Jean Sibelius och Carl Nielsen på Stockholms konserthus

I vår skivsamling finns mer än ett dussin LP och CD med musik av Jean Sibelius (1865-1957), några av dem inspelningar med min landsman Neeme Järvi som dirigent.

Sibelius’ Symfoni nummer 2 D-dur, opus 43, från 1902 har vi dock inte på någon av våra skivor. Den avslutade lördagens konsert i Konserthuset i Stockholm med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy, och den minskade verkligen inte mitt intresse för Sibelius och hans musik. Den här symfonin blandar det ljusa med det mörka, det idylliska med det dramatiska. Och vilken dirigent Ashkenazy är! Han lockar verkligen fram det individuellt yppersta ur musikerna och får dem samtidigt att spela i skön samklang.

Sibelius’ Okeaniderna, opus 73 (1914), som fick inleda den här konserten, har jag inte hört tidigare. Den är ett beställningsverk för en festival i Norfolk, Conncticut, i USA och har drag av programmusik: musiken böljar som det hav den beskriver.

Mellan de båda verken av Sibelius spelades Carl Nielsens (1865-1931) Klarinettkonsert opus 57 från 1928.

Nielsen har jag inte mycket till förhållande till. Vi har visserligen en box med hans symfonier, men som så många andra minns jag mest hans ”Dimman lättar” (för övrigt en återkommande gäst i Melodikrysset.)

”Taagen letter” är ju musik för flöjt och harpa – däremot skulle det dröja länge innan Nielsen komponerade något med klarinett som huvudinstrument. Men när han väl gjorde sin Klarinettkonsert, blev resultatet fantastiskt, i varje fall om jag får döma efter det virtuosa klarinettspel Martin Fröst presterade vid lördagens konsert. Publikens jubel ville aldrig ta slut, och Fröst tackade genom att utan orkesterstöd spela ett klarinettsolo.

* * *

Till Stockholms konserthus ska Birgitta och jag återvända ytterligare några gånger under den kommande vårsäsongen. Biljetter till den här konserten hade vi köpt för det presentkort vi under vårt gemensamma 70-årsfirande fick av våra gamla laboremusvänner Anna-Greta Leijon samt Gun-Britt och Göran Andersson. Och inspirerade av detta har vi nu alltså förköpt fler biljetter för egna medel.

Eftersom vi har abonnemang också på Musikens hus i Uppsala, är det intressant att jämföra. Det nya konserthuset i Uppsala är vackrare och har faktiskt lite bättre akustik. Men det är klart att filharmonikerna är ett strå vassare än Uppsala kammarorkester.

En iakttagelse har jag gjort både i Uppsala och i Stockholm: En mycket stor del av konserthuspubliken består av äldre människor. Jag har all förståelse för att unga familjer med barn har svårt att komma ifrån, särskilt när det gäller regelbundet återkommande abonnemangskonserter. Men varför är det inte så många riktigt unga eller medelålders i publiken? Är den seriösa musik som framförs i konserthus en döende konstart?

Sen en iakttagelse till. Jag hör till dem som klär mig snyggt, när jag ska gå på konsert. Med det menar jag inte uppstyltat; jag går gärna i en marimekkoskjorta som är uppknäppt i halsen. I lördags hade jag för all del väst och slips, men jag minns fortfarande vilken befrielse jag kände, när jag i början av 1960-talet (då Sverige fortfarande var mycket konventionellt) i Israel upplevde konsertpublik, som i ledig klädsel verkade ha kommit direkt från jobbet. Men någonstans går en gräns: var och en må bli salig på sin fason, men jag tycker faktiskt inte att man kan komma till en konsert hur slafsigt klädd som helst. Och ännu sämre tycker jag om det tilltagande ofoget att ta med ytterkläder, ryggsäckar och annat liknande in i salongen.