Ungerntragedin i backspegeln

Jag köper då och då via Tradera in nummer av Folket i Bild, den tidning jag var ombud för och som starkt bidrog till att inlemma mig i den demokratiska arbetarrörelsen. I dag anlände per post nummer 46 1956.

Numret utkom just under det att revolten i Ungern fick sin tragiska upplösning. Under vinjetten I skottgluggen på sidan 2 skriver tidningens chefredaktör Ivar Öhman under rubriken Tragedin i Ungern:

”De blodiga dagarna i Ungern har varit rågade av tragik. Inga bortförklaringar om att revolten skulle vara inspirerad från väster, kan undanskymma det uppenbara: man står inför en spontant uppflammande våg av djupt och berättigat missnöje med den ryska och kommunistiska maktpolitiken i Öst-Europa.

Det uppror som nu synes dränkt i blod och krossat av ryska trupper, det var en revolt inifrån, från det ungerska folkets sida. Vid de senaste fria valen i Ungern hade kommunistpartiet 17 proc av rösterna. De senaste händelserna visar att de Moskvatrognas styrka i Ungern inte tillvuxit efter tio års maktinnehav. Det är en minoritet som byggt sin makt på våld.”

Detta skrevs alltså i en tidning som stod på socialdemokratins vänsterkant.

Det är intressant (och nedslående) att jämföra detta med vad det svenska kommunistpartiets, SKPs, språkrör Ny Dag på ledarplats skrev i ämnet den 27 oktober 1956:

”De senaste händelserna i Polen (arbetaroroligheterna i Poznan i samband med avstaliniseringen 1956, vilka brutalt slogs ned E K) och Ungern har på intet sätt rubbat det faktum att den stora folkmajoriteten i dessa länder stöder den folkdemokratiska och socialistiska regimen. Annat skulle också vara otänkbart med hänsyn till de väldiga framsteg som trots svårigheterna gjorts under folkmakten.”

Och i samma nummer av Ny Dag skriver den sedermera som demokrat hyllade C H Hermansson så här:

”Vi känner djup medkänsla med det ungerska folket och hoppas på en lösning av den akuta konflikten som kan göra det möjligt för alla skapande krafter i landet att delta i byggandet av ett nytt och bättre liv för det ungerska folket.

Men vår avsky riktar vi mot den samvetslösa och av blodsdoften berusade hejaklack, som nu genom de borgerliga tidningarna uttrycker sin entusiasm över våldsdåden och blodsutgjutelsen. Det är alltså så ni vill ha det, herrar Tingsten och Erlander, det är sådan verksamhet med mord och brand och inbördeskrig ni skulle organisera och uppmuntra om folket tar makten från storfinansen i vårt land.”

I sin personuppräkning kunde C H Hermansson alltså också ha nämnt den gamle vänstermannen Ivar Öhamn.