Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10 2007:

”Svårare att hitta hem till hemlösa”

Rubrik i Skånska Dagbladet

”Priset gäller per person och avser del i dubbelrum med havsutsikt från Arlanda.”

Annons, Solresor

”Johannes Knutsson, professor vid norska polishögskolan, har vid en undersökning funnit att poliser skjuter mer om de har tillgång till vapen.”

Hallandsposten

”De cirka 470 000 aboriginerna har troligen bott i Australien i 50 000 år.”

Metro

Och som avslutning några tvetydigheter:

”Kristina Axén Olin har inte betalat för svarta tjänster.”

Dagens Nyheter

”Bomull plockad av barn i H&M:s kläder.”

Svenska Dagbladet

”Ingen spelar mer golf än Curt.

– En intressant sport där jag får tillfälle att träffa nya människor, säger hon.”

Året Runt

Lunch för Elsie Johansson i Walmstedtska gården

Som regelbundna läsare av den här bloggen vet, sitter jag i kulturnämnden i Uppsala, som representant för socialdemokraterna.

Till det kulturnämnden årligen gör är att utse en hedersstipendiat.

Kulturnämnden beslöt i år att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

“Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Hedersstipendiet delas traditionsenligt ut vid en lunch i december med kulturnämnden och dess tjänstemän. Stipendiaten får diplom och blommor, efter det att stipendiekommitténs ordförande har hållit ett litet anförande för stipendiaten. Sällan har jag hört vännen Bo Östen hålla ett så inspirerat och pricksäkert och varmt anförande som det som han nu höll för Elsie Johansson.

Själv känner jag också stor värme för Elsie. Jag skulle tro att jag i det här sällskapet är den som har känt Elsie längst – vår bekantskap som sen har utvecklats till vänskap började under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), då jag publicerade ett tredsidigt block med dikter av Elsie, kongenialt (tyckte Elsie) illustrerade av Inger Rydén. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Alltså kramar jag henne när vi nu möts i det här sammanhanget – och får en stor kram tillbaka plus hälsningar också till Birgitta (som jag i min tur hälsar ifrån).

Lunchen på Walmstedtska gården har trots årstiden inte karaktären av jullunch, men lite julstämning blir det ändå. En av mina kolleger i kulturnämnden, Margit Borgström (kd), har tagit med elever från sin (kommunala) skola, och de lussar för oss; Margit ackompanjerar deras sånger. Det gör dom bra, allihop!

Efter lunchen, när vi står i tamburen och klär på oss, kommer samtalet in på scenuppsättningen på Upsala stadsteater av Elsies självbiografiska romaner, pjäsen ”Nancy Viktoria”. Jag nämner då, att jag hade en invändning mot scenografin: Så skinande trävita möbler, som bordet vi såg på stadsteaterns scen, fanns ju aldrig i den miljö som var både Elsies och min.

Och plötsligt förnimmer jag en bro mellan oss av inte bara vänskap förvärvad i vuxen ålder utan också av insikten att vi har samma sociala och klassmässiga erfarenhet. Jo, Elsie håller med mig: Så där såg det ju aldrig ut hos folk som våra föräldrar.

* * *

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan här i Uppsala – mellan Saluhallen och Ofvandahls – ska ni förresten passa på att titta på, när ni är här i stan. Där finns en mycket fin miljö bevarad från sent 1800-tal.

Kolla gärna här.

Om kafékultur

När Birgitta och jag i tisdags skulle gå på musikklassernas luciakonsert i Domkyrkan, hade vi varit på olika håll men hade stämt träff på Ofvandals för att hinna få i oss smörgås och kaffe. Trodde vi.

Jag anlände fem i sex och fick då veta, att kaféet stänger klockan 18.00. Jag blev närmast chockad: Är det här anrika stället alltså inte längre kvällstid en parkeringsplats för eviga samtal över en kopp kaffe eller en dito te? Jag hann också se det som i disken fanns kvar i smörgåsväg: trista u-båtar, av utseendet att döma tillverkade på något helt annat håll. Vad har hänt med det här gamla fina hovkonditoriet?

Vi måste alltså fortsätta någon annanstans för att få macka och kaffe. Vi gick därför vidare till Güntherska – och si! Där var det öppet ända till 19.00. (Men det var förstås nästan tomt där.) Likväl fick vi våra smörgåsar plus var sin kaffe.

Ofvandals är ganska nerslitet, men Güntherska har bevarat mycket av sin gammaldags miljö: bruna träpaneler, speglar och annat sådant. Men varför verkar inga människor i dag gå på kafé (om nu kaféet i fråga alltså är öppet)? Både Ofvandals och Güntherska är numera lunchställen, och det är förmodligen den serveringen de får in de nödvändiga intäkterna på. Kanske lönar det sig inte att ha öppet för kafégäster, i vart fall inte om man har lokaler centralt, där hyrorna är mycket höga. Kolla, som en jämförelse, priserna på Domtrappkällaren, som förr också fungerade som kafé men nu helt och hållet har blivit fin restaurang.

Själv präglades jag i unga år av kafékulturen: Man träffade kompisar på kafé. Man gick på kondis före och efter bio. Kaféerna var platser att fördriva tiden på i väntan på bussen eller tjejen eller Godot.

Den estniska kultur jag kommer ifrån rymmer i sig samma slag av kafékultur, som fanns (och delvis finns kvar) i städer som Wien och Prag. Själv var jag ett barn, när jag ännu bodde kvar i Estland, men ester, som under unga år levde i Tallinn – Käbi Laretei och andra – har berättat om hur man gick på kafé för att umgås med vänner.

Och egentligen var det inte så annorlunda i det Sundsvall i vars utkant jag själv kom att växa upp. När jag åkte in till stan för att gå på bio, gick jag gärna – före eller efter beroende på vilken föreställning jag skulle gå på – också på konditori. På Prag och även andra ställen såg man då oftast skolkamrater i flock – själv var jag en ensamvarg, som gärna satt för mig själv i någon vrå. Under min gymnasietid öppnade också Konsum ett fantastiskt ställe, som passade mitt kynne ännu bättre, Cafeteria vid Vängåvan; stället hette helt sonika Cafeteria. Det var ett långsmalt, modernistiskt ställe, där man, längst in, hittade en fantastisk hylla med alla landets kulturtidskrifter, BLM, Ord och Bild, Svensk Litteraturtidskrift, Perspektiv och andra. Där satt jag många gånger i timmar med en kopp kaffe och läste och läste.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hittade jag redan första kvällen konditori Savoy på Ringgatan, inte långt från Jumkilsgatan där jag bodde. Dit gick jag många gånger. Savoy finns kvar relativt intakt – är förresten Ann Lindells favoritställe i Kjell Erikssons uppsaladeckare – men är också det stängt kvällstid.

I Öregrund hittade vi tidigt Lundeborgs med sin fina uteservering i trädgården. Där har alla våra ungar utspisats med kall läsk och valfri godbit när den obligatoriska fredagsbastun var avklarad. Tyvärr gjordes Lundeborgs om efter ägarbyte och har sen dess aldrig hämtat sig. Men i Öregrund finns nu i stället det underbara kafé Floras trädgård med en trädgårdsservering under lummiga träd och med fina perennrabatter. I Floras trädgård kan man njuta av garanterat hembakat bröd.

Men tillbaka till Uppsala. Om det nu – av för mig okänd anledning – är så svårt att hålla i gång (åtminstone kvällsöppna) kaféer här i Uppsala, hur kommer det sig då att kafékulturen lever och frodas i centrum av Helsingfors, huvudstaden i vårt östra grannland? Själv tycker jag nästan att ett besök i Helsingfors/Helsinki är misslyckat, om jag inte hinner slinka in på åtminstone Fazer café på Glogatan och Café Engel vid Senatstorget, det förra modernt, det andra gammaldags insuttet. Och där finns även andra ställen att välja på, Strindberg och Esplanad till exempel.

Och kommer ni nån gång till Tallinn, måste ni lova att gå på kaféernas kafé, Maiasmokk på Pikk Jalg 16, grundat 1864 och still going strong än i dag. Det är inte bara Tallinns äldsta kafé – det serverar också verkliga läckerheter; Maiasmokk betyder förresten Läckergom. Slå er ner där bland alla tanter som tar sig en kaffe och en pratstund och njut av läckerheterna!