”Skatten på bensin och diesel måste höjas”

3 december 2007 16:06 | Politik | 14 kommentarer

I den förra valrörelsen drev de utrotningshotade Kristdemokraterna en ohöljt populistisk linje. Fastighetsskatten skulle bort. Pigavdrag skulle införas. Och den 21 augusti 2006 gjorde partiledaren Göran Hägglund följande uttalande:

– Den höga skatten på bensin slår hårt mot glesbygden och förstärker de regionala skillnaderna i Sverige. Kristdemokraterna vill halvera momsen på drivmedel för att även den som bor utanför tunnelbanans upptagningsområde ska ha råd att bo kvar.

– Mot en bakgrund av politisk klåfingrighet och höga skatter på boende och inkomster är stigande bensinpriser ännu en börda på hushållsekonomin. Kristdemokraterna föreslår en sänkning av momsen på alla drivmedel från 25 procent till 12 procent.

I dag är det dags för helomvändning. Den artikel Göran Hägglund och Anders Wijkman publicerar på DNdebatt i dag (Dagens Nyheter den 3 december) har rubriken

”Skatten på bensin och diesel måste höjas”.

Det här handlar om en omvändelse under galgen. Trycket mot KD har blivit för hårt: Miljödebatten, till exempel den del som handlar om nödvändigheten av att använda ökad koldioxidskatt för att minska växthusgaser, har varit hård och entydig. Det har också – redan när Kristdemokraterna i höstens budgetförhandlingar inte lyckades få gehör för sitt krav på bensinskattesänkning – blivit tydligt, att de övriga allianspartierna för länge sen har förstått, det som Hägglund och Wijkman skriver i dag:

”Transporterna är fortfarande av central betydelse för vårt samhälles utveckling och välstånd. Men resandet har långt ifrån enbart positiva sidor. Faktum är att de allra flesta människor lägger mer tid på att förflytta sig än de skulle vilja. Transporterna bidrar med avgaser och buller som minskar livskvalitén för alltför många människor. Utsläppen av växthusgaser från sektorn ökar samtidigt snabbare än från någon annan sektor. Idag kommer drygt 30 procent av de svenska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn varav två tredjedelar från persontrafiken. Vad värre är, utsläppen från denna sektor ökar. Drygt 10 procents ökning sedan 1990 i en situation när utsläppen i övriga sektorer minskar. Uppgiften på sikt är att minska Sveriges totala utsläpp med 30-40 procent till 2020. Om ingenting görs för att avsevärt minska utsläppen från transporterna har Sverige inte möjlighet att klara den nödvändiga reduktionen till 2020.”

Man kan ju tycka att det är modigt av Kristdemokraterna att göra en kovändning av det här slaget.

Men å andra sidan är det inte säkert att den som, sist av alla, kryper till korset blir den som belönas av väljarna.

För att parera för den svekdebatt som säkert också kommer föreslår nu Kristdemokraterna, att man i stället höjer reseavdragen med 1:50 per mil i glesbygden. Där skulle man då, enligt KD, inte bara få göra avdrag för jobbresor utan också, när det gäller till exempel pensionärer, få göra schablonavdrag för nödvändiga serviceresor.

Det låter ju i förstone rimligt och riktigt. Men vilket avgränsningskineseri kommer det inte att bli! Var ska man få dessa avdrag och var inte? Pensionärer som bor någonstans ute i skogen långt från affärer och läkare finns det ju för övrigt över hela Sverige, inte bara i glesbygderna i Norrlands inland.

Samma slags avgränsningsdebatt har det ju för övrigt redan uppstått i fråga om pigavdragen.

Inte heller i fråga om det som ska ersätta fastighetsskatten finns det någon mer allmänt omfattad enighet; fastighetsägarna har till exempel haft allvarliga invändningar.

Av det som lät så bra i valrörelsen blev det krångel, byråkrati och nya orättvisor.

Kristdemokraterna har länge i opinionsmätningarna parkerat farligt nära, periodvis under fyrapriocentsspärren.

Kanske är det början till vad som i nästa val kan bli en nedbantning av antalet borgerliga partier i riksdagen.

Quentin Blake: Mamma, pappa, monster

3 december 2007 12:54 | Barnkultur | Kommentering avstängd

En bok för alla återutger Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (översättning Måns Gahrton, originalets titel ”Zagazoo”, 1998).

Quentin Blake är en effektiv, inte mångordig barnboksförfattare. Som illustratör är han ännu bättre, uttrycksfull, rent av drastisk. (Många av er har säkert också stött på hans illustrationer till Roald Dahls böcker.)

”Mamma, pappa, monster” börjar lovande: Boris och Bella lever i ett av bilderna att döma mycket jämställt äktenskap, och detta klargörs på ett roligt, inte pekpinnepedagogiskt sätt.

Sen kommer något som gör mig lite brydd: Sonen anländer i ett postpaket. Blake är ju engelsman, inte amerikan.

Större delen av boken handlar sedan om den gullige lille babypojken Zagazoos – han heter så! – förvandling till först gam-unge som skriker dag och natt, sen i tur och ordning liten elefant, vårtsvin, ilsken liten drake, fladdermus och hårigt monster. Ni som har barn i diverse åldrar förstår säkert poängen.

Sen kommer den stora överraskningen: det håriga monstret förvandlas till en mycket väluppfostrad ung man.

Så går det förstås som det brukar gå: den väluppfostrade unge mannen hittar en vacker flicka, i det här fallet Mirjam, och de unga tu förstår snart att de vill leva resten av sitt liv tillsammans.

”Men när de skulle berätta det för Boris och Bella upptäckte de att de hade förvandlats till ett par stora bruna pelikaner.

Av det sätt som de klapprade med näbbarna kunde man förstå att de var glada åt nyheten.”