Kjell Eriksson: Den hand som skälver

29 december 2007 16:09 | Deckare, Politik | 2 kommentarer

Jag har av och till – vi är båda med i Ordfronts, Uppsala, styrelse – mött Kjell Eriksson under den ganska utdragna period, då hans senaste deckare, ”Den hand som skälver” (Ordfront, 2007) kom till. Har jag tolkat hans kommentarer och kroppsspråk rätt, har han våndats ganska mycket, innan boken äntligen blev klar.

När han först nämnde boken för mig, gick den under benämningen ”Kommunalrådet som försvann”. Kjell var ganska förtegen, men det framgick i alla fall att boken skulle handla om ett (fiktivt) socialdemokratiskt kommunalråd i vår gemensamma hemstad Uppsala.

Den historien finns mycket riktigt med i ”Den hand som skälver” men utgör bara ena hälften av den. Boken innehåller nämligen också en annan och som deckarstory väl så intressant historia, som utspelar sig på kusten utanför Östhammar. Greppet med parallella utredningar är ju inte helt ovanligt i polisdeckare, men jag undrar om det inte kan vara så, att Kjell Eriksson lite grann körde fast i kommunalrådshistorien och för att få till en tillräckligt spännande och läsarlockande bok senare fick lägga till parallellhistorien. Jag kan inte fråga Kjell om detta just nu – han befinner sig i Brasilien, där hans kriver på en ny bok.

Vi tar historien om det försvunna kommunalrådet först. Eftersom Kjell Eriksson själv redan tidigt i boken avslöjar, att Sven-Arne Persson (s) i slutet av 1993 försvinner till Indien, kan ju också jag meddela detta. Vi som regelbundet har läst Erikssons deckare vet ju, att dessa ofta innehåller internationella utblickar, trådar och pusselbitar, men den här gången är Indien mest en tillflyktsort: vi får oss en väldokumenterad social skildring till livs, men bokens Sven-Arne Persson kunde lika gärna ha valt att rymma till Sydafrika eller Brasilien, detta utan att grundintrigen hade påverkats ett dugg. Därför blir också indienskildringen fram till dess att en svensk dyker upp i Bangalore och känner igen det förrymda kommunalrådet – förlåt mig, Kjell – lite av en transportsträcka.

Intressantare är då Sven-Arne Perssons motiv för att rymma från kommunalrådskapet, partiet (s) och hustrun. Motivet, möjligen inte tillräckligt utmejslat i sina detaljer, är nämligen tomgång, själväckel, upptäckten att det egna partiet saknar visioner och reformvilja.

Som kontrast till socialdemokraten Sven-Arne Persson finns i den här boken Sven-Arnes farbror Ante. Länge läser jag också skildringen av den här kommunisten och före detta spanienkämpen som Kjell Erikssons moraliska val; Kjell var i unga år SSUare men blev under FNL-åren SKPare, så jag antar att han har haft anledning att gång på gång fundera över de här alternativen. Eftersom jag inte gärna kan avslöja vem som i boken mördade den gamle nazisten Nils Dufva, får jag nöja mig med att notera, att också den aldrig omvände kommunisten Ante visar sig ha sviktat i sin personliga moral – även om det fanns mycket starka skäl för att han skulle göra det.

Hur som helst: Skulle boken bara ha bestått av historien om kommunalrådet som försvann och dess mordgåta ha fått den faktiskt lite snöpliga lösning den nu får, skulle ”Den hand som skälver” inte ha blivit någon riktigt bra bok.

Den nerv som ändå finns i ”Den hand som skälver” finns nu i stället till största delen i den parallellhistoria, som utspelar sig i den gudsförgätna byn Bultudden utanför Östhammar. Även den har en – typiskt Kjell Eriksson! – internationell anknytning. Den avsågade fot som hittas visar sig ha tillhört en thailändska.

Här finns allt det som utmärker Kjell Eriksson när han är som bäst: Människor som hör hemma i den klass som har varit hans. Kunskap om dessa ”vanliga” människors liv – miljöskildringen får sin doft av detaljer, som bara den mycket kunnige kan placera där de ska vara. Väder och vind, till exempel upplandskustens snöhelveten om vintern, skildras med känsla och sakkunskap. Den rädsla som hör bra deckare till hittar man främst hos en mycket udda figur ute på Bultudden, konstnären Lisen Morell.

Jag önskar att Kjell Eriksson hade koncentrerat sig helt på den här miljön och de människor som (glest) befolkar den. Jag hade velat få veta mycket mer om dem, inklusive om den som visar sig vara mördaren.

Och egentligen skulle jag också vilja veta mer om Ann Lindell, den som utreder brotten ute på Bultudden. Trots att hon nu har förekommit som huvudperson i ett stort antal böcker, vet jag inte så värst mycket mer om henne, än att hon gillar att fika på konditori Savoy, att hon inte läser böcker i någon större utsträckning men i perioder dricker lite för mycket rödvin och att hon, trots attacker av åtrå (av vilka en resulterade i en son), aldrig riktigt tycks få till en djup och varaktig relation till en karl.

Berätta mer om Ann Lindell, Kjell!

Melodikrysset nr 52 2007

29 december 2007 12:46 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.