Nyårsafton – och åter i Öregrund

31 december 2007 12:08 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 14 kommentarer

Det är nyårsafton, och vi är åter i Öregrund.

I går tog vi buss 811 från Uppsala till Öregrund. Medan bussen åkte genom det uppländska landskapet, kunde man, trots att vi befinner oss i slutet av december, se fullt av gröna fält.

I morse när jag vaknade hade dock bergknallen utanför köksfönstret och grässlänten ner mot gatan ett vitt pudertäcke av snö. Av och till yr det snöflingor mellan de kala träden.

Om en stund ska jag gå ut och fylla fågelhusen – ett utanför sovrummet, ett utanför glasverandan – med vildfågelfrö. Och så ska jag hänga upp talgbollar i syrenerna och i flädern.

Inne är det varmt och gott. Också när vi själva inte är här har vi på låg basvärme, och därför tar det aldrig lång tid att få upp värmen till rumstemperatur.

Jag har ätit den frukost jag alltid äter under jul och nyår: två mycket hårda hårdbrödssmörgåsar från Roslagsbröd – fiberrik fullkornsråg – och på dem margarin med Omega 3 och 6, Runda bords från Keiju, och så skivor av julskinkan med Apotekets julsenap. Jag börjar frukosten med ett glas Bob osockrad svartvinbärsdryck, men till hårdmackorna med skinka dricker jag normalt ett glas Hälsofil – Konsum i Öregrund hade dock slut på den i går, så jag fick köpa ekologisk a-fil i stället. Den är OK men inte lika god som hälsofilen.

Jag avslutar alltid frukosten med kaffe – svart, utan socker och utan grädde eller mjölk. Inne i stan kompromissar jag och delar bryggkaffe med hustrun. Men nu, i huset i Öregrund, återgår jag till mina lantliga vanor: kokar en panna kaffe av märket Coop. Det finns inte mycket som kan konkurrera med en kopp rykande hett kokkaffe.

Värre kan man ha det i livet – och jag måste, när jag blickar tillbaka på det gångna året, tillstå, att jag har sett bättre dagar.

I våras hade jag hjärtbesvär, och i försomras fick jag en pacemaker inopererad.

Strax därpå råkade jag ut för en häftig lunginflammation, låg på Akademiska i en vecka och hade sen en lång konvalescens.

Strax efter 70-årsfirandet – en ljusglimt i allt det dystra – drabbades jag av svår ischias. Ett tag under julhelgerna trodde jag, att jag höll på att bli kvitt den, men nu är det åter besvärligt att gå.

Gamle Kjell i Juniskär, sista länken till det jag betraktar som mitt barndomshem, dog.

Och så dog min bror Matti helt oväntat, yngre än jag som han var.

Visst finns det ljusare minnen från det här året – det redan nämnda 70-årskalaset, italienresan tillsammans med Birgitta, stunderna med Viggo och Klara – men i många avseenden har det varit ett djefla år, som väl Strindberg skulle ha skrivit.

En tröst, hur det nu än kommer att bli under det kommande året, är att jag delar min tid, helg som vardag, med Birgitta. Det känns gott att få ha levt ett så långt och rikt liv tillsammans, och det känns fint att nu, när kroppen med åren tycks bli allt skröpligare, ha henne kvar vid sin sida.

Vår nyårsafton här i Öregrund kommer att bli som den har brukat vara och som vi vill ha den: lugn, stillsam, med god mat (Birgitta köpte hummer på Konsum i går), samtal, musik och så som avslutning (för två icke troende) genom radion kyrkklockorna från Sveriges alla domkyrkor.

Sen går vi ut i nyårsnatten med var sitt glas bubbel och beskådar, en liten stund, andras fyrverkerier, som lyser upp den svarta himlen.

Ett bättre nytt år till er alla där ute!