Ett drömspel på Dramaten

Just nu kan man se mycket Strindberg på teatrarna. Och vi passar på – i torsdags var vi alltså till Stockholm och Dramaten och såg hans ”Ett drömspel”.

August Strindberg började skriva sitt drömspel 1901, och det trycktes året därpå. Det är kulmen på ett mycket produktivt år för Strindberg som dramatiker – drömspelet föregicks av ”Kronbruden”, ”Till Damaskus III”, ”Engelbrekt” och ”Kristina”. Arbetet med det som skulle bli ”Ett drömspel” nämns också i ”Ockulta dagboken”, och ockulta, delvis mycket svårbegripliga element finns det ju gott om i drömspelet. Jag tror det är Margareta Wirmark som har kallat pjäsen för ett förabsurdistiskt verk.

Strindberg skriver själv om sitt drama:

”ERINRAN:

Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra Drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.

Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar, och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”

Jag har sett ”Ett drömspel” tidigare på Dramaten: Robert Lepages uppsättning 1994 i Målarsalen. Jag skrev ingenting om pjäsen då och har därför inget material att göra jämförelser med. Mest minns jag från då bara detaljer som Kristins evinnerliga ”Jag klistrar, jag klistrar”.

Så vitt jag förstår rymmer den aktuella uppsättningen också förändringar gent emot både Strindbergs text och tidigare uppsättningar: scener har bytt plats och försvunnit; nya, nutida element har tillkommit. Och också det är ju möjligt i just en dröm. Det drömlika understryks av Bente Lykke Møllers gråsvarta scenografi och i detaljer som till exempel tidsmässigt inte stämmer med varann.

Det drömska markeras ytterligare genom att den här föreställningen har en koreograf, Mats Ek, som regissör.

Agnes, guden Indras dotter, kommer som sig bör ner från himlen, här fastklamrad vid en stång som sänks ner från scentaket – men mycket mer drömlik blir handlingen av att den som spelar Agnes, Rebecka Hemse, rör sig som en dansare – en ännu viktigare roll i just det avseendet har Cecilia Olsen, som har rollerna som balettflickan respektive Alice. Över huvud taget är greppen från balettens, i något fall till och med operans värld påtagliga i den här uppsättningen. Nathalie Ruiz’ krälande, övergivna spädbarn (i vuxenstorlek) passar också väl in i en uppsättning, som i så hög grad bygger på koreografiska element.

Och budskapet?

I den här föreställningen kommer alla som representerar olika trosuppfattningar och livshållningar – biskopen, överrabbinen och imamen så väl som läkaren och advokaten – till slut till korta, och den hemliga dörren leder ingenstans.

Undra på att Indras dotter, med sina kristusideal, åter igen ger sig i väg från jorden.