Om kafékultur

När Birgitta och jag i tisdags skulle gå på musikklassernas luciakonsert i Domkyrkan, hade vi varit på olika håll men hade stämt träff på Ofvandals för att hinna få i oss smörgås och kaffe. Trodde vi.

Jag anlände fem i sex och fick då veta, att kaféet stänger klockan 18.00. Jag blev närmast chockad: Är det här anrika stället alltså inte längre kvällstid en parkeringsplats för eviga samtal över en kopp kaffe eller en dito te? Jag hann också se det som i disken fanns kvar i smörgåsväg: trista u-båtar, av utseendet att döma tillverkade på något helt annat håll. Vad har hänt med det här gamla fina hovkonditoriet?

Vi måste alltså fortsätta någon annanstans för att få macka och kaffe. Vi gick därför vidare till Güntherska – och si! Där var det öppet ända till 19.00. (Men det var förstås nästan tomt där.) Likväl fick vi våra smörgåsar plus var sin kaffe.

Ofvandals är ganska nerslitet, men Güntherska har bevarat mycket av sin gammaldags miljö: bruna träpaneler, speglar och annat sådant. Men varför verkar inga människor i dag gå på kafé (om nu kaféet i fråga alltså är öppet)? Både Ofvandals och Güntherska är numera lunchställen, och det är förmodligen den serveringen de får in de nödvändiga intäkterna på. Kanske lönar det sig inte att ha öppet för kafégäster, i vart fall inte om man har lokaler centralt, där hyrorna är mycket höga. Kolla, som en jämförelse, priserna på Domtrappkällaren, som förr också fungerade som kafé men nu helt och hållet har blivit fin restaurang.

Själv präglades jag i unga år av kafékulturen: Man träffade kompisar på kafé. Man gick på kondis före och efter bio. Kaféerna var platser att fördriva tiden på i väntan på bussen eller tjejen eller Godot.

Den estniska kultur jag kommer ifrån rymmer i sig samma slag av kafékultur, som fanns (och delvis finns kvar) i städer som Wien och Prag. Själv var jag ett barn, när jag ännu bodde kvar i Estland, men ester, som under unga år levde i Tallinn – Käbi Laretei och andra – har berättat om hur man gick på kafé för att umgås med vänner.

Och egentligen var det inte så annorlunda i det Sundsvall i vars utkant jag själv kom att växa upp. När jag åkte in till stan för att gå på bio, gick jag gärna – före eller efter beroende på vilken föreställning jag skulle gå på – också på konditori. På Prag och även andra ställen såg man då oftast skolkamrater i flock – själv var jag en ensamvarg, som gärna satt för mig själv i någon vrå. Under min gymnasietid öppnade också Konsum ett fantastiskt ställe, som passade mitt kynne ännu bättre, Cafeteria vid Vängåvan; stället hette helt sonika Cafeteria. Det var ett långsmalt, modernistiskt ställe, där man, längst in, hittade en fantastisk hylla med alla landets kulturtidskrifter, BLM, Ord och Bild, Svensk Litteraturtidskrift, Perspektiv och andra. Där satt jag många gånger i timmar med en kopp kaffe och läste och läste.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hittade jag redan första kvällen konditori Savoy på Ringgatan, inte långt från Jumkilsgatan där jag bodde. Dit gick jag många gånger. Savoy finns kvar relativt intakt – är förresten Ann Lindells favoritställe i Kjell Erikssons uppsaladeckare – men är också det stängt kvällstid.

I Öregrund hittade vi tidigt Lundeborgs med sin fina uteservering i trädgården. Där har alla våra ungar utspisats med kall läsk och valfri godbit när den obligatoriska fredagsbastun var avklarad. Tyvärr gjordes Lundeborgs om efter ägarbyte och har sen dess aldrig hämtat sig. Men i Öregrund finns nu i stället det underbara kafé Floras trädgård med en trädgårdsservering under lummiga träd och med fina perennrabatter. I Floras trädgård kan man njuta av garanterat hembakat bröd.

Men tillbaka till Uppsala. Om det nu – av för mig okänd anledning – är så svårt att hålla i gång (åtminstone kvällsöppna) kaféer här i Uppsala, hur kommer det sig då att kafékulturen lever och frodas i centrum av Helsingfors, huvudstaden i vårt östra grannland? Själv tycker jag nästan att ett besök i Helsingfors/Helsinki är misslyckat, om jag inte hinner slinka in på åtminstone Fazer café på Glogatan och Café Engel vid Senatstorget, det förra modernt, det andra gammaldags insuttet. Och där finns även andra ställen att välja på, Strindberg och Esplanad till exempel.

Och kommer ni nån gång till Tallinn, måste ni lova att gå på kaféernas kafé, Maiasmokk på Pikk Jalg 16, grundat 1864 och still going strong än i dag. Det är inte bara Tallinns äldsta kafé – det serverar också verkliga läckerheter; Maiasmokk betyder förresten Läckergom. Slå er ner där bland alla tanter som tar sig en kaffe och en pratstund och njut av läckerheterna!