Arne Kjörnsberg om Vaxholm

19 december 2007 20:39 | I skottgluggen, Politik | 8 kommentarer

Arne Kjörnsberg är född 1936 och alltså ett år äldre än jag. Vi lärde känna varann redan under hans ombudsmannatid. Senare satt han i socialdemokratiska partistyrelsen, 1985-2006 också i riksdagen. Där var han verkligen ingen politisk lättviktare: var bland annat ordförande i skatteutskottet respektive finansutskottet. Och när det blåste som värst på grund av olika affärer och skandaler, utsågs han att leda socialdemokratiska partiets egen ”etikkommission” med uppdrag att skriva regler för förtroendevalda.

Arne är inte känd för att prata i tid och otid, inte heller för ogenomtänkta uttalanden. Därför bet det extra hårt, när han på sin blogg inför det väntade utslaget om vaxholmsfallet skrev följande:

”I den kommande veckan (18 dec.) kommer utslaget i EG-domstolen om det s.k. Vaxholmsfallet.

Då får vi besked.

Skall den svenska modellen få gälla i Sverige? Kommer parterna på arbetsmarknaden även i fortsättningen att genom kollektivavtal kunna bestämma hur det skall vara med löner, arbetsvillkor etc. på arbetsmarknaden eller skall vi tvingas till lagstiftning om minimilöner och allt det andra som nu sluts avtal om?

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.”

Konklusionen kan tyckas vara drakonisk, men den ger ett äkta uttryck för hur viktig principen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är för svensk arbetarrörelse, framför allt för fackföreningsrörelsen. På den svenska arbetsmarknaden ska svenska kollektivavtal gälla, detta oavsett varifrån arbetskraften kommer! Börjar man rucka på detta, öppnar man, steg för steg, för konkurrens genom lönedumping.

Arne Kjörnsbergs inlägg kan du läsa här.

* * *

Mer i samma anda finns att läsa på Peter Gustavssons blogg.

Här kommer ett smakprov:

”EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De ‘segrar’ vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.”

* * *

Och på Peter Hultqvists blogg – länk finns här intill – finns följande kommentar:

”Domen i Waxholmsmålet spetsar verkligen till läget. Det finns en grundmurad ilska inom såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen. Och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hukar sig och anpassar sig till domen.

Händer inget där regeringen tar initiativ till att svenska avtalsförhållanden tillämpas på utländska företag så är situationen minst sagt problematisk. Då kan man fråga sig om regeringen inte jublar i smyg och tycker att EU-domen egentligen är bra.

I vilket fall som helst så förskjuter den balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Det är inte underligt att Svenskt Näringsliv jublar. Regeringen har nu i sin hand om legitimiteten i EU-medlemskapet ska försvagas eller ej.”

* * *

Arne Kjörnsberg har nu återkommit med en kommentar till det faktiska utslaget i vaxholmsfrågan. Och han försöker inte slingra sig ur sitt tidigare ställningstande:

”Ja, det är kanske ointressant att Ulf Dinkelspiel, Sveriges chefsförhandlare och Europaminister i Carl Bildts regering, ”blåste” mig, men att han ”blåste” hela svenska folket får vi än en gång bevis på nu.

Dinkelspiel försäkrade att
– svensk alkoholpolitik bestämmer vi själva
– i Sverige gäller svenska lagar och svenska avtal.

Jag erkänner – jag liksom några miljoner svenskar till trodde på vad han sade. Jag var blåögd. Först var det alkoholpolitiken nu är det den svenska modellen. Jag vidhåller – detta kan vi inte acceptera. Numera finns det ju en utträdesparagraf.”

Ingen kommer undan genetiken

19 december 2007 11:26 | Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har nyligen skrivit om hur systrarna Kate & Anna McGarriglesComplainte pour Ste-Catherine” blev ”Ingen kommer undan politiken”; båda texterna finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Systrarna McGarrighles fina original hade jag hört men hade den inte själv på skiva.

När jag i höstas var på IOGT-NTOs julmarknad här i Uppsala, hittade jag bland skivorna till försäljning ”Kate & Anna McGarrighle” (Warner 9362-45677-2), där den ingår. Den här CDn låg bland andra som hade tillhört min i höstas avlidne bror Matti; bland hans arvtagare fanns min dotter Kerstin, aktiv i nykterhetsrörelsen. Jag köpte skivan för tio kronor.

Sen har jag haft stor glädje av den. Den innehåller åtskilligt som jag gillar.

Jag har också funderat lite över vad systrarna McGarrighle gjorde sen och vad det blev av dem.

En del av svaret hittar jag i dagens DN, i en artikel om Rufus Wainwright, nu aktuell med ett par Judy Garland-CD.

Jag visste redan tidigare, att Rufus är son till singern-songwritern Loudon Wainwright. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hans mor heter – Kate McGarrigle.

I DN läser jag också, att Rufus efter föräldrarnas skilsmässa växte upp hos sin mamma i Montreal i Canada.

Ingen kommer undan genetiken!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^