Ola F Nilsson: Jätten

Det skrivs och trycks litteratur utan att de vanliga bokförlagen är inblandade. Till exempel skönlitteratur som inte bara är läsbar utan också intressant.

I somras, en dag då Birgitta och jag arbetade i trädgården, dök det upp en för oss obekant man och presenterade sig som Ola F Nilsson, författare. Han visade sig bo i Öregrund, men han är egentligen norrbottning. Om jag inte tog fel, var den allestädes närvarande och tipsande Hans O Alfredsson mellanhand: hade berättat för Ola F att jag inte bara fanns i Öregrund utan nog också kunde ha sinne för hans böcker.

Jo, så är det nog. Jag hade faktiskt hört talas om Ola F Nilsson men inte läst honom, så OK då: jag köpte – där i trädgården – två av hans böcker. Jag har nu läst den ena och har inte ångrat mig.

Den bok jag närmast talar om är hans ”Jätten” (Print-on-demand i samarbete med Podium, 2002). Den är en novellsamling med mestadels norrländska motiv.

Ola F Nilsson har vissa likheter med västerbottensförfattaren Torgny Lindgren, både i det att hans berättelser ofta är skröneaktiga och i det att de innehåller element av mål, i Olas fall dessutom även finska. Men de är modernare i anslaget och skildrar också det slags övrenorrländska arbetsliv av i dag som den sittande regeringen har ett ont öga till: arbetet är mest nödtvungen försörjning, och när det gäller att få ihop de där nödvändiga pengarna finns det varken hämningar eller gränser; det är inte den effektiva produktionen och bruttonationalproduktens tillväxt som präglar sinnena hos människorna här uppe.

Den bräckliga civilisationen i Ola F Nilssons glest befolkade landskap är dessutom omgiven av natur och krafter utanför det naturliga eller normala, vilka för tanken till en annan författare från grannlänet, Helmer Grundström. Men man vet ju inte vad som är vad – helt nyktra är ju de här människorna inte för jämnan.

Ola F Nilsson skriver väl, men naturligtvis kan man också göra invändningar mot ett och annat. Den värld han skildrar är mycket macho – men för det talar ju att den kultur han skildrar är sådan: jämför med till exempel Mikael Niemi. En lite allvarligare invändning är då att Ola F Nilssons berättelser i så hög grad har karaktären av skrönor: de är visserligen berättade på ett litterärt medvetet språk, men de har den vindlande och oberäkneliga uppbyggnad som utmärker muntligt berättade historier.

Kanske är det detta som har fått de etablerade förlagen att nobba hans böcker. (Vad jag förstår har han försökt även där.) Fast jag skulle nog inte utesluta, att en bok med Ola F Nilssons bästa noveller, utgiven på ett förlag med säljresurser, skulle kunna sälja i en upplaga, som skulle göra räknenissarna på förlaget i fråga fullt nöjda.