Kjell Eriksson: Den hand som skälver

Jag har av och till – vi är båda med i Ordfronts, Uppsala, styrelse – mött Kjell Eriksson under den ganska utdragna period, då hans senaste deckare, ”Den hand som skälver” (Ordfront, 2007) kom till. Har jag tolkat hans kommentarer och kroppsspråk rätt, har han våndats ganska mycket, innan boken äntligen blev klar.

När han först nämnde boken för mig, gick den under benämningen ”Kommunalrådet som försvann”. Kjell var ganska förtegen, men det framgick i alla fall att boken skulle handla om ett (fiktivt) socialdemokratiskt kommunalråd i vår gemensamma hemstad Uppsala.

Den historien finns mycket riktigt med i ”Den hand som skälver” men utgör bara ena hälften av den. Boken innehåller nämligen också en annan och som deckarstory väl så intressant historia, som utspelar sig på kusten utanför Östhammar. Greppet med parallella utredningar är ju inte helt ovanligt i polisdeckare, men jag undrar om det inte kan vara så, att Kjell Eriksson lite grann körde fast i kommunalrådshistorien och för att få till en tillräckligt spännande och läsarlockande bok senare fick lägga till parallellhistorien. Jag kan inte fråga Kjell om detta just nu – han befinner sig i Brasilien, där hans kriver på en ny bok.

Vi tar historien om det försvunna kommunalrådet först. Eftersom Kjell Eriksson själv redan tidigt i boken avslöjar, att Sven-Arne Persson (s) i slutet av 1993 försvinner till Indien, kan ju också jag meddela detta. Vi som regelbundet har läst Erikssons deckare vet ju, att dessa ofta innehåller internationella utblickar, trådar och pusselbitar, men den här gången är Indien mest en tillflyktsort: vi får oss en väldokumenterad social skildring till livs, men bokens Sven-Arne Persson kunde lika gärna ha valt att rymma till Sydafrika eller Brasilien, detta utan att grundintrigen hade påverkats ett dugg. Därför blir också indienskildringen fram till dess att en svensk dyker upp i Bangalore och känner igen det förrymda kommunalrådet – förlåt mig, Kjell – lite av en transportsträcka.

Intressantare är då Sven-Arne Perssons motiv för att rymma från kommunalrådskapet, partiet (s) och hustrun. Motivet, möjligen inte tillräckligt utmejslat i sina detaljer, är nämligen tomgång, själväckel, upptäckten att det egna partiet saknar visioner och reformvilja.

Som kontrast till socialdemokraten Sven-Arne Persson finns i den här boken Sven-Arnes farbror Ante. Länge läser jag också skildringen av den här kommunisten och före detta spanienkämpen som Kjell Erikssons moraliska val; Kjell var i unga år SSUare men blev under FNL-åren SKPare, så jag antar att han har haft anledning att gång på gång fundera över de här alternativen. Eftersom jag inte gärna kan avslöja vem som i boken mördade den gamle nazisten Nils Dufva, får jag nöja mig med att notera, att också den aldrig omvände kommunisten Ante visar sig ha sviktat i sin personliga moral – även om det fanns mycket starka skäl för att han skulle göra det.

Hur som helst: Skulle boken bara ha bestått av historien om kommunalrådet som försvann och dess mordgåta ha fått den faktiskt lite snöpliga lösning den nu får, skulle ”Den hand som skälver” inte ha blivit någon riktigt bra bok.

Den nerv som ändå finns i ”Den hand som skälver” finns nu i stället till största delen i den parallellhistoria, som utspelar sig i den gudsförgätna byn Bultudden utanför Östhammar. Även den har en – typiskt Kjell Eriksson! – internationell anknytning. Den avsågade fot som hittas visar sig ha tillhört en thailändska.

Här finns allt det som utmärker Kjell Eriksson när han är som bäst: Människor som hör hemma i den klass som har varit hans. Kunskap om dessa ”vanliga” människors liv – miljöskildringen får sin doft av detaljer, som bara den mycket kunnige kan placera där de ska vara. Väder och vind, till exempel upplandskustens snöhelveten om vintern, skildras med känsla och sakkunskap. Den rädsla som hör bra deckare till hittar man främst hos en mycket udda figur ute på Bultudden, konstnären Lisen Morell.

Jag önskar att Kjell Eriksson hade koncentrerat sig helt på den här miljön och de människor som (glest) befolkar den. Jag hade velat få veta mycket mer om dem, inklusive om den som visar sig vara mördaren.

Och egentligen skulle jag också vilja veta mer om Ann Lindell, den som utreder brotten ute på Bultudden. Trots att hon nu har förekommit som huvudperson i ett stort antal böcker, vet jag inte så värst mycket mer om henne, än att hon gillar att fika på konditori Savoy, att hon inte läser böcker i någon större utsträckning men i perioder dricker lite för mycket rödvin och att hon, trots attacker av åtrå (av vilka en resulterade i en son), aldrig riktigt tycks få till en djup och varaktig relation till en karl.

Berätta mer om Ann Lindell, Kjell!