Last chorus: Jaan Kross

Den estniske författaren Jaan Kross (född den 19 februari 1920) dog i går, den 27 december 2007. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har detta föranlett endast notiser. Jag är besviken – Kross var inte bara Estlands störste nutida författare utan nämndes också av många omdömesgilla personer som tänkbar nobelpristagare i litteratur. (Både DN och SvD har senare bättrat sig. Framför allt vill jag rekommendera Christian Braws mycket sakkunniga och läsvärda understreckare i Svenska Dagbladet den 29 december, ”Jaan Kross – diktens lindansare”. Du kan läsa artikeln här.) Årets litteraturpristagare, Doris Lessing, har för övrigt skrivit mycket uppskattande om honom.

Kross var en mycket estnisk författare, samtidigt en spränglärd europeisk intellektuell. Detta framgår inte minst av den roman som kanske är hans främsta, ”Kejsarens galning” (Fripress, 1983, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Keisri hull”, 1978. Den som vill läsa mer om den här romanen, kan läsa min recension här.

Kross rycktes inte med i andra världskrigets stora flyktingvåg från Estland utan avslutade sina studier i Tartu år 1946. Som tiotusentals andra drabbades han likväl av sovjetmaktens onåd och forslades till Gulag, varifrån han fick återvända 1954. Denna kaotiska och katastrofala tid skildrar Kross i novellsamlingen ”Halleluja” (Natur och Kultur, 1992, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), de estniska originalen i huvudsak hämtade från ”Silmade avamise päev”, 1988. Om tiden efter återkomsten från lägret berättar Kross i ”Utgrävningar” (Fripress/Legenda, 1991, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Väljakaevamised”, 1991.

Det här betyder verkligen inte, att Jaan Kross’ sympatier låg hos tyskarna – han satt fängslad också i slutet av den tyska ockupationen under andra världskriget. Nej, hans sympatier låg hos Estland och esterna. De estniska självständighetssträvandena under och efter första världskriget hade ju udden riktad inte bara mot ryssarna utan också mot tyskarna, vilket framgår mycket tydligt av Jaan Kross’ historiska roman om den epoken, ”Motstånd” (Natur och Kultur, 1993, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), estniskt original ”Tabamatus”, 1992.

Den här romanen har som central figur en av de politiker som arbetade och med sitt liv betalade för Estlands frigörelse, Jüri Vilms. Vilms var en av de ledande krafterna i det socialdemokratiska partiet Tööerakond (”Arbetspartiet”, det vill säga Labour). Det var också hos socialdemokratin Kross’ egna sympatier låg redan under gymnasietiden.

Helt följdriktigt lät han sig 1992 väljas in som oberoende kandidat för partiet Mõõdukad, vilket betyder Moderaterna men icke desto mindre var en koalition mellan Socialdemokraterna och det lilla Landsbygdscenterpartiet. (De här partierna gick senare samman och bildade tillsammans med andra vänster- och mittengrupperingar Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.)

Kross satt i riigikogu, riksdagen, bara en kort period, fram till 1993, varefter han återgick till att skriva på heltid. För de estniska socialdemokraterna var det ändå en enorm prestigevinst, att landets främste och mycket älskade romanförfattare företrädde dem i riksdagen.

Jag träffade och hälsade under den där perioden på Kross men kan inte säga, att jag blev personligen bekant med honom. Men jag har ändå lärt känna honom genom hans böcker. Det unnar jag många andra, också här i Sverige, att göra. Långt fler än de böcker av honom som jag har nämnt finns översatta till svenska.