Slutet för de danska EU-undantagen?

Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen från högerliberala Venstre gör det ena utspelet efter det andra. För säkerhets skull efter valet. Marginalskatterna ska sänkas kraftigt. Och så ska danskarna få folkomrösta om landets EU-undantag.

Efter det att en majoritet av danska folket hade röstat nej till maastrichtfördraget av år 1992, fick Danmark 1993 ett avtal i fyra punkter om undantag från fördraget:

Danmark har rätt att stå utanför eurosamarbetet.

Danmark deltar inte i EUs försvarsplanering och står utanför dess militära operationer.

Danmark har rätt att stå utanför rättsliga EU-samarbeten där beslut fattas utan vetorätt för medlemsländerna.

Danmark garanteras enligt ett uttalande att EU-medborgarskapet inte ska ersätta det danska medborgarskapet.

Vi svenska EU-skeptiker har väl haft anledning att tycka, att det hade varit tryggare att ha liknande skriftliga undantagsavtal för Sveriges vidkommande. I både den ena och den andra frågan gavs det ju, särskilt från den socialdemokratiska ja-sidan, inför folkomröstningen om svensk EU-anslutning lugnande (men, skulle det visa sig, föga förpliktigande) försäkringar om vår rätt att själva bestämma i den ena eller den andra frågan.

Å andra sidan är ju inga avtal giltiga för evigt, och man måste vara medveten om att ja-sidan bara gör taktiska reträtter och sedan bidar sin tid. I Danmark gör nu Anders Fogh Rasmussen en kalkyl: Danskarnas uppslutning bakom tre av de fyra undantagen har minskat, och det kan alltså vara läge för att genom en ny folkomröstning upphäva besluten i den gamla.

Det undantag som det fortfarande finns en tydlig uppslutning bakom i folkopinionen är undantaget från eurosamarbetet. Man kan gissa att Fogh Rasmussen nu funderar taktiskt på vilket slag av folkomröstning som kan ge mest utdelning. Han kan låta danskarna rösta ja eller nej till vart och ett av undantagen och hoppas väl då att danskarna åtminstone ska skrota tre undantag av fyra. Men han kan också satsa allt på ett kort, hoppas att en välvillig inställning från danskarnas sida till att skrota tre av undantagen ska få dem att svälja att även undantaget från eurosamarbetet skrotas.

Då ska man veta, att det danska undantaget bara gäller rätten att bibehålla kronan, myntet: Den danska kronan ingår redan i ett valutasamarbete med Europeiska centralbanken – kronan följer i praktiken eurons kursutveckling.

Här finns en skillnad gent emot Sverige. Jag ber att på den punkten få citera Johan Schück, DN Ekonomi:

”Danmark och Sverige har i folkomröstningar sagt nej till euron och bestämt sig för att behålla kronan som valuta. – – – Men där stannar likheterna mellan Danmark och Sverige, eftersom det ekonomiskt sett rör sig om två skilda situationer.

Danska kronan är sedan länge fast knuten till euron, med ett svängrum på endast 2,25 procent uppåt och nedåt som inte fullt utnyttjas. Det betyder att Nationalbanken, danska centralbanken, inte bedriver någon självständig penningpolitik. I stället låter man räntebesluten från Europeiska centalbanken, ECB, få omedelbart genomslag, även om danska räntan ligger något högre.

Svenska kronan är däremot en flytande valuta, vars värde bestäms på marknaden. Riksbanken fattar sina räntebeslut på egen hand, utifrån ett fastställt inflationsmål. Det betyder att räntenivån tidvis har skilt sig väsentligt mellan Sverige och euroområdet, även om den för tillfället råkar överensstämma.”

Schück tillägger:

”För Sverige har de 15 åren med flytande växelkurs fungerat väl, jämfört med hur det var tidigare.”

Anders Fogh Rasmussens danska initiativ har lett till att också ett antal svenska euro-entusiaster har börjat hojta; de hoppas väl på att ett danskt ja till euron ska få smittoeffekter på Sverige. Men här finns det anledning att citera mer kyliga och balanserade kommentarer från facksakkunniga. Sverige behöver inte alls byta valuta, bara för att Danmark går med i eurosamarbetet, är slutsatsen från några ledande bankekonomer TT har talat med:

– Det skapas ingen extra dramatik om vi står utanför, säger Handelsbankens chefekonom Jan Häggström.

– Ekonomiskt spelar det ingen roll, säger hans kollega på Nordea, Jörgen Appelgren.

Några effekter på kronan och räntorna tror de inte heller på om danskarna skulle rösta ja och Sverige står utanför.

Svenska politiker med sinne för realism har inte hakat på kraven om ny folkomröstning även i Sverige. Någon ny folkomröstning blir det i varje fall inte före 2010, slår Fredrik Reinfeldt fast, detta trots att både han och hans parti är europositiva. Socialdemokraternas talesman i EU-frågor, Susanne Eberstein, intar en liknande hållning.

Bakgrunden är förstås, att även de är väl medvetna om opinionsläget i den här frågan. Nej-sidan skulle vinna en omröstning om euron med 54-33 enligt den senaste opinionsundersökningen, från maj 2007. Till det Fredrik Reinfeldt måste väga in är att bland centerväljarna nej-sidan leder med 65-25 – i och för sig tror jag Maud Olofsson om vad som helst, men en så tydlig opinion kan hon inte negligera.

Susanne Eberstein vet, liksom Mona Sahlin, att den socialdemokratiska övervikten för nej är lika förkrossande: 62-27. Därför vore det politiskt självmord att inte respektera utslaget i den folkomröstning, som för Sveriges del ändade i nej till euron.

Men för den skull får nej-sidan inte slappna av. Så här uttalade sig Susanne Eberstein för Dagens Nyheter den 24 november:

– Frågan är inte aktuell för oss sedan 2003. Om sedan opinionen ser helt annorlunda ut om ett antal år tar vi naturligtvis upp den igen. Men inte under den här mandatperioden.

Det finns därför anledning att uppmana partiledningen (s) att noga studera resultatet av folketingsvalet i Danmark: Ett socialdemokratiskt parti, som inte står upp för sina klassiska värderingar, kan, bestående, komma att hamna på procentandelar, som befinner sig mycket långt ifrån den nordiska socialdemokratins historiska styrka. Många egentligen socialdemokratiska väljare kan i ett sådant läge i stället rösta på ett parti, som bättre lever upp till de klassiska idealen – åtminstone om det finns ett sådant parti utan kommunistisk barlast tillgängligt.

Melodikrysset nr 47 2007

I dag fanns det en konkurrent till Melodikrysset: Socialistiskt forum i ABF-huset i Stockholm. (Se förra inlägget.) Även där förekommer musik, dock av ett annat slag än i Melodikrysset. Men jag åkte aldrig till Stockholm, detta trots att min hustru medverkar som moderator på ett EU-seminarium. Förklaringen är att jag fortfarande har så svårt att gå; jag har ischias, har haft det i tolv veckor.

I dag tyckte jag inte att melodikrysset var våldsamt svårt. Men vi kan ju starta med det jag inte kunde omedelbart och som jag måste kontrollgoogla på.

Darin (Zanyar) har jag faktiskt i skivhyllan, på CDn ”Artister mot nazister”. Men jag kan inte hans röst och repertoar särskilt bra och kunde heller inte koppla ihop honom med ”Saturday Night”. I det här fallet klarade jag artistnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

”A Little Bit of Love” har jag definitivt hört men mindes inte att det var Andreas Johnson som hade sjungit in den. Också här hade jag varannan bokstav, och det var därför inte svårt att lista ut förnamnet; sen kontrollgooglade jag.

Resten var mer eller mindre lätt.

Magnus Ugglas ”Kung för en dag”, med orden kung i baren i refrängen, kände jag till exempel omedelbart igen.

De ännu äldre exemplen på schlager- och topplistemusik kunde jag som vanligt identifiera ganska lätt.

Vi hörde Anders Glenmark i ”Sunny Girl” av Benny Andersson. Den spelades väl ursprungligen in av Hep Stars.

Sten Nilsson i Sten & Stanley var det som sjöng ”Leende guldbruna ögon”.

En riktig evergreen spelades också i dag: Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”. Harry Brandelius gjorde en minnesvärd inspelning.

På Svensktoppen hamnade väl också Cornelis Vreeswijks ”Hönan Agda”, som vi här hörde i en holländsk version med Cornelis själv. Jo, det var 1969, läser jag i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan”.

Det var mycket lite utländskt material i dagens melodikryss. Det som spelades var dock inte illa: Vi hörde ”Annie” av John Denver, här dessutom på flöjt med James Galway.

Den senare spelar ju mest klassisk musik, så då kan vi ju, passande nog, redovisa svaret på veckans klassikerfråga: Francis Poulenc har skrivit en sonat för piano och oboe.

Två barnanknutna frågor var det i dagens kryss.

Vi hörde TV-signaturen till Bamse, som ju då och då styrker sig med dunderhonung.

Och så hörde vi Gullan Bornemarks svårt pedagogiska ”Sudda, sudda”: enligt den ska man sudda bort sin sura min.

Då är det bara den första och mycket lätta frågan kvar. Evert Taube är det som har skrivit ”I Roslagens famn” eller ”Calle Schewens vals” som den egentligen heter. Det här är ett av många exempel på att de första orden i en sång inte så sällan får status av alternativ titel.

Årstiden fordrar nästan att man tar Taubes visa till hjälp för att påminna om att det finns bättre tider:

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http;//enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Socialistiskt forum i ABF-huset 24-25 november

Årets Socialistiskt forum genomförs lördagen den 24 och söndagen den 25 november. Plats: ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41. Fri entré. ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.

Klockan 11.00-20.00 på lördag sjuder det följaktligen av aktiviteter att ta del av. Här är några förslag:

Jan Hammarlund
klockan 11 30-13.00 i Katasalen om Bertolt Brecht, flykting och poet:
”Jag behöver ingen gravsten”

”Den hemlösa konsten”
klockan 10.30-12.00, Källarsalen
Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek talar om ett aktuellt problem:
Den svenska arbetarrörelsen förvaltar unika konstsamlingar. Men under senare år har allt fler av rörelsens traditionella samlingslokaler lagts ner, sålts ut eller omvandlats till neutrala konferenslokaler. Vad sker då med arbetarkonsten?

EU – freds- eller krigsprojekt?
klockan 14.30-16.00 i Z-salen
Debatt arrangerad av Folkrörelsen Nej till EU och Folket i Bild/Kulturfront i Stockholm
Inledning: Eva Myrdal, föreningen Folket i Bild
Max Andersson (mp)
Paul Jonsson, sakkunnig (m)
Ola Matsson, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Ingela Mårtensson, Folkrörelsen Nej till EU
Martin Schibbye, redaktör Folket i Bild/Kulturfront
Marie Wikberg (c)
Moderator: Birgitta Dahl, före detta talman

”Sånger från barrikaderna”
klockan 18.00-20.00 på restaurang Cirkeln
Marketta Franssila & Björn Hedén med SEKO-kören
Jan Hammarlund
Sanna Carlstedt
Lars Demian
Jerry Adbo spelar dragspel och leder allsång
Konferencier: Daniel Suhonen

I övrigt är dagen knökfull av intressanta arrangemang: seminarier om europafrågor, globalisering, fackliga frågor, konkurrenssamhälle och marknadisering, tortyr, sociala forum, miljö- och klimatfrågor, marxism, skattepolitik, generationskonflikter och klasskillnader, jämställdhet, mångfald och palestinafrågan, vidare film, konst, politisk poesi, sång och musik. Bland de medverkande hittar man till exempel Kajsa Borgnäs, Stefan Carlén, Björn Elmbrandt, Lasse Eriksson, Lotta Fogde, Göran Greider, Klas Gustavsson, Bengt Göransson, Carin Jämtin, Katrine Kielos, Ingemar Lindberg, Roland Spånt, Carl Tham, Anna Thoursie, Mattias Vepsä, Sven Wollter och många, många fler.

Hela programmet hittar du här.

Söndag 25 november är utformad som en heldag (klockan 12.00-17.00) om revolutionerna 1917/18.

Det handlar alltså om vad som i spåren av första världskriget hände i Ryssland, Tyskland och Finland – och om varför det inte blev någon revolution i Sverige.

I Sverige, som i många andra länder, avsöndrades dock ett revolutionärt kommunistparti ur socialdemokratin. Hur ser arvtagarna till dessa båda grenar, dagens socialdemokrati respektive vänsterparti, på den skilsmässan i ett nittioårsperspektiv.

Medverkande:
Håkan Blomquist
Lars Ilshammar
Anne-Marie Lindgren
Lars Ohly
Vandring i Lenins Stockholm ingår i programmet.

OBS! Medan det är fri entré hela lördagen, kostar det 50 kronor att delta i söndagens revolutionsseminarium.

På kryckor in i framtiden

Nu har jag haft ischias i 12 veckor, och smärtorna ser inte ut att lägga sig. Men jag kan ju inte gnälla över det här varje dag, och för övrigt vägrar jag att kapitulera: tvingas visserligen att avstå från en del vardagssysslor som kräver användning av benen – tack för all hjälp, Birgitta! – men försöker i övrigt fullfölja det program jag brukar ha.

I torsdags var jag till exempel i Folkets hus på rådslagssammanträde; vi håller på att skriva ett lokalt, kulturpolitiskt program inför nästa val. Jag formulerar.

Fredag morgon var det extra partigrupp (s + v + mp) och därefter, under förmiddagen, sammanträde i kulturnämnden. Vi lyckades, bland mycket annat, rädda ett litet anslag åt Konstfrämjandet. Vi antog också det som den borgerliga majoriteten kallar för Biblioteksplan men vi i oppositionen hellre hade kallat Plan för folkbiblioteken, detta eftersom planen – anmärkningsvärt nog – inte tar upp den viktiga frågan om skolbiblioteken.

Vi avgav därför ett särskilt yttrande till protokollet; yttrandet tar också upp en annan viktig aspekt på hur biblioteken i Uppsala borde utvecklas:

”Den plan som förelagts kulturnämnden vid dagens möte är inte en biblioteksplan i lagens mening, då den inte inbegriper skolbiblioteken. Det är positivt att vi nu har en plan för folkbibliotekens verksamhet, och vi stödjer planens huvudsakliga inriktning. Däremot är det fel att kalla planen för en biblioteksplan. Vi har reserverat oss mot detta beslut, och avger följande särskilda yttrande till planen i stort:

Skolbiblioteken har en oerhörd betydelse för att utveckla barns och ungdomars läsande och bidra till mer kunskap i skolan. Läsvanor grundläggs ofta tidigt, och det är oerhört viktigt att det finns personal på skolorna som entusiasmerar till läsning av skönlitteratur. Erfarenheter från många håll i landet visar hur samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan ge mycket positiva effekter på elevernas läsande i tidiga åldrar. Därför är det viktigt att snarast möjligt få fram en biblioteksplan som omfattar all biblioteksverksamhet i kommunen, inte bara den som sker inom ramen för kulturnämnden.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet vill även poängtera vikten av en god biblioteksservice i hela kommunen. Uppsala är en av Sveriges största landsbygdskommuner med drygt 50 000 invånare boende utanför staden. Biblioteksbussar har många förtjänster, men de kan inte vara de lokala kulturcentra som planen talar om. Därför är vi skeptiska till en omfattande centralisering av biblioteksresurserna.”

Kulturnämnden beslöt också att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

”Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Jag har själv både publicerat och recenserat henne. Läs mer under Kulturspegeln, Prosa & lyrik!

Torsdagskvällen ägnade hustrun och jag åt en annan del av stadens kulturliv: vi gick på konsert i Musikens hus med Uppsala kammarorkester.

Dirigent var den mycket energiske Gérard Korsten, 1994-1998 Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent. Korsten är född i Sydafrika och från början violinist. Han har dirigerat på musikscener på olika håll i Europa och också bland annat varit konsertmästare och konstnärlig ledare för Camerata Salzburg.

Gårdagskvällens program kallades ”Två klassiker och en modernist”.

Den förste av klassikerna var Joseph Haydn (1732-1809), här med Symfoni nummer 48 C-dur ”Maria Theresia”, inte något av Haydns mest kända verk. Jag greps mest av adagiot med sordinerade ståkar samt inslag av oboe och horn.

Inte heller det man spelade av Ludwig van Beethoven (1770-1827), Symfoni nummer 4 B-dur opus 60, hör till denne kompositörs mest spelade verk. Beethovens musik hör normalt inte till det som jag och Birgitta är våldsamt förtjusta i; jag har ibland undrat, om dess ibland ganska våldsamma klanger helt enkelt kan vara effekter av kompositörens tilltagande dövhet. Men det aktuella verket var, åtminstone i det här utförandet, både hörvärt och intressant. Och åter igen fångade klangerna av oboe (och dessutom av fagott) mitt intresse.

Särskilt intressant var det dock att höra kvällens modernist, Olov Franzén (född 1946), vars ”Lamento di terra för symfoniorkester” spelades före pausen; det rörde sig om ett beställningsverk till Uppsala kammarorkester 2007.

Lamento di terra betyder Jordens klagosång. Mycket riktigt har kompositören avsett att skriva musik som uttrycker Jordens klagan: ”Ingen behöver idag förvånas över att Planeten våndas, med den allt omildare behandling som vi människor utsätter den för, vårt hem i Universum, vår livgivare och välgörare”, säger Franzén i programbladet.

På fredag morgon var det dags att plåga sig upp igen ur sängen och starta dagen med den sjukgymnastik Kristin på Vårdcentralen har ordinerat mig. Inte så att jag har blivit bättre av den. Men, som hon förklarade vid det avtalade besöket hos henne under förmiddagen, den är främst avsedd att förhindra, att ytterligare muskler, på grund av den påtvingade orörligheten, ska försvagas.

Det rör sig alltså om uppehållande försvar i avvaktan på att Ortopeden på Akademiska ska genomföra den magnetröntgen min husläkare, Ing-Marie, i förra veckan skrev en remiss om och på att man sen eventuellt ska kunna göra en operation. Att något avgörande skulle kunna ske före jul och nyår är väl inte troligt. Så det blir till att halta på coh att svälja smärtan så gott det går.

Med mig hem fick jag ett par kryckor, de första i mitt liv. Med dem som stöd liknade jag sedan hem genom snögloppet. På kryckor in i framtiden, åtminstone den närmaste…

Med dagens post kom dock en försändelse, som åtminstone momentant gav mig livsmodet tillbaka. I ett tjockt kuvert, poststämplat på Gräsö utanför Öregrund, kom Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland samt fyra diktsamlingar av estniska poeter, översatta till svenska: Doris Kanervas ”Tidens gestalt”, Kalju Kruusas ”Mötesvis”, fs’ ”2007” och Jürgen Roostes ”Presidenten bor någonstans i närheten” (samtliga Ellerströms, 2007, och i översättning av Peeter Puide).

Samtliga innehöll dedikationen ”Söderboda 22.11.07 Ennule parimate soovidega Peeterilt” – till Enn med bästa hälsningar från Peeter.

Peeter Puide är inte bara en mycket läsvärd författare – han skriver på svenska; se Kulturspegeln, Prosa & poesi. Han är också en modig kritiker av vårt forna hemlands historia: Jag vill verkligen uppmana alla att läsa hans dokumentärroman om de estniska judarnas öde under den nazityska ockupationen, ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts, 1997). Den som efter att ha läst den boken framhärdar i att alla ester i landsflykt här i Sverige är gamla nazikollaboratörer är sannolikt obildbara – men den här boken visar, att det naturligtvis också fanns sådana bland de estniska flyktingar som kom hit.

Peeter Puide och jag är alltså själsfränder.

Ändå hade vi aldrig – trots att jag har läst och recenserat hans böcker – träffats förrän sommaren för två år sen, och det skedde också då hastigt och av en slump. Jag sprang på honom utanför Konsum i Öregrund men var väl inte helt överraskad, eftersom jag hade läst, att han hade ett hus i Söderboda på Gräsö.

Jag gick fram och hälsade och presenterade mig – och möttes omedelbart av hjärtlig sympati. Han konstaterade att vi två borde träffas – men att han just då bara tillfälligt var på Gräsö för att se till huset; sen skulle han tillbaka till hustrun, som jobbar i Södra Afrika. Vi kom dock överens om att i stället ses nästa sommar: ta oss en estnisk bastu, språka om det ena och det andra och kanske också ta oss ett glas.

Nästa sommar – den 2007 – blev som den blev för min del: pacemakeroperation, häftig lunginflammation och sen konvalescens som före höstinflyttningen in till stan förbyttes i ischiasbesvär. Det blev helt enkelt inte läge att ringa Peeter och försöka få till stånd den där träffen.

Men det är inte för sent än, Peeter!

Ola F Nilsson: Jätten

Det skrivs och trycks litteratur utan att de vanliga bokförlagen är inblandade. Till exempel skönlitteratur som inte bara är läsbar utan också intressant.

I somras, en dag då Birgitta och jag arbetade i trädgården, dök det upp en för oss obekant man och presenterade sig som Ola F Nilsson, författare. Han visade sig bo i Öregrund, men han är egentligen norrbottning. Om jag inte tog fel, var den allestädes närvarande och tipsande Hans O Alfredsson mellanhand: hade berättat för Ola F att jag inte bara fanns i Öregrund utan nog också kunde ha sinne för hans böcker.

Jo, så är det nog. Jag hade faktiskt hört talas om Ola F Nilsson men inte läst honom, så OK då: jag köpte – där i trädgården – två av hans böcker. Jag har nu läst den ena och har inte ångrat mig.

Den bok jag närmast talar om är hans ”Jätten” (Print-on-demand i samarbete med Podium, 2002). Den är en novellsamling med mestadels norrländska motiv.

Ola F Nilsson har vissa likheter med västerbottensförfattaren Torgny Lindgren, både i det att hans berättelser ofta är skröneaktiga och i det att de innehåller element av mål, i Olas fall dessutom även finska. Men de är modernare i anslaget och skildrar också det slags övrenorrländska arbetsliv av i dag som den sittande regeringen har ett ont öga till: arbetet är mest nödtvungen försörjning, och när det gäller att få ihop de där nödvändiga pengarna finns det varken hämningar eller gränser; det är inte den effektiva produktionen och bruttonationalproduktens tillväxt som präglar sinnena hos människorna här uppe.

Den bräckliga civilisationen i Ola F Nilssons glest befolkade landskap är dessutom omgiven av natur och krafter utanför det naturliga eller normala, vilka för tanken till en annan författare från grannlänet, Helmer Grundström. Men man vet ju inte vad som är vad – helt nyktra är ju de här människorna inte för jämnan.

Ola F Nilsson skriver väl, men naturligtvis kan man också göra invändningar mot ett och annat. Den värld han skildrar är mycket macho – men för det talar ju att den kultur han skildrar är sådan: jämför med till exempel Mikael Niemi. En lite allvarligare invändning är då att Ola F Nilssons berättelser i så hög grad har karaktären av skrönor: de är visserligen berättade på ett litterärt medvetet språk, men de har den vindlande och oberäkneliga uppbyggnad som utmärker muntligt berättade historier.

Kanske är det detta som har fått de etablerade förlagen att nobba hans böcker. (Vad jag förstår har han försökt även där.) Fast jag skulle nog inte utesluta, att en bok med Ola F Nilssons bästa noveller, utgiven på ett förlag med säljresurser, skulle kunna sälja i en upplaga, som skulle göra räknenissarna på förlaget i fråga fullt nöjda.

August Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

August Strindberg (1849-1912) har jag allt sedan gymnasietiden läst i mycket stor utsträckning, också sett många dramer av på olika teatrar. På scen har jag dock aldrig tidigare sett hans ”Dödsdansen”. När jag nu har gjort det på Dramaten, har jag inte bara sett hela ”Dödsdansen”, ”Dödsdansen I-II”, det vill säga också den sällan spelade andra delen. Jag har dessutom fått se en i många stycken fullständigt lysande föreställning.

”Dödsdansen”, tillkommen vid förra sekelskiftet, utkom i tryck år 1901. Stycket är alltså skrivet efter Inferno-krisen och innehåller liksom de närmast föregående dramerna expressionistiska och symbolistiska drag men är ändå i högre grad ett naturalistiskt skådespel i Strindbergs ännu tidigare anda. Fast handlinlingen är nog så symbolistisk i all sin realism: helvetet finns här på jorden, närmare bestämt i äktenskapet – åtminstone i Edgars (Örjan Ramberg) och Alices (Stina Ekblad) äktenskap.

Litteraturvetare har påtalat, att skildringen av detta äktenskap som så mycket annat hos Strindberg har lånat element ur verkligheten. En inspirationskälla har sålunda varit äktenskapet mellan Augusts syster Anna och Hugo von Philip, vars kulturradikalism Strindberg numera häftigt opponerade mot. Det faktum att ”Dödsdansen” också innehåller ett triangeldrama, med vännen i familjen, Kurt, som en konkurrent till Edgar, tycks ha sin rot i att Strindberg vid tiden för dramats tillkomst var intresserad av den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjernas hustru Gabrielle.

Men kunskaper av det slaget behöver man inte för att med behållning se ”Dödsdansen”. Den danse macabre som Edgar och Alice är invecklade i är, trots pjäsens speciella förlopp, så allmängiltig, att man kan se dramat utan några som helst föregående kunskaper. Den ondska som dramats i 25 år gifta par besitter och de infamiteter och ränker de riktar mot varandra är av ett slag som man måste vara både döv och blind för att inte uppfatta. Vad man undrar över är förstås vad det är som fick dem att bli sådana och om alla äktenskap är dömda att bli så här. Men vad var det i så fall som fick den tredje huvudagerande, Kurt, att uppvisa drag som vi brukar uppfatta som mänskligare? (Mer än då att Kurt är en idealiserad bild av Strindberg själv, vilket i den aktuella föreställningen betonas genom att Björn Granath, som spelar Kurt, i tablåer i pjäsens inledning och avslutning också får föreställa August Strindberg. Granath spelar för övrigt i båda fallen sina roller mycket fint.)

Dramats andra del, med nästa generation i fokus, brukar sällan spelas, och det är synd, eftersom det vi efter mellanakten fick se på Dramaten rätar ut en del av frågetecknen om hur Strindberg såg på mänskligheten. Här förkroppsligas den intriganta ondskan mer entydigt av mannen, Edgar. Men intressantare än att hans hustru, redan före men särskilt efter hans död, visar sig mäktig mänskligare känslor är porträttet av deras dotter Judith (Sofia Pekkari, som vi nog ska hålla ögonen på; hon har talang). Också hon bär på arvet av intrigmakeri: spelar ut två unga män, Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och löjtnanten (Erik Magnusson) mot varann. Dödsdansen ser alltså länge ut att upprepas även i nästa generation. Men i Judiths och Allans fall ser det till slut i dramats final ljusare ut: Allan vinner genom sin renhjärtade hållning Judiths hjärta. Så kanske – kanske – går de här unga tu en ljusare framtid till mötes än det veritabla helvete som var föräldragenerationens.

Redan i första delen framställs Edgar och Alice som rena djävlar. Örjan Ramberg gör Edgar till sadistisk och oberäknelig plågoande och Stina Ekblad Alice till någon som inte står Edgar efter i infamiteter. I andra delen förvandlar Ramberg med regissörens, John Cairds, stöd sin roll till något ännu värre, ren galenskap, vilket ändar i att han till slut med svärdet i hand bokstavligen dansar en danse macabre och dör. Caird har här skruvat upp dramats tempo till ursinnig fars. Man är beredd att vända en av Kurts repliker till sin motsats: ”Jag har inte varit med om värre.”

I det sista ligger absolut ingen kritik. Tvärt om: det som Caird och ensemblen åstadkommer på Dramaten är, som väl redan har framgått, fullkomligt lysande teater!

* * *

Att äktenskap inte behöver vara som Edgars och Alices fick jag aktuella exempel på genom att jag var på Dramaten tillsammans med min egen hustru. Hon ordnade taxitansporter åt sin ischiasplågade man, bjöd på middag på en av restaurangerna bakom Dramaten och pinnade i pausen upp och ner för trappan för att inhandla var sitt glas vin åt sig och maken.

Man tackar! Så kan livet också vara.

Årets LundeQ-pris till Åsa Linderborg

Birgitta och jag hör till dem som varje år brukar bli inbjudna till utdelningen av LundeQ-priset.

I år kunde vi inte delta – vi var på Dramaten och såg August Strindbergs ”Dödsdansen” – men hade mer än gärna gått till Akademibokhandeln/Lundeq, om vi bara hade kunnat. Inte för snittarnas och vinets och vimlets skull utan för pristagarens.

LundeQ-priset är ett litterärt pris, som går till någon uppländsk författare; prissumman är 25.000 kronor. De som har fått priset från starten 1984 är Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson och Katarina Kieri.

Och så i år en skönlitterär debutant.

Den här debutanten har redan sålt 30.000 exemplar av sin självbiografiska roman ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), och mer lär det bli före jul, inte minst här i Uppsala där hon bor.

Jag talar alltså om Åsa Linderborg.

Det har getts ut fler bra böcker av uppländska författare i år, men jag har svårt att se, att 2007 års pris gärna kunde ha getts åt någon annan än Åsa. Och jag tror att de allra flesta på LundeQ i går kväll (där jag alltså själv inte var med) var av samma mening.

Juryns motivering löd: ”Åsa Linderborg får priset för berättelsen Mig äger ingen, som är en gripande nutidsskildring genomsyrad av respekt och kärlek.”

Respekten och kärleken gäller hennes alkoholiserade, nu döde far.

Du kan här läsa vad jag själv skrev om den här boken.

Hade jag kunnat närvara på LundeQ i går kväll, hade jag också personligen gratulerat henne – kanske hade hon rent av fått en kram, och jag är säker på att Birgitta inte hade missunnat henne den. Nu skickar jag i stället gratulationerna och kramen via bloggen. Jag vet att Åsa då och då brukar kolla den.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 31 2007:

”Vapenlagarna i Finland gör det också möjligt för 15-åringar att få vapenlicens, en åldersgräns som tidigare väckt debatt. Finland har protesterat mot ett förslag från EU-kommissionen om att bara minderåriga ska få bära vapen. Efter massmordet i Jokela ifrågasätts det ställningstagandet.”

Svenska Dagbladet

”Den svenske lagkaptenen har tränat full i en vecka nu och hälsar via sin agent att han är redo för EM-kvalet:
– Jag är glad för att vi vann och jag är fullständigt återställd.”

Aftonbladet / Sportbladet

Friskolor ökar segregeringen

Dagens Upsala Nya Tidning (20 november 2007) toppar sin etta med rubriken

Ökad segregering hotar
när ny friskola startat

Det handlar om Gottsundaskolan i det invandrartäta Gottsunda i Uppsala kontra den nystartade friskolan Kunskapsskolan. Gottsundaskolan har tidigare fått sina elever inte bara från Gottsunda utan också från Sunnersta, en villaförort med välbeställda invånare.

Gottsundaskolan arbetar sedan lång tid tillbaka med mångfald och integration: Eleverna blandas; barn med svensk respektive utländsk bakgrund får, liksom barn som bor i villor respektive höghus, gå i samma klass. Skolan har också lyckats bra med detta arbete. Den har fått beröm, också av eleverna.

I augusti startades Kunskapsskolan på Dag Hammarskjölds väg. De elever som sökte sig dit har föräldrar med högre utbildning än genomsnittet, och färre än genomsnittet har utländsk bakgrund.

Den skola som har tappat flest elever till Kunskapsskolan, nästan 30, är Gottsundaskolan. Tre fjärdedelar av dem är högstadieelever från Sunnersta.

På Gottsundaskolan har det hittills funnits en blandning av elever som kommer från hem med gott om pengar och elever som inte har råd med något. Gottsundaskolans rektor Lennart Gustavsson är nu helt naturligt bekymrad för att segregationen ökar, när villabarnen blir färre och andelen barn med annat modersmål än svenska blir fler.

– Det blir ingen sund blandning. Varken här eller på Kunskapsskolan, säger han.

Så är det. I friskolornas Sverige ökar segregeringen.

Helmer Grundström: Det skriker i skogen

Jag har tidigare skrivit långt och ingående om Helmber Grundströms författarskap (se här) och om tonsatta dikter av honom på skiva (se här).

Det ledde bland annat till en uppskattande kommentar från Helmers son Lars Grundström. Denne skickade mig dessutom en reltivt ny antologi med några av Helmer Grundströms bästa noveller i urval och med introduktion av Gunnar Balgård, ”Det skriker i skogen” (Bokförlaget h:ström Text & Kultur, 2006). Jag har läst den med intresse och konstaterar, att boken innehåller ett antal av de noveller som är Grundströms mest läsvärda.

Några av novellerna i boken är välbekanta för mig från Grundströms novellsamling ”Skogarnas röda guld” (LTs förlag, 1978), som jag har recenserat: ”Till Eva Kristinas minne” och den suggestiva ”Lindormen”.

Just det suggestiva och gåtfulla är utmärkande för flera av novellerna i det här urvalet. Var var egentligen Lena i ”Lena är försvunnen”? Fanns över huvud taget den nakna kvinnan i ”Kvinnan vid Källsjön”? Kan ett hus – som i ”Suckarna” – vara besatt av sorg?

”Suckarna” trycktes första gången i tidningen Vi 1946 och den likaledes mycket läsvärda ”Vinterodyssé” i Folket i Bild 1949, berättar utvivaren Gunnar Balgård. Balgård har också hittat en bra novell, ”Träskulpturen”, i Lektyr 1952.

Helmer Grundström publicerade mycket massproducerat skräp i till exempel Lektyr, men den här novellen får mig ändå att undra om det inte bland allt det som Grundström skrev för tidningar och tidskrifter finns ännu mer material, som aldrig har publicerats i bokform men som vore värt att återpubliceras i ytterligare någon novellantologi.