Ett drömspel på Dramaten

Just nu kan man se mycket Strindberg på teatrarna. Och vi passar på – i torsdags var vi alltså till Stockholm och Dramaten och såg hans ”Ett drömspel”.

August Strindberg började skriva sitt drömspel 1901, och det trycktes året därpå. Det är kulmen på ett mycket produktivt år för Strindberg som dramatiker – drömspelet föregicks av ”Kronbruden”, ”Till Damaskus III”, ”Engelbrekt” och ”Kristina”. Arbetet med det som skulle bli ”Ett drömspel” nämns också i ”Ockulta dagboken”, och ockulta, delvis mycket svårbegripliga element finns det ju gott om i drömspelet. Jag tror det är Margareta Wirmark som har kallat pjäsen för ett förabsurdistiskt verk.

Strindberg skriver själv om sitt drama:

”ERINRAN:

Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra Drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.

Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar, och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”

Jag har sett ”Ett drömspel” tidigare på Dramaten: Robert Lepages uppsättning 1994 i Målarsalen. Jag skrev ingenting om pjäsen då och har därför inget material att göra jämförelser med. Mest minns jag från då bara detaljer som Kristins evinnerliga ”Jag klistrar, jag klistrar”.

Så vitt jag förstår rymmer den aktuella uppsättningen också förändringar gent emot både Strindbergs text och tidigare uppsättningar: scener har bytt plats och försvunnit; nya, nutida element har tillkommit. Och också det är ju möjligt i just en dröm. Det drömlika understryks av Bente Lykke Møllers gråsvarta scenografi och i detaljer som till exempel tidsmässigt inte stämmer med varann.

Det drömska markeras ytterligare genom att den här föreställningen har en koreograf, Mats Ek, som regissör.

Agnes, guden Indras dotter, kommer som sig bör ner från himlen, här fastklamrad vid en stång som sänks ner från scentaket – men mycket mer drömlik blir handlingen av att den som spelar Agnes, Rebecka Hemse, rör sig som en dansare – en ännu viktigare roll i just det avseendet har Cecilia Olsen, som har rollerna som balettflickan respektive Alice. Över huvud taget är greppen från balettens, i något fall till och med operans värld påtagliga i den här uppsättningen. Nathalie Ruiz’ krälande, övergivna spädbarn (i vuxenstorlek) passar också väl in i en uppsättning, som i så hög grad bygger på koreografiska element.

Och budskapet?

I den här föreställningen kommer alla som representerar olika trosuppfattningar och livshållningar – biskopen, överrabbinen och imamen så väl som läkaren och advokaten – till slut till korta, och den hemliga dörren leder ingenstans.

Undra på att Indras dotter, med sina kristusideal, åter igen ger sig i väg från jorden.

Jean Sibelius och Carl Nielsen på Stockholms konserthus

I vår skivsamling finns mer än ett dussin LP och CD med musik av Jean Sibelius (1865-1957), några av dem inspelningar med min landsman Neeme Järvi som dirigent.

Sibelius’ Symfoni nummer 2 D-dur, opus 43, från 1902 har vi dock inte på någon av våra skivor. Den avslutade lördagens konsert i Konserthuset i Stockholm med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy, och den minskade verkligen inte mitt intresse för Sibelius och hans musik. Den här symfonin blandar det ljusa med det mörka, det idylliska med det dramatiska. Och vilken dirigent Ashkenazy är! Han lockar verkligen fram det individuellt yppersta ur musikerna och får dem samtidigt att spela i skön samklang.

Sibelius’ Okeaniderna, opus 73 (1914), som fick inleda den här konserten, har jag inte hört tidigare. Den är ett beställningsverk för en festival i Norfolk, Conncticut, i USA och har drag av programmusik: musiken böljar som det hav den beskriver.

Mellan de båda verken av Sibelius spelades Carl Nielsens (1865-1931) Klarinettkonsert opus 57 från 1928.

Nielsen har jag inte mycket till förhållande till. Vi har visserligen en box med hans symfonier, men som så många andra minns jag mest hans ”Dimman lättar” (för övrigt en återkommande gäst i Melodikrysset.)

”Taagen letter” är ju musik för flöjt och harpa – däremot skulle det dröja länge innan Nielsen komponerade något med klarinett som huvudinstrument. Men när han väl gjorde sin Klarinettkonsert, blev resultatet fantastiskt, i varje fall om jag får döma efter det virtuosa klarinettspel Martin Fröst presterade vid lördagens konsert. Publikens jubel ville aldrig ta slut, och Fröst tackade genom att utan orkesterstöd spela ett klarinettsolo.

* * *

Till Stockholms konserthus ska Birgitta och jag återvända ytterligare några gånger under den kommande vårsäsongen. Biljetter till den här konserten hade vi köpt för det presentkort vi under vårt gemensamma 70-årsfirande fick av våra gamla laboremusvänner Anna-Greta Leijon samt Gun-Britt och Göran Andersson. Och inspirerade av detta har vi nu alltså förköpt fler biljetter för egna medel.

Eftersom vi har abonnemang också på Musikens hus i Uppsala, är det intressant att jämföra. Det nya konserthuset i Uppsala är vackrare och har faktiskt lite bättre akustik. Men det är klart att filharmonikerna är ett strå vassare än Uppsala kammarorkester.

En iakttagelse har jag gjort både i Uppsala och i Stockholm: En mycket stor del av konserthuspubliken består av äldre människor. Jag har all förståelse för att unga familjer med barn har svårt att komma ifrån, särskilt när det gäller regelbundet återkommande abonnemangskonserter. Men varför är det inte så många riktigt unga eller medelålders i publiken? Är den seriösa musik som framförs i konserthus en döende konstart?

Sen en iakttagelse till. Jag hör till dem som klär mig snyggt, när jag ska gå på konsert. Med det menar jag inte uppstyltat; jag går gärna i en marimekkoskjorta som är uppknäppt i halsen. I lördags hade jag för all del väst och slips, men jag minns fortfarande vilken befrielse jag kände, när jag i början av 1960-talet (då Sverige fortfarande var mycket konventionellt) i Israel upplevde konsertpublik, som i ledig klädsel verkade ha kommit direkt från jobbet. Men någonstans går en gräns: var och en må bli salig på sin fason, men jag tycker faktiskt inte att man kan komma till en konsert hur slafsigt klädd som helst. Och ännu sämre tycker jag om det tilltagande ofoget att ta med ytterkläder, ryggsäckar och annat liknande in i salongen.