En italiensk julgranskaramell
25 december 2007 12:49 | Barnkultur, Ur dagboken | 8 kommentarerTill mina uppgifter inför julen hör att kvällen före julafton klä julgranen. När barnen var små måste det göras när de hade somnat. När de sedan på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, skulle granen stå där, grön och grann. Det här har jag gjort för Anna, Kerstin och Matti i alla år de bodde hemma.
Vår julgran har både sina traditionella och sina mer rabulistiska element.
Till det finaste av det traditionella hör de istappar Kerstin för något år sen gav mig i present. Hon hade hört sin pappa längtansfullt tala om de istappar som fanns i granen i hans barndomshem i Juniskär.
Uppe i toppen dinglar det som i familjen går under benämningen ”hängde prästen”, mycket riktigt en präst i full ornat. Runt omkring honom flyger en svärm änglar med gyllene vingar – men också två svarta katter. Och från grenarna runt omkring klämtar klockor modell kyrkklockor.
En kär men med åren allt mer tilltufsad vän är en italiensk julgranskaramell, flat och rund, cirka sex centimeter i diameter. Snodden den hänger i är fortfarande guldgul, men den lila dekoren på rosa botten har börjat flagna, trots att den – åtminstone delvis – är inplastad.
Anders Thunberg hade en gång i världen med den här karamellen hem från Italien, och den hängdes genast upp i vår julgran. Den blanka och vackra karamellen lockade mycket lilla Anna, som en dag inte kunde motstå frestelsen att smaka på den. Vi hittade karamellen med ett hål i plasten i ena kanten, och man kunde se, att någon hade försökt gnaga lite på karamellen.
Den hängdes förstås upp igen och har därefter hängts upp år efter år.
God jul, Anna, Kerstin och Matti! Och god jul, Anders!
8 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Den var snyggare än god. Men ganska söt. Det var först då granen skulle ut jag smakade. Man skulle väl i allsin dar få plundra. I alla fall líte. Innan dess höll jag mig till granen, som Emil. Smakar på er gran gör jag fortfarande – varje jul (Fast det blir allt svårare att komma ifred med granen, med allt fler som införlivas i familjen) Och att krypa in bakom granen har jag av praktiska skäl slutat med.
Men jag tog alltså bara ett litet bett. Sen var jag väldigt orolig över vad som skulle hända. Särskillt som Enn ju absolut protesterade mot varje form av kroppskontakt med maten innan den var på ens egen tallrik. Inte ens ett finger i efterätten gick för sig.
Men mina föräldrar är snälla o toleranta – det blev ingen utskällning. Bara lite vänligt gruff. Och så pinsamheten när man var tonåring att den hängde där. Ruskigt! Särskilt då man hade pojkvän här. Men nu är det bara fint att titta på den. Möjligtvis kan Sara få skämmas lite när David nu är med för första gången. Men då har jag ju bara gjort mitt jobb. Mammaor ska var pinsamma. Själv ska jag ta mitt ansvar som moster o påminna Viggo och Klara om att ta en tugga på granen. God Jul lilla bonuspappa. Du är bra fin i röda skjortan
Comment by Anna Kettner — 2007 12 26 13:55 #
Julgranskaramellen kommer jag inte
ihåg ens ska ha inhandlats. Ännu mindre medförts från apelsinernas Italien. Men det är väl med den som med ”revolutionsmötet” på Sundsvalls Teater 1956? (se kaparbloggen) och Enns icke-existerande Radio Nord-lyssnande på Jumkilsgatan. Det har sjunkit ner i glömskan. Avlånga smällkarameller däremot, det minns jag, sådana fick jag i uppdrag att inköpa till 89-åriga Marianne, min författande och ishockeyälskande numera bortgågna granne här på Kaptensgatan. Det var, när jag en gång åkte till Tyskland.
Men jag förstår inte detta moraliserande, julkarameller ska väl prövas? Fanns det andra barn i huset på Idrottsgatan än söta lilla Anna som kunde göra det?
Nu ska vi väl i kväll se på Strindberg? Den komplicerade mannen som en gång bodde 5 meter snett ovanför mitt köksfönster. Han var då han var ung amanuens på KB. På sitt vindskontor på Kaptensgatan 5 tog han emot fru Siri von Esssen. Huset på 5:an är tyvärr nu rivet och ersatt av något tristare i byggnadsväg. Men jag är säker på att August S. ibland köpte något i mjölkaffären som fanns i källaren rakt under mitt fönster. Tack för julhälsningen och missa inte Strindberg.
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 26 16:50 #
Till Anders Thunberg: Även Birgitta minns det som att det var du som hemförde den här speciella karamellen från just Italien. Sen har alla barnen i tur och ordning lärt sig, att karamellen kommer från Anders Thunberg.
Att det var just Anna som prövade karamellen hade den enkla bakgrunden, att karamellen var fräsch, ny och lockande just när hon själv var liten. Hon hade ingen konkurrent om den.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 26 20:26 #
ENN
Jag läser ganska ofta Dina kommentarer.
Du är minst lika bra som fram till 1983.
Tänk den som visste lika mycket, eller åtminstone
hälften av vad du vet (obs! inte en tillstymmelse till ironi).
Och varit med om hälften så mycket.
Ett enda fel har du: Lite för mycket naiv ideolog, du borde varit liberal rakt av.
Du har ju toleransen. Vidsyntheten. Principfastheten.
Och saknar ju det som mest av allt utmärker socialdemokrater, makttänkandet över andras liv.
Gunnar A
28 dec 2007
Comment by Gunnar Andrén — 2007 12 28 16:14 #
Till Gunnar Andrén: Tack för de vänliga omdömena. (Övriga läsare bör kanske upplysas om att det var 1983 jag lämnade chefredaktörskapet för socialdemokratiska partiets Aktuellt i politiken.)
Tolerans, vidsynthet och principfasthet behöver väl knappast vara något som utmärker endast liberaler – att hävda något annat strider ju för övrigt mot just vidsyntheten.
Själv är jag demokratisk socialist, av både social erfarenhet och övertygelse.
Men det har aldrig hindrat mig från att umgås med meningsmotståndare och också känna respekt för deras övertygelser.
Gott nytt år, Gunnar!
Comment by Enn Kokk — 2007 12 29 13:05 #
Gunnar Andrén, du är väl inte samma liberala fp-riksdagsman som tvistar med Skatteverket om avdrag för bl a sukodu-tidningar, cykellås och klädtvätt? Så kan det väl inte förhålla sig?
Comment by Sixten Andréasson — 2007 12 29 17:02 #
Till Sixten Andréasson: Gunnar Andrén lärde jag känna på den tiden då han var ledarskribent på Svenska Dagbladet – trots det var han redan då liberal. Sen har han varit chefredaktör för Folkpartiets tidskrift nu och politisk redaktör på Sundsvalls Tidning. Numera är han riksdagsman för Folkpartiet.
Om hans eventuella mellanhavanden med Skatteverket vet jag intet.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 29 17:10 #
Ursäkta, har läst på lite mer. Det verkar vara en Aftonbladet-anka om Gunnar Andrén, som vidare fortplantar sig vidare. Vilket förfall av den fria pressen – man vågar inte lita på något alls!
Comment by Sixten Andréasson — 2007 12 29 22:37 #