Ingen kommer undan genetiken

Jag har nyligen skrivit om hur systrarna Kate & Anna McGarrigles ”Complainte pour Ste-Catherine” blev ”Ingen kommer undan politiken”; båda texterna finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Systrarna McGarrighles fina original hade jag hört men hade den inte själv på skiva.

När jag i höstas var på IOGT-NTOs julmarknad här i Uppsala, hittade jag bland skivorna till försäljning ”Kate & Anna McGarrighle” (Warner 9362-45677-2), där den ingår. Den här CDn låg bland andra som hade tillhört min i höstas avlidne bror Matti; bland hans arvtagare fanns min dotter Kerstin, aktiv i nykterhetsrörelsen. Jag köpte skivan för tio kronor.

Sen har jag haft stor glädje av den. Den innehåller åtskilligt som jag gillar.

Jag har också funderat lite över vad systrarna McGarrighle gjorde sen och vad det blev av dem.

En del av svaret hittar jag i dagens DN, i en artikel om Rufus Wainwright, nu aktuell med ett par Judy Garland-CD.

Jag visste redan tidigare, att Rufus är son till singern-songwritern Loudon Wainwright. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hans mor heter – Kate McGarrigle.

I DN läser jag också, att Rufus efter föräldrarnas skilsmässa växte upp hos sin mamma i Montreal i Canada.

Ingen kommer undan genetiken!

Årets första jullunch

I dag var jag på årets första jullunch. Den ägde rum på min gamla arbetspalts, den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an kallad, detta eftersom den återfinns på Sveavägen 68 i Stockholm.

Jag skulle alltså, som förr i värdlen, åka tåg till Stockholm och beslöt mig för att på vägen till Uppsala C gå in på Svava-gallerian, dels för att på Svensk kassaservice ta ut pengar till jul, dels för att lämna in tvätt på kemtvätten som ligger vägg i vägg.

När jag anlände en stund före tio, var kemtvätten mörk och utan personal. Alltså gick jag in på Kassaservice och uträttade mitt andra ärende, frågade också damen i kassan om hon visste när killen i kemtvätten brukade komma. Jo, tio. Eftersom mitt tåg skulle gå strax efter tio, kom jag nu i beråd, sa nånting om detta också till damen i kassan.

Visserligen är jag en stadig kund på Kassaservice, känd av damerna där – men ändå: Då erbjuder sig damen i kassan att lämna in min kemtvätt med beskedet från mig, att jag behöver den inlämnade kostymen till jul; inlämningskvittot kan jag hämta hos hennes kollega (som från sin lucka nickar instämmande), när jag kommer tillbaka från Stockholm på eftermiddagen.

Man tackar!

Har ni varit med om någonting sådant på alla dom där kontantlösa bankkontoren?

* * *

Det känns både välbekant och märkligt att sen promenera den där vägen jag i åratal hade från Stockholm C till jobbet på Sveavägen. Det mesta känns välbekant – men vad i helvete har kooperationen gjort med det andra PUB-huset? Nu kan man ju inte ens se att det är en del av PUB.

Jag passar på att gå in på mitt gamla jobb, när en dam just är på väg att gå ut. Hon släpper in mig, men vet uppanbarligen inte om hon borde göra det. Det är bara att inse, att så här är det. Jag jobbade där till och med valet 2002, men många av dem som jobbar där i dag har aldrig sett mig i huset. (Naturligtvis är det här ett ömsesidigt tillkortakommande.) När jag sen träffar partikassören, Tommy Ohlström, säger jag, att det är roligt att äntligen träffa på någon som känner igen en.

Fast redan dess förinnan har jag faktiskt hunnit träffa ett par gamla arbetskamrater. Först Agneta Clarin i växeln. Sen Carina Sundling, som jag länge hade på den våning där jag själv jobbade.

Jullunchen för veteranerna hålls på sjätte våningen, där under min tid VU-sammanträdena hölls. Inbjudna blir långt ifrån alla som någon gång har arbetat på 68an. Nej, för att bli inbjuden måste man ha gått i pension därifrån. Inbjudningslistan upptar därför ett trettiotal personer, och alla bland dessa kan förstås inte heller komma.

Vi känner alla varandra, och i många fall handlar det om ett uppriktigt glatt återseende, när den ena efter den andra dyker upp. ”Mamma!!!!” ropar jag själv hänfört och kramar Marjatta Dolk.

Det är förstås meningslöst att räkna upp alla deltagare, för de flesta av mina läsare helt okända personer. Men jag kan väl notera, att ytterligare några av dem som jag länge arbetade tillsammans med nu också de har gått i pension. Ur den här kategorin deltog i dag Eva Olofsson, under många år en klippa på internationella avdelningen.

Vid lunchbordet hade jag bland andra Rune Holmström tvärs över bordet. På min högra sida satt Lisbeth Sundström, under en stor del av mina redaktörsår sekreterare på Aktuellt i politiken (s), på min vänstra en person som jobbar på 68an i dag men inte när jag fanns där, Peter Cervin. Peter visade sig höra till den stora skara som kollar mina svar på Melodikrysset.

Innan vi släpptes in till julbordet, fick vi ett kort besök av partisekreterare Marita Ulvskog (som jag för övrigt gillade redan före vår gemensamma kamp mot EMU). Hon gjorde en kort politisk analys, främst av alliansregeringens tillkortakommanden, också en organisatorisk analys med välbehövlig självkritik i botten.

Jag hade egentligen inte något att invända mot vad hon sa men skulle möjligen – förutsatt att hon hade kunnat stanna – ha velat ställa frågor om vår egen politik till henne.

För det är ju för närvarande helt uppenbart, att partiets mycket höga siffror i opinionsmätningarna till icke föraktlig del beror på att folk tar avstånd från det som högeralliansen gör. Till det adderar de sympatier för det slags socialdemokratiska politik, som de själva anser, att vårt parti borde föra.

I det stycket har vi nog en del prövningar framför oss.

Folket i Bild blir FIBaktuellt

Som jag har berättat, köper jag när tillfälle ges på Tradera nummer av gamla Folket i Bild. Jag har då också köpt nummer av tidningen från tidigt 1960-tal, då den redan hade övergått i ärkefienden Åhlén & Åkerlunds (alltså Bonniers) ägo.

Till att börja med knöt den nya ägaren an till det speciella Folket i Bild-konceptet – även om tidningen något förändrades, kände man då fortfarande, att den levde i sin gamla tradition. Så småningom kom ju tidningen att bli en porrblaska, men det är intressant att notera, att man på vägen dit provade ett annat koncept.

Nummer 50 1963 (10 december) av FiBaktuellt, som jag fick hem med posten i dag, har karaktären av en reportagetidning; tonvikten ligger nu på det nya namnledet aktuellt.

Omslaget domineras av kennedymordet, och FIBaktuellts reportagevinkling är den nattliga dramatik och aktivitet mordet utlöste på bonnierkollegan Expressens redaktion. Längre fram i tidningen finns också en artikel om mordet på Abraham Lincoln, tänkt som en parallell.

Först i tidningen ligger annars en artikel om den nyblivne miljonären Ingo, Ingemar Johansson.

I övrigt hittar man artiklar om Östberlin (”Folkpolisen kan när som helst knacka på dörren”), Lennart Hylands TV-program ”Karusellen”, vapenhandel med Sydafrika, ”Sveriges ödestimmar” (en artikelserie som nu är framme vid 1945), en artikel med budskapet att Maranata och Beatles förorsakar samma eslags extas bland tonårstjejer, en annan om Sven Wallmarks avlyssning av sovjetradion natt och dag och så lite veckotidningsartade plocksidor.

Av arvet från gamla Folket i Bild finns nu bara två ingredienser kvar: Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) serie Biffen och Bananen och så en relativt finstilt debattsida med ett inlägg om välfärdsstaten av författaren Stig Carlson.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att gamla FiBs stolta litterära ambitioner nu har reducerats till en spänningsföljetong av Alistair Maclean.

Man riktigt känner redaktionens växande insikt att det enda som nu kan rädda den här tidningen är ett ännu djärvare nytt koncept.

Och som vi nu vet, blev det konceptet bara bröst och bakar.

Ett drömspel på Dramaten

Just nu kan man se mycket Strindberg på teatrarna. Och vi passar på – i torsdags var vi alltså till Stockholm och Dramaten och såg hans ”Ett drömspel”.

August Strindberg började skriva sitt drömspel 1901, och det trycktes året därpå. Det är kulmen på ett mycket produktivt år för Strindberg som dramatiker – drömspelet föregicks av ”Kronbruden”, ”Till Damaskus III”, ”Engelbrekt” och ”Kristina”. Arbetet med det som skulle bli ”Ett drömspel” nämns också i ”Ockulta dagboken”, och ockulta, delvis mycket svårbegripliga element finns det ju gott om i drömspelet. Jag tror det är Margareta Wirmark som har kallat pjäsen för ett förabsurdistiskt verk.

Strindberg skriver själv om sitt drama:

”ERINRAN:

Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra Drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.

Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar, och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”

Jag har sett ”Ett drömspel” tidigare på Dramaten: Robert Lepages uppsättning 1994 i Målarsalen. Jag skrev ingenting om pjäsen då och har därför inget material att göra jämförelser med. Mest minns jag från då bara detaljer som Kristins evinnerliga ”Jag klistrar, jag klistrar”.

Så vitt jag förstår rymmer den aktuella uppsättningen också förändringar gent emot både Strindbergs text och tidigare uppsättningar: scener har bytt plats och försvunnit; nya, nutida element har tillkommit. Och också det är ju möjligt i just en dröm. Det drömlika understryks av Bente Lykke Møllers gråsvarta scenografi och i detaljer som till exempel tidsmässigt inte stämmer med varann.

Det drömska markeras ytterligare genom att den här föreställningen har en koreograf, Mats Ek, som regissör.

Agnes, guden Indras dotter, kommer som sig bör ner från himlen, här fastklamrad vid en stång som sänks ner från scentaket – men mycket mer drömlik blir handlingen av att den som spelar Agnes, Rebecka Hemse, rör sig som en dansare – en ännu viktigare roll i just det avseendet har Cecilia Olsen, som har rollerna som balettflickan respektive Alice. Över huvud taget är greppen från balettens, i något fall till och med operans värld påtagliga i den här uppsättningen. Nathalie Ruiz’ krälande, övergivna spädbarn (i vuxenstorlek) passar också väl in i en uppsättning, som i så hög grad bygger på koreografiska element.

Och budskapet?

I den här föreställningen kommer alla som representerar olika trosuppfattningar och livshållningar – biskopen, överrabbinen och imamen så väl som läkaren och advokaten – till slut till korta, och den hemliga dörren leder ingenstans.

Undra på att Indras dotter, med sina kristusideal, åter igen ger sig i väg från jorden.

Jean Sibelius och Carl Nielsen på Stockholms konserthus

I vår skivsamling finns mer än ett dussin LP och CD med musik av Jean Sibelius (1865-1957), några av dem inspelningar med min landsman Neeme Järvi som dirigent.

Sibelius’ Symfoni nummer 2 D-dur, opus 43, från 1902 har vi dock inte på någon av våra skivor. Den avslutade lördagens konsert i Konserthuset i Stockholm med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy, och den minskade verkligen inte mitt intresse för Sibelius och hans musik. Den här symfonin blandar det ljusa med det mörka, det idylliska med det dramatiska. Och vilken dirigent Ashkenazy är! Han lockar verkligen fram det individuellt yppersta ur musikerna och får dem samtidigt att spela i skön samklang.

Sibelius’ Okeaniderna, opus 73 (1914), som fick inleda den här konserten, har jag inte hört tidigare. Den är ett beställningsverk för en festival i Norfolk, Conncticut, i USA och har drag av programmusik: musiken böljar som det hav den beskriver.

Mellan de båda verken av Sibelius spelades Carl Nielsens (1865-1931) Klarinettkonsert opus 57 från 1928.

Nielsen har jag inte mycket till förhållande till. Vi har visserligen en box med hans symfonier, men som så många andra minns jag mest hans ”Dimman lättar” (för övrigt en återkommande gäst i Melodikrysset.)

”Taagen letter” är ju musik för flöjt och harpa – däremot skulle det dröja länge innan Nielsen komponerade något med klarinett som huvudinstrument. Men när han väl gjorde sin Klarinettkonsert, blev resultatet fantastiskt, i varje fall om jag får döma efter det virtuosa klarinettspel Martin Fröst presterade vid lördagens konsert. Publikens jubel ville aldrig ta slut, och Fröst tackade genom att utan orkesterstöd spela ett klarinettsolo.

* * *

Till Stockholms konserthus ska Birgitta och jag återvända ytterligare några gånger under den kommande vårsäsongen. Biljetter till den här konserten hade vi köpt för det presentkort vi under vårt gemensamma 70-årsfirande fick av våra gamla laboremusvänner Anna-Greta Leijon samt Gun-Britt och Göran Andersson. Och inspirerade av detta har vi nu alltså förköpt fler biljetter för egna medel.

Eftersom vi har abonnemang också på Musikens hus i Uppsala, är det intressant att jämföra. Det nya konserthuset i Uppsala är vackrare och har faktiskt lite bättre akustik. Men det är klart att filharmonikerna är ett strå vassare än Uppsala kammarorkester.

En iakttagelse har jag gjort både i Uppsala och i Stockholm: En mycket stor del av konserthuspubliken består av äldre människor. Jag har all förståelse för att unga familjer med barn har svårt att komma ifrån, särskilt när det gäller regelbundet återkommande abonnemangskonserter. Men varför är det inte så många riktigt unga eller medelålders i publiken? Är den seriösa musik som framförs i konserthus en döende konstart?

Sen en iakttagelse till. Jag hör till dem som klär mig snyggt, när jag ska gå på konsert. Med det menar jag inte uppstyltat; jag går gärna i en marimekkoskjorta som är uppknäppt i halsen. I lördags hade jag för all del väst och slips, men jag minns fortfarande vilken befrielse jag kände, när jag i början av 1960-talet (då Sverige fortfarande var mycket konventionellt) i Israel upplevde konsertpublik, som i ledig klädsel verkade ha kommit direkt från jobbet. Men någonstans går en gräns: var och en må bli salig på sin fason, men jag tycker faktiskt inte att man kan komma till en konsert hur slafsigt klädd som helst. Och ännu sämre tycker jag om det tilltagande ofoget att ta med ytterkläder, ryggsäckar och annat liknande in i salongen.

Melodikrysset nr 50 2007

En enda fråga hade jag besvär med den här gången: vågrätt 6. Jag mindes den romantiska tryckarklassikern men kom för mitt liv inte i håg titeln. Men när jag genom att lösa lodrätt 3 också hade fått DY, var det klart att svaret skulle bli Melody. Och ledtråden Righteous Brothers och kontrollgoogling ledde mig sen till hela titeln, ”Unchained Melody”.

Och för att förklara DY ovan: Andy Williams var det som gjorde ”Moon River” till sin signaturmelodi.

Eftersom jag inte läser nöjes- och skandalsidorna i Aftonbladet, hade jag först också lite problem med att komma på, att det var Victoria Silvstedt, som sjöng ”Rocksteady Love”. Men eftersom hennes namn har förekommit i krigsrubrikstorlek, har jag naturligtvis stött på det. Kontrollgoogling visade, att både Bollnäs och 1974 stämde.

Annars började krysset superlätt, med ”Sankta Lucia” som man ju brukar få höra den trettonde december.

Sen följde några frågor, som jag tror mig minnas att Eldeman har haft med förut i Melodikrysset.

Vi hörde trumpetaren Arne Lamberth i ”Oh Mein Papa”.

Och så hörde vi ledmotivet ur filmen ”Rännstensungar”, där först Edvard Persson, senare Cornelis Vreeswijk sjöng ”En fattig trubadur”, den som börjar ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Mer svensk film, också i det här fallet en som jag har sett: I ”Så som i himmelen” sjunger Helen Sjöholm ”Gabriellas sång”. I centrum för filmens handling står en kör.

För övrigt har jag också sett äventyrskomedin om en hårt banditansatt mexikansk by ”Tre amigos” med bland andra Steve Martin.

Tre av dagens frågor passade perfekt radioter av min typ, sådana som ihärdigt lyssnade på radio redan på 1940- och 1950-talen.

Förr spelades nämligen Paul Linckes ”Lysmaskidyll” ofta i radio – här skulle den ge pluralen lysmaskar.

Och vem av oss har inte hört ”Sju ensamma kvällar” (”Seven Lonely Days” i original), till exempel med Harry Brandelius och Ingalill Rossvald? Här skulle sången ge svaret ensamhet.

Och så Evert Taube – han spelades verkligen mycket i radio. I dag fick vi höra hans ”Möte i monsunen”, den som börjar ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”.

Märkligt nog klarade jag också dagens två melodifestivalanknutna frågor:

I det första fallet gällde frågan dock inte Björn Skifs med ”Michelangelo” i 1975 års melodifestival utan den cover en skånsk grupp har gjort. Gruppen är Wilmer X; jag har faktiskt de flesta av deras skivor i hyllorna.

Och jag minns också, med gillande, ”Mama Take Me Home” från Melodifestivalen 2006. Gruppen som med stort schwung framförde den heter Rednex.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10 2007:

”Svårare att hitta hem till hemlösa”

Rubrik i Skånska Dagbladet

”Priset gäller per person och avser del i dubbelrum med havsutsikt från Arlanda.”

Annons, Solresor

”Johannes Knutsson, professor vid norska polishögskolan, har vid en undersökning funnit att poliser skjuter mer om de har tillgång till vapen.”

Hallandsposten

”De cirka 470 000 aboriginerna har troligen bott i Australien i 50 000 år.”

Metro

Och som avslutning några tvetydigheter:

”Kristina Axén Olin har inte betalat för svarta tjänster.”

Dagens Nyheter

”Bomull plockad av barn i H&M:s kläder.”

Svenska Dagbladet

”Ingen spelar mer golf än Curt.

– En intressant sport där jag får tillfälle att träffa nya människor, säger hon.”

Året Runt

Lunch för Elsie Johansson i Walmstedtska gården

Som regelbundna läsare av den här bloggen vet, sitter jag i kulturnämnden i Uppsala, som representant för socialdemokraterna.

Till det kulturnämnden årligen gör är att utse en hedersstipendiat.

Kulturnämnden beslöt i år att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

“Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Hedersstipendiet delas traditionsenligt ut vid en lunch i december med kulturnämnden och dess tjänstemän. Stipendiaten får diplom och blommor, efter det att stipendiekommitténs ordförande har hållit ett litet anförande för stipendiaten. Sällan har jag hört vännen Bo Östen hålla ett så inspirerat och pricksäkert och varmt anförande som det som han nu höll för Elsie Johansson.

Själv känner jag också stor värme för Elsie. Jag skulle tro att jag i det här sällskapet är den som har känt Elsie längst – vår bekantskap som sen har utvecklats till vänskap började under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), då jag publicerade ett tredsidigt block med dikter av Elsie, kongenialt (tyckte Elsie) illustrerade av Inger Rydén. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Alltså kramar jag henne när vi nu möts i det här sammanhanget – och får en stor kram tillbaka plus hälsningar också till Birgitta (som jag i min tur hälsar ifrån).

Lunchen på Walmstedtska gården har trots årstiden inte karaktären av jullunch, men lite julstämning blir det ändå. En av mina kolleger i kulturnämnden, Margit Borgström (kd), har tagit med elever från sin (kommunala) skola, och de lussar för oss; Margit ackompanjerar deras sånger. Det gör dom bra, allihop!

Efter lunchen, när vi står i tamburen och klär på oss, kommer samtalet in på scenuppsättningen på Upsala stadsteater av Elsies självbiografiska romaner, pjäsen ”Nancy Viktoria”. Jag nämner då, att jag hade en invändning mot scenografin: Så skinande trävita möbler, som bordet vi såg på stadsteaterns scen, fanns ju aldrig i den miljö som var både Elsies och min.

Och plötsligt förnimmer jag en bro mellan oss av inte bara vänskap förvärvad i vuxen ålder utan också av insikten att vi har samma sociala och klassmässiga erfarenhet. Jo, Elsie håller med mig: Så där såg det ju aldrig ut hos folk som våra föräldrar.

* * *

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan här i Uppsala – mellan Saluhallen och Ofvandahls – ska ni förresten passa på att titta på, när ni är här i stan. Där finns en mycket fin miljö bevarad från sent 1800-tal.

Kolla gärna här.

Om kafékultur

När Birgitta och jag i tisdags skulle gå på musikklassernas luciakonsert i Domkyrkan, hade vi varit på olika håll men hade stämt träff på Ofvandals för att hinna få i oss smörgås och kaffe. Trodde vi.

Jag anlände fem i sex och fick då veta, att kaféet stänger klockan 18.00. Jag blev närmast chockad: Är det här anrika stället alltså inte längre kvällstid en parkeringsplats för eviga samtal över en kopp kaffe eller en dito te? Jag hann också se det som i disken fanns kvar i smörgåsväg: trista u-båtar, av utseendet att döma tillverkade på något helt annat håll. Vad har hänt med det här gamla fina hovkonditoriet?

Vi måste alltså fortsätta någon annanstans för att få macka och kaffe. Vi gick därför vidare till Güntherska – och si! Där var det öppet ända till 19.00. (Men det var förstås nästan tomt där.) Likväl fick vi våra smörgåsar plus var sin kaffe.

Ofvandals är ganska nerslitet, men Güntherska har bevarat mycket av sin gammaldags miljö: bruna träpaneler, speglar och annat sådant. Men varför verkar inga människor i dag gå på kafé (om nu kaféet i fråga alltså är öppet)? Både Ofvandals och Güntherska är numera lunchställen, och det är förmodligen den serveringen de får in de nödvändiga intäkterna på. Kanske lönar det sig inte att ha öppet för kafégäster, i vart fall inte om man har lokaler centralt, där hyrorna är mycket höga. Kolla, som en jämförelse, priserna på Domtrappkällaren, som förr också fungerade som kafé men nu helt och hållet har blivit fin restaurang.

Själv präglades jag i unga år av kafékulturen: Man träffade kompisar på kafé. Man gick på kondis före och efter bio. Kaféerna var platser att fördriva tiden på i väntan på bussen eller tjejen eller Godot.

Den estniska kultur jag kommer ifrån rymmer i sig samma slag av kafékultur, som fanns (och delvis finns kvar) i städer som Wien och Prag. Själv var jag ett barn, när jag ännu bodde kvar i Estland, men ester, som under unga år levde i Tallinn – Käbi Laretei och andra – har berättat om hur man gick på kafé för att umgås med vänner.

Och egentligen var det inte så annorlunda i det Sundsvall i vars utkant jag själv kom att växa upp. När jag åkte in till stan för att gå på bio, gick jag gärna – före eller efter beroende på vilken föreställning jag skulle gå på – också på konditori. På Prag och även andra ställen såg man då oftast skolkamrater i flock – själv var jag en ensamvarg, som gärna satt för mig själv i någon vrå. Under min gymnasietid öppnade också Konsum ett fantastiskt ställe, som passade mitt kynne ännu bättre, Cafeteria vid Vängåvan; stället hette helt sonika Cafeteria. Det var ett långsmalt, modernistiskt ställe, där man, längst in, hittade en fantastisk hylla med alla landets kulturtidskrifter, BLM, Ord och Bild, Svensk Litteraturtidskrift, Perspektiv och andra. Där satt jag många gånger i timmar med en kopp kaffe och läste och läste.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hittade jag redan första kvällen konditori Savoy på Ringgatan, inte långt från Jumkilsgatan där jag bodde. Dit gick jag många gånger. Savoy finns kvar relativt intakt – är förresten Ann Lindells favoritställe i Kjell Erikssons uppsaladeckare – men är också det stängt kvällstid.

I Öregrund hittade vi tidigt Lundeborgs med sin fina uteservering i trädgården. Där har alla våra ungar utspisats med kall läsk och valfri godbit när den obligatoriska fredagsbastun var avklarad. Tyvärr gjordes Lundeborgs om efter ägarbyte och har sen dess aldrig hämtat sig. Men i Öregrund finns nu i stället det underbara kafé Floras trädgård med en trädgårdsservering under lummiga träd och med fina perennrabatter. I Floras trädgård kan man njuta av garanterat hembakat bröd.

Men tillbaka till Uppsala. Om det nu – av för mig okänd anledning – är så svårt att hålla i gång (åtminstone kvällsöppna) kaféer här i Uppsala, hur kommer det sig då att kafékulturen lever och frodas i centrum av Helsingfors, huvudstaden i vårt östra grannland? Själv tycker jag nästan att ett besök i Helsingfors/Helsinki är misslyckat, om jag inte hinner slinka in på åtminstone Fazer café på Glogatan och Café Engel vid Senatstorget, det förra modernt, det andra gammaldags insuttet. Och där finns även andra ställen att välja på, Strindberg och Esplanad till exempel.

Och kommer ni nån gång till Tallinn, måste ni lova att gå på kaféernas kafé, Maiasmokk på Pikk Jalg 16, grundat 1864 och still going strong än i dag. Det är inte bara Tallinns äldsta kafé – det serverar också verkliga läckerheter; Maiasmokk betyder förresten Läckergom. Slå er ner där bland alla tanter som tar sig en kaffe och en pratstund och njut av läckerheterna!

En lång dag med Viggo och Klara

Jag hade lovat hämta Viggo och Klara på dagis i dag – både Kerstin och Bo hade viktiga förrättningar på sina respektive jobb. Vinterkräksjukan var över för den här gången, och båda ungarna såg ut att kunna gå på dagis.

Men så fick Viggo en ny släng av sjukdom, den här gången hög feber. Samma predikament men nu hela dagen – Kerstin ringer alltså och frågar om morfar skulle kunna tänkas passa barnen hela dan. Jo, det är klart att en morfar måste ställa upp när det är kris. Med barnens pappa Bo kommer han sen överens om att ungarna ska skjutsas hem till morfar tidigt på morgonen och sen vara hemma hos honom hela dan.

Alltså anländer de någon gång mellan 07.00 och 08.00. Då är mormor Birgitta också fortfarande hemma ett slag – resten av dan är hon sen upptagen på annat håll.

Ungarna, även Viggo, är pigga och glada när de anländer. Morfar har satt på morgon-Bolibompa i TV, och vi ser tillsammans bland annat ”Mumintrollet”. När mormor har gett sig i väg, plockas lådorna med barnbarnsleksaker fram – där finns åtskilligt att sysselsätta besökare av den yngsta generationen med.

Och så har morfar förberett en hemlis. Han återupprepar en spännande lek, som han hittade på redan när hans egna barn var små, jakten på Spökplumpens skatt. Barnen får ett skriftligt meddelande, undertecknat av Spökplumpen (både namn och bild) om att de genom att hitta nya och nya ledtrådar, gömda på listiga ställen, till slut kan tänkas hitta både Spökplumpen och hans skatt. Första stället att hitta en ledtråd på är ett mycket varmt ställe i köket, det vill säga i ugnen – där det mycket riktigt ligger en ny ledtråd, som leder vidare till stora sängen i morfars och mormors sovrum. Och så där håller det på, hit och dit genom lägenheten. En ledtråd är gömd bakom några lejon (= bakom en tavla signerad Helga Henschen). Femårige Viggo är förstås den som i allmänhet hittar ledtrådarna, men bara hälften så gamla Klara listar också ut att ett ledtrådspapper är gömt under den vita, fluffiga mattan i salongen.

Sista ledtråden leder så fram till Spökplumpen och hans skatt: in i den mörka garderoben i hallen. Och där står faktiskt Spökplumpen, med svart huva över svart rock. Hans stora ögon lyser i mörkret! (Det finns en tänd ficklampa inne i hans huvud.) I händerna har han en träskål med skatten, tio enkronor. Dem får skattsökarna dela på.

Viggo blir så tagen av morfars för honom nya påhitt, att han genast själv börjar skriva papper med ledtrådar, som han sen gömmer runt om i våningen. Trots sin ringa ålder klarar han att, om än ibland mycket ljudenligt och ibland lite svårförståeligt, skriva små budskap till morfar, som nu är den som ska leta. Och morfar hittar den gömda skatten, ett blått rep.

Sen är det ingen måtta på ungarnas lust att leka med morfar. De vill leka kurragömma, och åtminstone morfar och Viggo hittar sen nya och åter nya gömställen. Klara återanvänder gärna gömställen, som hon har sett morfar och Viggo med framgång använda.

Morfar lagar lunch, blodpudding med lingonsylt, och sen är Klara genast med på att bli läst för och sen lagd att sova middag. Hon väljer Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan”, som ju egentligen är i Viggos ålder – men lilla Klara följer mycket noggrant handlingen och kollar Ilon Wiklands bilder: Själva grundproblemet i historien, att barn ständigt vacklar mellan viljan att kunna själva och föräldrarnas och syskonens bedömningar att han eller hon nog inte ännu klarar det, är nog aktuellt också för en två coh ett halvt-åring.

Sen lägger hon sig åt sidan och somnar, efter en extra koll på att morfar fortfarande är där, lugnt.

Viggo ser under tiden film på video.

Under eftermiddagens lopp tryter morfars krafter ibland, det måste han medge. När man är 70 har man inte längre en obegränsad energi för ständigt nya lekar, och så är det ju det här att återställa ordningen. Två gånger under dagen samlar ungarna ihop alla stolar och pallar som finns i våningen, först i vardagsrummet, sen – i form av en jättelång bana (man springer fram och tillbaka på stolssitsarna) – i korridoren. Gissa vem som sen får bära tillbaka alla stolarna!

Videofilmer – jag sätter till exempel på ”Resan till Melonia” – är faktiskt inte så dumma som vilopauser, både för ungarna och för morfar.

Till middag steker morfar falukorv – men den stuvade potatisen gör ingen succé. ”Den ser inte god ut”, säger Viggo.

Sen var det tänkt att barnens mamma, Kerstin, skulle ha kommit och hämtat dem, så att de hann hem till kvälls-Bolibompa och Adventskalendern. Men Kerstin ringer från tåget, ett par gånger till och med. Hennes tåg sitter fast – i ett par timmar visar det sig till slut – på spåret; ytterligare en stackars människa har beslutat sig för att göra slut på sitt liv genom att kasta sig framför loket. Det tar tid att ta hand om det som är kvar av vederbörande och att ersätta den naturligtvis chockade lokföraren. Tåget blir dessutom stående utan värme; Kerstin fryser fortfarande, när hon äntligen kommer hem till morfar för att hämta ungarna.

Men ungarna är förstås glada över att mamma äntligen kommer.