Om julmusik och om alla dessa McGarrigles och Wainwrights

28 december 2007 18:22 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har ett kluvet förhållande till religiös musik och, mer specifikt, julsånger.

Jag är främmande för det religiösa innehållet i psalmer och julsånger men fångas ofta av både poesin i dem och de musikaliska uttrycken hos dem; de är givetvis också en del av den kultur vi är en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Bland det värsta jag vet är olika popartisters och dansbandssångares smöriga, insmickrande och, ofta viktigast, kommersiellt säsongsanpassade julskivor.

Betydligt mer njutbar är då ofta körmusik från det här fältet, särskilt då om arrangemangen har den rätta känslan och körledaren lyckas locka fram det allra bästa ur sin kör.

Hos oss brukar man redan på julaftons morgon hitta ett par små paket under granen, och i år innehöll ett av dessa en present till mig från den före detta ordföranden i Riksförbundet Svensk körsång, CDn ”Julens stjärna” (Naxos 8.557790, 2005) med Solvieg Ågrens kammarkör Stella. Solvieg Ågren har bland annat varit riksförbundsdirigent i Svensk körsång.

Den här CDn innehåller en fin blandning av sådant som hör julen till: luciasånger och staffansvisor, christmas carols och i vårt land kända (inte alltid svenska) julsånger som ”Det är en ros utsprungen”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Stilla natt”.

Det finns naturligtvis uppriktigt troende människor även i det sekulariserade Sverige, men för väldigt många av oss som bor här har julsångerna och julpsalmerna mer en musikalisk och kulturell (och ibland sentimental) innebörd än en religiös.

Jag har av olika skäl umgåtts mycket med amerikansk musik och har då slagits av hur genomsyrad den amerikanska folkmusiken är av religiösa referenser – och då tänker jag inte bara på gospelmusik, spirituals och annan uttalat religiös musik. Min ingång till den här musikvärlden var delvis 1960-talets medborgarrättsrörelse, och jag upptäckte snabbt, att många av kampsångerna härstammade från de afroamerikanska kyrkorna: ibland hade man satt ny text till de gamla psalmerna, men ofta lyste originalens ursprungliga, religiösa budskap igenom även i de nya versionerna.

Och jag lärde mig att se en viktig skillnad mellan europeisk och amerikansk vänster: Den europeiska vänstern var till största delen socialistisk och sekulär. Också i USA fanns det socialister eller i vart fall vänstermänniskor, men förbluffande många av dem var samtidigt religiösa. Det här speglades också i den europeiskia respektive amerikanska vänsterns musik.

Alltså finns det fullt med religiösa referenser till exempel hos den gamle vänsterradikalen Pete Seeger; mycket riktigt har han spelat in både psalmer och julsånger.

De kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigle, som jag nyligen skrev om, är ju – trots att en av deras sånger på svenska blev ”Ingen kommer undan politiken” – inte kända främst för politiskt engagemang, och i deras fall är det kanske inte så förvånande, att de har gjort en julskiva, ”The McGarrigle Christmas Tour” (Nonesuch 79925-2, 2005, distribution Warner); jag fick den i julklapp av Anna, märkligt nog utan något som helst samband med att jag har skrivit om systrarna McGarrigle – Anna hade beställt den för nästan ett år sen.

Till det yttre skulle den kunna vara en svensk julskiva: med snöhöljda berg och skogar, med skidspår och slädfärd. Men där finns mer än engelskan (en låt görs också på franska) och countrystuket i den avslutande ”Blue Christmas” som får en svensk lyssnare att förstå, att här finns en kulturskillnad. Sångerna – nya så väl som gamla – ger uttryck för en religiös innerlighet som får mig att ana, att det åtminstone i delar av Kanada finns en befolkning med en lika fast förankrad tro som den som jag har hittat i USA. Egentligen är det bara en låt som sticker ut lite grann:

Rebel Jesus

Text och musik: Jackson Browne

All the streets are filled with laughter and light
And the music of the season
And the merchants windows are all bright
With the faces of the children
And the families hurrying to their homes
As the sky darkens and freezes
Theyll be gathering around the hearths and tales
Giving thanks for all gods graces
And the birth of the rebel Jesus

Well they call him by the prince of peace
And they call him by the savior
And they pray to him upon the seas
And in every bold endeavor
As they fill his churches with their pride and gold
And their faith in him increases
But theyve turned the nature that I worshipped in
From a temple to a robbers den
In the words of the rebel Jesus

We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But please forgive me if I seem
To take the tone of judgement
For Ive no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure
And I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.

Skivan innehåller solonummer; som gästartist uppträder i ett sådant fall – ”O Little Town of Betlehem” – Emmilou Harris. Men egentligen är CDn musikaliskt bäst i de fall, där det förekommer stämsång av det slag som vi förknippar med systrarna McGarrigle.

På den här CDn sjunger för övrigt inte bara de utan nästan hela klanen: Kates och Loudon Wainwrights son Rufus Wainwright respektive dotter Martha Wainwright, Annas man Dave Lanken och deras dotter Lily Lanken. Och så vidare. Jag ber att få citera mitt eget föregående inlägg om den här klanen: ”Ingen kommer undan genetiken”.

Inspirerad av detta satte jag mig i går kväll ned framför TVn för att se konsertinspelningen från London, ”Rufus Wainwright sjunger Judy Garland”. Rufus berättade själv också, varför han hade gjort den här covern på Judy Garlands berömda Carnegie Hall-konsert 1961: När Rufus var liten, bodde Loudon Wainwright granne i Hollywood med Judy Garland och Rufus själv var både kompis och skolkamrat med Liza Minelli.

Visst var det kul att åter få höra alla de berömda låtarna, ”When You’re Smiling”, ”Puttin’ On the Ritz”, ”The Bells Are Ringing For Me And My Gal”, ”Hellelujah, Come On Get Happy” och så ”Over the Rainbow” – med också mamma Kate McGarrigle på scenen.

Men den musik bandet åstadkom var för mjäkig. Och Rufus Wainwrights ljusa, ibland nästa kvinnliga röst fick mig att – gud hjälpe mig – längta efter Frank Sinatra.

Från min son Matti fick jag också en skiva i julklapp, ”Civilians” (Anti 6890-2, 2007) med den för mig hittills okände Joe Henry.

Varför jag inte kände till honom vet jag inte riktigt. Han är 47 år gammal, är singer-songwriter och har gjort elva egna album samt procucerat plattor åt bland andra Elvis Costello och Ani DiFranco.

Jag är van vid att nutida singers-songwriters är påverkade av pop- och rockmusik, men Joe Henry är en intressant avvikare: hans musik är starkt influerad av jazz. Det blir tydligt redan i den inledande ”Civilians” med sina snygga disharmonier, det är helt uppebart i ”Time Is a Lion”, som vibrerar av jazz, och det är fortfarande lika uppenbart i en av de avslutande låtarna, ”I Will Write My Book”.

Någon julskiva är det här inte, men i en låt, ”Civil War”, hittar jag åtminstone en referens åt det hållet: ”Christmas mornings and New Years Days / They flood with dreams and drift away.” Men det finns en – åter igen mycket märklig och från givarens sida helt oavsiktlig – anknytning till vad jag har skrivit ovan: Loudon Wainwright III gör backing vocals på den här skivan, och han och Joe Henry är gamla kompisar.

I USA tycks Joe Henry – jag har googlat lite – ses som en samhällstillvänd sångare. Men det går för den skull inte att karaktärisera hans sånger som kampsånger. Joe Henry beskriver gärna i stället samhället som det är – om det är ödet eller Gud eller några mörkare krafter som styr och ställer är inte alltid lätt att veta. Men Gud finns och åberopas, och därmed är vi tillbaka vid dagens huvudtema.

”Life is short but, by the grace or cruel Heart of God / The night i long”, heter det i ”Civilians”. Och i ”Time Is a Lion” sjunger Henry: ”God may be kind and see you like a son, / but time is a lion when you are a lamb.” Och så här går sista strofen i ”Our Song”:

This was my country,
This was my song,
Somewhere in the middle there
Though it started badly and it’t ending wrong.
This was God’s country.
This frightful and this angry land,
But if it’s His will the worst of it might still
Somehow make me a better man.

Joe Henry sjunger illusionslöst om krig: ”Most died among us without God or honor / As blood became our faith and currency.” – – – ”Life is brutal to the weak and sober.”

Den här illusionslösheten, med kärleken understundom som tillflykt, finns som CDns avslutande budskap. Det här är sista strofen i ”God Only Knows” och därmed det allra sista som Joe Henry sjunger på skivan:

God only knows that we can do
No more or less than He’ll allow,
God only knows that we mean well
God knows that we just don’t know how.
But I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now,
I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now.

Last chorus: Jaan Kross

28 december 2007 13:08 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Den estniske författaren Jaan Kross (född den 19 februari 1920) dog i går, den 27 december 2007. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har detta föranlett endast notiser. Jag är besviken – Kross var inte bara Estlands störste nutida författare utan nämndes också av många omdömesgilla personer som tänkbar nobelpristagare i litteratur. (Både DN och SvD har senare bättrat sig. Framför allt vill jag rekommendera Christian Braws mycket sakkunniga och läsvärda understreckare i Svenska Dagbladet den 29 december, ”Jaan Kross – diktens lindansare”. Du kan läsa artikeln här.) Årets litteraturpristagare, Doris Lessing, har för övrigt skrivit mycket uppskattande om honom.

Kross var en mycket estnisk författare, samtidigt en spränglärd europeisk intellektuell. Detta framgår inte minst av den roman som kanske är hans främsta, ”Kejsarens galning” (Fripress, 1983, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Keisri hull”, 1978. Den som vill läsa mer om den här romanen, kan läsa min recension här.

Kross rycktes inte med i andra världskrigets stora flyktingvåg från Estland utan avslutade sina studier i Tartu år 1946. Som tiotusentals andra drabbades han likväl av sovjetmaktens onåd och forslades till Gulag, varifrån han fick återvända 1954. Denna kaotiska och katastrofala tid skildrar Kross i novellsamlingen ”Halleluja” (Natur och Kultur, 1992, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), de estniska originalen i huvudsak hämtade från ”Silmade avamise päev”, 1988. Om tiden efter återkomsten från lägret berättar Kross i ”Utgrävningar” (Fripress/Legenda, 1991, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Väljakaevamised”, 1991.

Det här betyder verkligen inte, att Jaan Kross’ sympatier låg hos tyskarna – han satt fängslad också i slutet av den tyska ockupationen under andra världskriget. Nej, hans sympatier låg hos Estland och esterna. De estniska självständighetssträvandena under och efter första världskriget hade ju udden riktad inte bara mot ryssarna utan också mot tyskarna, vilket framgår mycket tydligt av Jaan Kross’ historiska roman om den epoken, ”Motstånd” (Natur och Kultur, 1993, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), estniskt original ”Tabamatus”, 1992.

Den här romanen har som central figur en av de politiker som arbetade och med sitt liv betalade för Estlands frigörelse, Jüri Vilms. Vilms var en av de ledande krafterna i det socialdemokratiska partiet Tööerakond (”Arbetspartiet”, det vill säga Labour). Det var också hos socialdemokratin Kross’ egna sympatier låg redan under gymnasietiden.

Helt följdriktigt lät han sig 1992 väljas in som oberoende kandidat för partiet Mõõdukad, vilket betyder Moderaterna men icke desto mindre var en koalition mellan Socialdemokraterna och det lilla Landsbygdscenterpartiet. (De här partierna gick senare samman och bildade tillsammans med andra vänster- och mittengrupperingar Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.)

Kross satt i riigikogu, riksdagen, bara en kort period, fram till 1993, varefter han återgick till att skriva på heltid. För de estniska socialdemokraterna var det ändå en enorm prestigevinst, att landets främste och mycket älskade romanförfattare företrädde dem i riksdagen.

Jag träffade och hälsade under den där perioden på Kross men kan inte säga, att jag blev personligen bekant med honom. Men jag har ändå lärt känna honom genom hans böcker. Det unnar jag många andra, också här i Sverige, att göra. Långt fler än de böcker av honom som jag har nämnt finns översatta till svenska.