Lunch för Elsie Johansson i Walmstedtska gården

14 december 2007 16:23 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Som regelbundna läsare av den här bloggen vet, sitter jag i kulturnämnden i Uppsala, som representant för socialdemokraterna.

Till det kulturnämnden årligen gör är att utse en hedersstipendiat.

Kulturnämnden beslöt i år att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

“Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Hedersstipendiet delas traditionsenligt ut vid en lunch i december med kulturnämnden och dess tjänstemän. Stipendiaten får diplom och blommor, efter det att stipendiekommitténs ordförande har hållit ett litet anförande för stipendiaten. Sällan har jag hört vännen Bo Östen hålla ett så inspirerat och pricksäkert och varmt anförande som det som han nu höll för Elsie Johansson.

Själv känner jag också stor värme för Elsie. Jag skulle tro att jag i det här sällskapet är den som har känt Elsie längst – vår bekantskap som sen har utvecklats till vänskap började under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), då jag publicerade ett tredsidigt block med dikter av Elsie, kongenialt (tyckte Elsie) illustrerade av Inger Rydén. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Alltså kramar jag henne när vi nu möts i det här sammanhanget – och får en stor kram tillbaka plus hälsningar också till Birgitta (som jag i min tur hälsar ifrån).

Lunchen på Walmstedtska gården har trots årstiden inte karaktären av jullunch, men lite julstämning blir det ändå. En av mina kolleger i kulturnämnden, Margit Borgström (kd), har tagit med elever från sin (kommunala) skola, och de lussar för oss; Margit ackompanjerar deras sånger. Det gör dom bra, allihop!

Efter lunchen, när vi står i tamburen och klär på oss, kommer samtalet in på scenuppsättningen på Upsala stadsteater av Elsies självbiografiska romaner, pjäsen ”Nancy Viktoria”. Jag nämner då, att jag hade en invändning mot scenografin: Så skinande trävita möbler, som bordet vi såg på stadsteaterns scen, fanns ju aldrig i den miljö som var både Elsies och min.

Och plötsligt förnimmer jag en bro mellan oss av inte bara vänskap förvärvad i vuxen ålder utan också av insikten att vi har samma sociala och klassmässiga erfarenhet. Jo, Elsie håller med mig: Så där såg det ju aldrig ut hos folk som våra föräldrar.

* * *

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan här i Uppsala – mellan Saluhallen och Ofvandahls – ska ni förresten passa på att titta på, när ni är här i stan. Där finns en mycket fin miljö bevarad från sent 1800-tal.

Kolla gärna här.