Årets första jullunch

17 december 2007 21:53 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag var jag på årets första jullunch. Den ägde rum på min gamla arbetspalts, den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an kallad, detta eftersom den återfinns på Sveavägen 68 i Stockholm.

Jag skulle alltså, som förr i värdlen, åka tåg till Stockholm och beslöt mig för att på vägen till Uppsala C gå in på Svava-gallerian, dels för att på Svensk kassaservice ta ut pengar till jul, dels för att lämna in tvätt på kemtvätten som ligger vägg i vägg.

När jag anlände en stund före tio, var kemtvätten mörk och utan personal. Alltså gick jag in på Kassaservice och uträttade mitt andra ärende, frågade också damen i kassan om hon visste när killen i kemtvätten brukade komma. Jo, tio. Eftersom mitt tåg skulle gå strax efter tio, kom jag nu i beråd, sa nånting om detta också till damen i kassan.

Visserligen är jag en stadig kund på Kassaservice, känd av damerna där – men ändå: Då erbjuder sig damen i kassan att lämna in min kemtvätt med beskedet från mig, att jag behöver den inlämnade kostymen till jul; inlämningskvittot kan jag hämta hos hennes kollega (som från sin lucka nickar instämmande), när jag kommer tillbaka från Stockholm på eftermiddagen.

Man tackar!

Har ni varit med om någonting sådant på alla dom där kontantlösa bankkontoren?

* * *

Det känns både välbekant och märkligt att sen promenera den där vägen jag i åratal hade från Stockholm C till jobbet på Sveavägen. Det mesta känns välbekant – men vad i helvete har kooperationen gjort med det andra PUB-huset? Nu kan man ju inte ens se att det är en del av PUB.

Jag passar på att gå in på mitt gamla jobb, när en dam just är på väg att gå ut. Hon släpper in mig, men vet uppanbarligen inte om hon borde göra det. Det är bara att inse, att så här är det. Jag jobbade där till och med valet 2002, men många av dem som jobbar där i dag har aldrig sett mig i huset. (Naturligtvis är det här ett ömsesidigt tillkortakommande.) När jag sen träffar partikassören, Tommy Ohlström, säger jag, att det är roligt att äntligen träffa på någon som känner igen en.

Fast redan dess förinnan har jag faktiskt hunnit träffa ett par gamla arbetskamrater. Först Agneta Clarin i växeln. Sen Carina Sundling, som jag länge hade på den våning där jag själv jobbade.

Jullunchen för veteranerna hålls på sjätte våningen, där under min tid VU-sammanträdena hölls. Inbjudna blir långt ifrån alla som någon gång har arbetat på 68an. Nej, för att bli inbjuden måste man ha gått i pension därifrån. Inbjudningslistan upptar därför ett trettiotal personer, och alla bland dessa kan förstås inte heller komma.

Vi känner alla varandra, och i många fall handlar det om ett uppriktigt glatt återseende, när den ena efter den andra dyker upp. ”Mamma!!!!” ropar jag själv hänfört och kramar Marjatta Dolk.

Det är förstås meningslöst att räkna upp alla deltagare, för de flesta av mina läsare helt okända personer. Men jag kan väl notera, att ytterligare några av dem som jag länge arbetade tillsammans med nu också de har gått i pension. Ur den här kategorin deltog i dag Eva Olofsson, under många år en klippa på internationella avdelningen.

Vid lunchbordet hade jag bland andra Rune Holmström tvärs över bordet. På min högra sida satt Lisbeth Sundström, under en stor del av mina redaktörsår sekreterare på Aktuellt i politiken (s), på min vänstra en person som jobbar på 68an i dag men inte när jag fanns där, Peter Cervin. Peter visade sig höra till den stora skara som kollar mina svar på Melodikrysset.

Innan vi släpptes in till julbordet, fick vi ett kort besök av partisekreterare Marita Ulvskog (som jag för övrigt gillade redan före vår gemensamma kamp mot EMU). Hon gjorde en kort politisk analys, främst av alliansregeringens tillkortakommanden, också en organisatorisk analys med välbehövlig självkritik i botten.

Jag hade egentligen inte något att invända mot vad hon sa men skulle möjligen – förutsatt att hon hade kunnat stanna – ha velat ställa frågor om vår egen politik till henne.

För det är ju för närvarande helt uppenbart, att partiets mycket höga siffror i opinionsmätningarna till icke föraktlig del beror på att folk tar avstånd från det som högeralliansen gör. Till det adderar de sympatier för det slags socialdemokratiska politik, som de själva anser, att vårt parti borde föra.

I det stycket har vi nog en del prövningar framför oss.

Folket i Bild blir FIBaktuellt

17 december 2007 18:35 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Serier | 2 kommentarer

Som jag har berättat, köper jag när tillfälle ges på Tradera nummer av gamla Folket i Bild. Jag har då också köpt nummer av tidningen från tidigt 1960-tal, då den redan hade övergått i ärkefienden Åhlén & Åkerlunds (alltså Bonniers) ägo.

Till att börja med knöt den nya ägaren an till det speciella Folket i Bild-konceptet – även om tidningen något förändrades, kände man då fortfarande, att den levde i sin gamla tradition. Så småningom kom ju tidningen att bli en porrblaska, men det är intressant att notera, att man på vägen dit provade ett annat koncept.

Nummer 50 1963 (10 december) av FiBaktuellt, som jag fick hem med posten i dag, har karaktären av en reportagetidning; tonvikten ligger nu på det nya namnledet aktuellt.

Omslaget domineras av kennedymordet, och FIBaktuellts reportagevinkling är den nattliga dramatik och aktivitet mordet utlöste på bonnierkollegan Expressens redaktion. Längre fram i tidningen finns också en artikel om mordet på Abraham Lincoln, tänkt som en parallell.

Först i tidningen ligger annars en artikel om den nyblivne miljonären Ingo, Ingemar Johansson.

I övrigt hittar man artiklar om Östberlin (”Folkpolisen kan när som helst knacka på dörren”), Lennart Hylands TV-program ”Karusellen”, vapenhandel med Sydafrika, ”Sveriges ödestimmar” (en artikelserie som nu är framme vid 1945), en artikel med budskapet att Maranata och Beatles förorsakar samma eslags extas bland tonårstjejer, en annan om Sven Wallmarks avlyssning av sovjetradion natt och dag och så lite veckotidningsartade plocksidor.

Av arvet från gamla Folket i Bild finns nu bara två ingredienser kvar: Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) serie Biffen och Bananen och så en relativt finstilt debattsida med ett inlägg om välfärdsstaten av författaren Stig Carlson.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att gamla FiBs stolta litterära ambitioner nu har reducerats till en spänningsföljetong av Alistair Maclean.

Man riktigt känner redaktionens växande insikt att det enda som nu kan rädda den här tidningen är ett ännu djärvare nytt koncept.

Och som vi nu vet, blev det konceptet bara bröst och bakar.