Luciakonsert med Uppsala musikklasser

Som vanligt håller musikklasserna i Uppsala luciakonsert i Domkyrkan. Som vanligt är det fullt.

Pågående ombyggnad inne i kyrkan gör dock, att koreografin vad gället hur luciatåget skrider fram genom kyrkan något måste ändras. Kyrkan har också gjorts mörkare den här gången. När jag hör några av sångerna, särskilt när skolungdomarna finns placerade både längst fram och längst ner i kyrkan och sjunger växelsång, får jag känslan att vara förflyttad till ett medeltida kloster eller en mycket gammal katedral – och i en sådan befinner jag mig ju faktiskt.

Annars är det ljushögtid och de gamla vanliga luciasångerna, en del mer ovanliga också förresten. Luciavisor och staffansvisor sjungs i olika varianter. Där finns kända psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Härlig är jorden”, givetvis alla de kända jul- och luciasånger jag själv kommer i håg från tiden i Nylands skola i det Njurunda som numera är inkorporerat med Sundsvall: ”Det är en ros utsprungen”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt”. Och så förstås Adams ”Julsång”.

Det religiösa innehållet lämnar mig oberörd, och jag deltar inte heller i den i och för sig vackra församlingssången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men det är vackert och stämningsfullt – man förs ideligen tillbaka till den religiösa oskuldens och de ständigt blöta vantarnas adventstid i barndomen.

De yngsta i luciatåget rör sig dessutom med lätt kalviga rörelser, vilket också det bidrar till att i minnet föra oss gamlingar tillbaka till våra egna yngre år.

Men vackert är det alltså.

* * *

På väg mot Domkyrkan, ungefär mitt emot Helga Trefaldighet, händer en olycka i senhöstmörkret: En dam, som också är på väg till kyrkan, observerar inte den stenkant, som ändar hennes genväg över en bit gräsmatta. och faller precis handlöst i asfalten: slår hål i pannan, blöder häftigt ur näsan, har möjligen knäckt näsbenet. Vi och ytterligare en tillskyndande dam försöker hjälpa henne; den för oss okända tillskyndande damen hjälper till med att stilla blodflödet med pappersnäsdukar. Birgitta ringer omgående 112 och beställer en ambulans, medan ytterligare en tillskyndande flicka, efter att ha kollat vad den skadade kvinnans köande make heter, springer till kön och förbluffande fort lyckas hitta honom. Han är på plats och hjälper hustrun, när ambulansen efter cirka fem minuter anländer.

Vi går då in i Domkyrkan, men jag tänker under kvällens lopp, att någon av de där änglarna, som så frekvent förekommer i sångerna så här års, om de nu hade funnits gärna kunde ha fått hjälpa den här kvinnan att slippa få en sådan start på julen.

Hon kunde verkligen ha behövt ”en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”, som det heter i ”Nu tändas tusen juleljus”.

Nobelmottagningen på Nordiska museet

I går såg jag av och till TV-utsändningen från nobelfestligheterna. Numera är Birgitta (och därmed även jag) före detta, och vi får följaktligen ingen inbjudan att delta. I år är Birgitta dessutom i Stockholm på egen förrättning, så vi har heller inte – som vi ibland har haft – egen nobelmiddag hemma.

Alla vi många som av den ena eller den andra anledningen borde ha bjudits på nobelfesten – vi är sammantaget alldeles för många – får dock regelmässigt en inbjudan till Nobelstiftelsens stora mottagning på Nordiska museet söndagen före festen.

I den deltar vi – även om det egentligen inte längre känns lika lockande, när vi vet, att Doris Lessing inte kommer. Men på den här mottagningen kan man alltså åtminstone få se en skymt av nobelpristagarna, om man är intresserad.

Vi blir som vanligt hälsade välkomna av Nobelstiftelsens VD Mikael Sohlman, gammal bekant till oss från yngre år. I kön fram till honom ser vi sen Horace Engahl och Ebba Witt-Brattström; vi har lärt känna dem under de år då vi gick på nobelfesterna. Ebba vinkar till oss, men sen kommer vi inte i närheten av varann under det myckna vimlandet som följer.

Vi konstaterar, att detta vimmel i år rymmer ett mycket stort antal människor, som vi inte känner – men det är väl vi som börjar bli gamla.

Dock kommer ett par gamla och liksom vi själva grånade radikaler fram och pratar en stund: Rolf Ekéus och Lars Anell.

Alldeles på slutet kommer också SACOs ordförande Anna Ekström fram och berättar, att hon då och då brukar läsa min blogg. Hon skrev ju förresten själv en kommentar om Amelin och X:et i Folkets hus för kort tid sedan.

Självfallet hälsar vi på värdinnan i huset, Nordiska museets styresman Christina Mattsson – Birgitta är ordförande i Nordiska museets nämnd, det vill säga styrelse – och hennes man, konstnären Michael Söderlundh.

Birgitta passar på att visa mig en utställning som hon var med och invigde, den om hobbysamlare i olika åldrar. Där kan man beskåda de mest märkliga nischer av mänsklig samlarmani – gå gärna och se den här mycket roande utställningen!

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 34 2007:

”Av produktionen går 134 procent på export, bland annat till Norge och Frankrike.”

Dagens Nyheter om produktion av bröd

”Nyköping är en av de tre mest förolyckade kommunerna i länet.”

SN.SE (Sörmlands Nyheter) om viltolyckor

”Risken att drabbas av en cykelolycka är mångdubbelt högre för en cyklist än för den som färdas i bil.”

Upsala Nya Tidning

”Nu ska vinkraft byggas”

Rubrik, SVT.SE