som helhet har vi lyckats relativt väl i Sverige som du Enn även exemplifierar. Men vad vi ester nästan aldrig berör är alla de som inte lyckats. Dit hör förekomsten av missbruk (rätt vanligt inom den estniska gruppen när det gäller alkohol), brottslighet, självmord etc. Det är helt tyst om dessa människor som vi aldrig, vad jag har sett, har brytt oss om. Det finns fortfarande drag av detta i form av en slags elitism. Genom att vi ester ser oss som väldigt duktiga och framgångsrika. Det borde även finnas utrymme för dem som vi förtiger och vars öde och orsaker vi inte talar om. Vi är inte annorlunda men vi talar ett annat språk och har andra inslag i vår folkliga kultur. I ett sociologiskt perspektiv tror jag inte att våra sk ”lyckade” individer och ”misslyckade” individer skiljer sig från den övriga populationen i Sverige. Skillnaden är att vi aldrig talar om det. Vad beror det på? Mindervärdighetskomplex?
    Om språkfrågan. Språket är starkt förknippat med identitet och utgör även ett verktyg för kommunikation. Min estniska har jag stor glädje av vid mina frekventa besök i Estland. Här i Sverige är det en mycket märklig estniska som talas bland alla grupper utom de senast anlända från Estland. Esterna i Estland uppfattar den ålderdomliga och i olika grader försvenskade estniskan som komisk.
    Estniskan som språk är inte ,som jag ser det, hotad. Den lever och utvecklas i Estland. För den som är orolig över försvenskning inom den grupp som kan uppfattas som estländare kan ju alltid bosätta sig i det fria Estland. Där finns språket, kulturen och hela det estniska samhället som utvecklas med stor kraft speciellt inom de kulturella områdena. Personligen tycker jag det är iögonfallande hur vi som är estländare inte har lyckats presentera vårt land och vår kultur för det svenska samhället. I det fallet är vi inte synliga alls. För övrigt har min estniska identitet, språk och kultur och inte minst mitt land gett mig en mycket stor glädje och rikedom. Men allt detta till större delen i Estland trots att jag lever i Sverige var jag även har estniska vänner.

    Comment by Peeter Umblia — 2012 02 18 11:18 #

  37. Till Peeter Umblia: Jag har aldrig inbillat mig att esterna i Sverige skulle vara en grupp som är befriad från sådant som alkoholmissbruk, brottslighet och självmord, men jag har å andra sidan heller inte i någon större utsträckning stött på de här fenomenen bland esterna i Sverige, vilket ju kan ha att göra med att det fanns relativt få ester i mina norrländska uppväxttrakter och att det akademiska Uppsala, som jag sen kom till, drog till sig akademiker och blivande akademiker.

    Min barndoms estniska, den vi talade i familjen, är en nordestnisk kustdialekt med vissa drag gemensamma med finskan, och jag kom också så småningom att lida brist på moderna facktermer, vilket präglade min kommunikationsförmåga under mina första återbesök i Estland.

    Men när jag från övergångsåren och framåt började åka till Estland för de svenska Socialdemokraternas räkning, moderniserade och kompletterade jag ganska snabbt min estniska. Jag började prenumerera på tre estniska dagstidningar, och jag har senare fortsatt att dagligen följa två av dem på nätet.

    Här på bloggen skriver jag relativt regelbundet om opinionsundersökningar, val, de estniska socialdemokraterna med mera för en i huvudsak svensk publik.

    Comment by Enn Kokk — 2012 02 18 13:56 #

  38. Kul att läsa om sig själv på bloggen. Jo, vi bor i Kas på turkiska sydkusten och Roolaid får gärna höra av sig till etubin@antnet.net.tr.
    Förra hösten kom min biografi över pappa Eduard ut i Musikaliska Akademiens serie av tonsättarporträtt (Atlantis förlag). Kan vara intressant även för dem som inte är musikintresserade, eftersom jag försöker teckna bakgrunden till flykten och hans svårigheter att bli erkänd i Sverige. 2011 invigde vi också hans museum i Alatskivis slott nära hans barndomshem. Sverige har inga tonsättarmuséer alls, i Estland finns ett flertal. Det är förmodligen det enda muséet över en kulturpersonlighet som levde halva livet i Estland och halva i Sverige.

    Comment by Eino Tubin — 2012 10 20 17:16 #

  39. Till Eino Tubin: Själv har jag LP-utgåvor av praktiskt taget allt av den musik, signerad Eduard Tubin, som finns utgivet på skiva. Jag ska vid tillfälle försöka skaffa porträttboken också – tack för tipset!

    Förlåt att det har dröjt med svar. Jag har varit intagen på sjukhus under mellantiden.

    Comment by Enn Kokk — 2012 10 28 12:22 #

  40. jag kom hit 94 med estonia ( innan den sjönk) skulle jätte gärna vilja träffa en est som bor i varberg sen jag flyttade hit har jag aldrig träffat ngn och nästan glömt av språket (ja see on alb) hade inte varigt fel att känna ngn tror jag, träffade en est på jobbet idag men han pratade bara engelska med mig har blivigt så svensk att jag inte är säker på mitt moderspråk länge.
    Det kanske bara är jag men jag tyker att det är hemskt att jag knappt kan prata mitt moderspråk längre. jag är född 90 btw
    född i pärnu

    Comment by ranet barkman — 2014 02 15 4:11 #

  41. Kan tillägga att en av Sveriges bästa hockeyspelare, Håkan Loob, har en estnisk pappa. Andra ester inom sporten är André Pops på SVT och Robert Laul på Aftonbladet.

    Comment by Philip — 2014 04 14 7:29 #

  42. Till Philip: Just sport är inte mitt gebit, så tack för kompletteringarna!

    Comment by Enn Kokk — 2014 04 14 10:54 #

  43. Intressant lista. Tack.

    Lena Endre var med i ‘Vem tror du att du är?’ på SVT och där framkom det (om jag inte missminner mig) att båda föräldrarna var svenskar, men att hennes styvfar med efternamnet Endre var från Estland.

    Du är dock i gott sällskap. Min estniske far hade också fått intrycket att Lena Endre var helt eller delvis av estniskt ursprung.

    Comment by Johan — 2014 08 01 20:07 #

  44. Till Johan: Sådant här är inte alldeles lätt att veta, om man inte har tillgång till födelseregister. Jag har läst om henne i ganska många sammanhang och fått intrycket, att hon var halvestniska.

    Comment by Enn Kokk — 2014 08 01 20:46 #

  45. Vad har du som socialdemokrat att säga om att Estland var helt utraderat i historieböckerna? I min klass i högstadiet i svensk skola i Stockholm var vi fem estniska elever och en estnisk kemilärare. Ändå var vårt ursprung utraderat i läroplanen, Estland omnämndes inte alls i skolböckerna. Ingenting om slaveriet och att vara ” undeutsche” under stormaktstiden nämndes. Du måste rimligen som socialdemokrat ha ha gått med på att historierevisionism. Sen blev jag med mitt estniska namn betraktad som nazist/fascist under hela min tonårstid under 1970-talet. Varför skriver du inte om det viktiga? Att svenskar hatar ester? Har lärts att hata dem. Vad är din åsikt?

    Comment by Sirje — 2017 10 23 16:57 #

  46. Till Sirje Kaerma: Min åsikt och erfarenhet är att svenskar inte alls hatar ester. De svenskar jag själv och min familj mötte åren efter vår ankomst i krigsslutet var till allra största delen vänliga, förstående och hjälpsamma – undantaget var främst engagerade kommunister, som betecknade oss som baltfascister.

    Andan mot oss var vänlig, och där jag växte upp och gick i skolan (Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall) möttes vi med värme och omtanke. Redan när vi under en kort tid hösten 1944 bodde i ett flyktingläger, inhyst i Flickskolans aula i Härnösand), fick vi klädgåvor, och sen när vi hamnade i den lilla kustbyn Juniskär söder om Sundsvall – vi fick billigt hyra nedervåningen till ett hus ägt av en ung murare och socialdemokrat, Kjell Nordin – hände bland annat följande: En sen kväll strax före jul hörde vi ett ljud från farstun, och när vi sen kollade vad det var, fanns där en stor kasse med julgotter och julmat. Jag vet än i dag inte vem det var som agerade jultomte, men rimligen var det en medmänniska, en som inte ens ville spegla sig i vår tacksamhet. Senare blev jag och efter mig båda mina yngre bröder i tur och ordning anställda som springschasar i ortens största affär. Jag skulle kunna berätta mer, men inget belägger din i mina ögon märkliga teori, att svenskar hatar ester. Och en av mina lärare i folkskolan kom en dag hem till oss för att prata med mina föräldrar. Hans budskap var: Den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverk. Och så blev det; med hjälp av bland annat naturastipendier och nedsatt terminsavgift tog jag sen studenten och började plugga i Uppsala.

    Det historiska sambandet mellan Sverige och Estland var inte utplånat ur min tids skolböcker, men det är klart att också undervisningsmaterialet under krigsåren präglades av krigshotet, och sen utplånades ju de baltiska staterna som självständiga stater och blev i stället delar av det kommunistiska Sovjetunionen – under lång tid kunde ju varken estniska flyktingar eller svenska läroboksförfattare besöka Estland.

    Men mot slutet av sovjeteran blev det åter möjligt att resa till Estland, och jag har på andra ställen i min blogg skildrat hur jag själv och min hustru, hon svensk minister, jag aställd centralt i det socialdemokratiska partiet, aktivt arbetade för Estlands nya självständighet.

    Comment by Enn Kokk — 2017 10 23 18:35 #

  47. För det första, etikett säger att man inte avslöjar hela namnet på den som skriver. För det andra, du lallar, svarar inte. Varför gick du med socialdemokratins ideologer att Estland skulle raderas ur mina historieböcker?

    Comment by Sirje — 2017 10 23 19:34 #

  48. Vänligen ta bort mitt efternamn i synliga kommentarer. Och jag frågar åter hur du kunde acceptera att ditt parti raderade ut ditt fädernesland ur historien? Hur kändes det?

    Comment by Sirje — 2017 10 23 21:51 #

  49. Till Sirje Kaerma: Jag tycker över huvud taget inte att man ska kunna skriva anonymt eller med pseudonym på bloggar. Själv gör jag det aldrig, och så fort jag har en chans gör jag alltid som i ditt fall. Vill du inte yppa ditt namn, får du lov att skriva någon annan stans.

    Den som vet något om läromedelsproduktion vet att det inte är något politiskt parti som fastställer vad som står eller inte står i läroböcker. Jag försöker bara tecknar en, tror jag, ganska rimlig bild av bakgrunden till läroböckernas brist på information om till exempel de baltiska staterna under kriget och perioden av kommunistdiktatur.

    Annars är jag känd för att vara en av socialdemokratins främsta representanter för det som ibland kallas ”kommunistdödare”. Jag har skrivit av mitt parti utgivna böcker och småskrifter, riktade mot gamla SKP, senare VPK, också det senare, kineskommunistiska SKP och det i Göteborg bildade KFMLr, senare KPMLr, och det jag har skrivit har spridits i många tiotusen exemplar. Jag har vidare hållit myriader av möten, även utbildningar av parti- och LO-aktivister, i de här frågorna. Du kan gärna också läsa min på mitt partis uppdrag skrivna ”Vitbok” om hur socialdemokrater, bland dem fackföreningsfolk, registrerade kommunister åt den militära säkerhetstjänsten IB.

    För min del tycker jag det är en poäng att kunna någonting om det man skriver eller eljest har meningar om.

    Comment by Enn Kokk — 2017 10 23 23:19 #

  50. Intressant läsning! Skrivet innan jag började följa din blogg p g a Melodikrysset. I det lilla samhälle där jag växte upp fanns flera estniska familjer, och de var väl sedda och omtyckta. Flera av dem ingick i mina föräldrars umgängeskrets. Namnen särskiljde dem, men inget annat som jag kan minnas.

    Comment by Dorothea — 2017 10 24 23:03 #

  51. Till Dorothea: Ester är väl, både utseendemässigt och när det gäller kultur, religion och annat sådant, ganska lika svenskar, och det bidrog väl till att de estniska flyktingarna, den första riktigt stora gruppen som kom till Sverige, snabbt integrerades i det svenska samhället. En av mina lärare i realskolan blickade en gång ut över klassrummet och sa då, att jag såg mest svensk ut av allihop.

    Mitt förnamn, Enn, är förvisso avvikande här i landet, men faktiskt tror jag det bidrog till att lärarna mycket snabbt lärde sig vad just jag hette.

    Comment by Enn Kokk — 2017 10 25 13:58 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^