En lång dag med Viggo och Klara

12 december 2007 22:43 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag hade lovat hämta Viggo och Klara på dagis i dag – både Kerstin och Bo hade viktiga förrättningar på sina respektive jobb. Vinterkräksjukan var över för den här gången, och båda ungarna såg ut att kunna gå på dagis.

Men så fick Viggo en ny släng av sjukdom, den här gången hög feber. Samma predikament men nu hela dagen – Kerstin ringer alltså och frågar om morfar skulle kunna tänkas passa barnen hela dan. Jo, det är klart att en morfar måste ställa upp när det är kris. Med barnens pappa Bo kommer han sen överens om att ungarna ska skjutsas hem till morfar tidigt på morgonen och sen vara hemma hos honom hela dan.

Alltså anländer de någon gång mellan 07.00 och 08.00. Då är mormor Birgitta också fortfarande hemma ett slag – resten av dan är hon sen upptagen på annat håll.

Ungarna, även Viggo, är pigga och glada när de anländer. Morfar har satt på morgon-Bolibompa i TV, och vi ser tillsammans bland annat ”Mumintrollet”. När mormor har gett sig i väg, plockas lådorna med barnbarnsleksaker fram – där finns åtskilligt att sysselsätta besökare av den yngsta generationen med.

Och så har morfar förberett en hemlis. Han återupprepar en spännande lek, som han hittade på redan när hans egna barn var små, jakten på Spökplumpens skatt. Barnen får ett skriftligt meddelande, undertecknat av Spökplumpen (både namn och bild) om att de genom att hitta nya och nya ledtrådar, gömda på listiga ställen, till slut kan tänkas hitta både Spökplumpen och hans skatt. Första stället att hitta en ledtråd på är ett mycket varmt ställe i köket, det vill säga i ugnen – där det mycket riktigt ligger en ny ledtråd, som leder vidare till stora sängen i morfars och mormors sovrum. Och så där håller det på, hit och dit genom lägenheten. En ledtråd är gömd bakom några lejon (= bakom en tavla signerad Helga Henschen). Femårige Viggo är förstås den som i allmänhet hittar ledtrådarna, men bara hälften så gamla Klara listar också ut att ett ledtrådspapper är gömt under den vita, fluffiga mattan i salongen.

Sista ledtråden leder så fram till Spökplumpen och hans skatt: in i den mörka garderoben i hallen. Och där står faktiskt Spökplumpen, med svart huva över svart rock. Hans stora ögon lyser i mörkret! (Det finns en tänd ficklampa inne i hans huvud.) I händerna har han en träskål med skatten, tio enkronor. Dem får skattsökarna dela på.

Viggo blir så tagen av morfars för honom nya påhitt, att han genast själv börjar skriva papper med ledtrådar, som han sen gömmer runt om i våningen. Trots sin ringa ålder klarar han att, om än ibland mycket ljudenligt och ibland lite svårförståeligt, skriva små budskap till morfar, som nu är den som ska leta. Och morfar hittar den gömda skatten, ett blått rep.

Sen är det ingen måtta på ungarnas lust att leka med morfar. De vill leka kurragömma, och åtminstone morfar och Viggo hittar sen nya och åter nya gömställen. Klara återanvänder gärna gömställen, som hon har sett morfar och Viggo med framgång använda.

Morfar lagar lunch, blodpudding med lingonsylt, och sen är Klara genast med på att bli läst för och sen lagd att sova middag. Hon väljer Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan”, som ju egentligen är i Viggos ålder – men lilla Klara följer mycket noggrant handlingen och kollar Ilon Wiklands bilder: Själva grundproblemet i historien, att barn ständigt vacklar mellan viljan att kunna själva och föräldrarnas och syskonens bedömningar att han eller hon nog inte ännu klarar det, är nog aktuellt också för en två coh ett halvt-åring.

Sen lägger hon sig åt sidan och somnar, efter en extra koll på att morfar fortfarande är där, lugnt.

Viggo ser under tiden film på video.

Under eftermiddagens lopp tryter morfars krafter ibland, det måste han medge. När man är 70 har man inte längre en obegränsad energi för ständigt nya lekar, och så är det ju det här att återställa ordningen. Två gånger under dagen samlar ungarna ihop alla stolar och pallar som finns i våningen, först i vardagsrummet, sen – i form av en jättelång bana (man springer fram och tillbaka på stolssitsarna) – i korridoren. Gissa vem som sen får bära tillbaka alla stolarna!

Videofilmer – jag sätter till exempel på ”Resan till Melonia” – är faktiskt inte så dumma som vilopauser, både för ungarna och för morfar.

Till middag steker morfar falukorv – men den stuvade potatisen gör ingen succé. ”Den ser inte god ut”, säger Viggo.

Sen var det tänkt att barnens mamma, Kerstin, skulle ha kommit och hämtat dem, så att de hann hem till kvälls-Bolibompa och Adventskalendern. Men Kerstin ringer från tåget, ett par gånger till och med. Hennes tåg sitter fast – i ett par timmar visar det sig till slut – på spåret; ytterligare en stackars människa har beslutat sig för att göra slut på sitt liv genom att kasta sig framför loket. Det tar tid att ta hand om det som är kvar av vederbörande och att ersätta den naturligtvis chockade lokföraren. Tåget blir dessutom stående utan värme; Kerstin fryser fortfarande, när hon äntligen kommer hem till morfar för att hämta ungarna.

Men ungarna är förstås glada över att mamma äntligen kommer.