Dan Fägerquist sjunger Vladimir Vysotskij

13 november 2007 19:32 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 16 kommentarer

Vladimir Vysotskij (1938-1980) hör till mina ryska favoriter. Egentligen minns jag inte, hur jag först kom i kontakt med hans sånger. Kanske fungerade Bulat Okudzjava som en länk: honom läste jag redan 1960 i svensk översättning, och jag vet att han betydde mycket för Vysotskijs utveckling.

Vysotskij var skådespelare, allt mer känd och älskad på olika scener i Moskva, framför allt då Tagankateatern, senare också på film och i TV.

Men i det här sammanhanget intresserar vi oss mest för Vysotskij i hans egenskap av visdiktare och vissångare. Jag kan inte ryska men har läst och hört en rad av hans texter översatta till svenska och vet alltså, att de är av mycket betydande litterär kvalitet: poetiska, allegoriska (till exempel ”Vargjakten”), ibland politiska, ofta med hisnande brytningar mellan olika element. Vysotskij-kännarna och översättarna Carsten och Ola Palmaer har berättat om hur han tidigt knöt an till tjuvsångerna med rötter från tsartiden, senare sångerna från lägren i Sibirien. Över huvud taget rörde sig många av hans sångtexter, berättar de båda Palmaer, ganska mycket om samhällets och mänsklighetens mörkare sidor som krig, död, sinnessjukhus och alkoholistanstalter – Vysotskij drack förresten en hel del vodka själv, vilket med tiden gjorde hans röst hesare. Men, för att fottsätta att åberopa Carsten och Ola Palmaer, också om idrottsmän, hästar, kvinnors ögon och städer som Odessa.

Mycket av det han skrev och sjöng in spreds till att börja med på kassettband. Vysotskij var utan tvekan en dissident – men han balanserade ofta skickligt på censurens vassa knivsegg. Följaktligen fanns han också tillgänglig på LP-skivor.

Och efter hans död tycks spärrarna till slut helt ha släppt. I min ägo har jag fem LP med Vysotskijs sånger, utgivna i Sovjetunionen 1987 och av mig inköpta i Moskva 1989; det vismaterial skivorna innehåller tycks Vysotskij ursprungligen ha sjungit in 1967, 1971 samt 1972.

Jag behärskar alltså inte ryska, men jag har fascinerad lyssnat mig igenom de här skivorna: noterat hesheten i rösten, den sensualism han utstrålar, lagt märke till hur han totalt nonchalerar hur många stavelser det, med hänsyn till melodin, borde kunna gå in på en versrad. Vysotskijs sätt att framföra sina visor är ofta kraftfullt och dramtiskt men ibland också präglat av känslans vemod. I känsloläge ligger han mycket nära blues – men det är inte blues han sjunger; hans sånger är omisskännligt ryska.

Med tanke på detta och på att Vysotskij definitivt hör hemma i den sång- och musiksfär som jag har en stor samling skivor och sångböcker från, är jag närmast förbluffad över att där – när det gäller Vysotskij på svenska – finns oförlåtliga luckor.

Jag såg aldrig Fria Pros föreställning ”Sånger av Vysotskij” för tjugo år sedan, inte heller när den nyligen (2007) gick upp igen. Och jag saknar deras skiva ”Sånger av Vysotskij” (CBS 4504851, 1987).

Eftersom jag också saknar sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten. 48 sånger av Vysotskij i tolkning av Carsten och Ola Palmaer” och eftersom med den följer Fria Pros CD, nu med bonusmaterial, har jag på webben beställt den från Karneval förlag.

Att Stefan Ringbom år 2003 gav ut CDn ”När du och jag möttes. Stefan Ringbom sjunger Vladimir Vysotskij” (SpareTimeRecords, distribution YTF(r) i samarbete med Sony/BMG) hade skam till sägandes helt undgått mig. Men jag har provlyssnat på Stefans hemsida, och jag ska jag försöka skaffa CDn genom beställning i en skivaffär.

Däremot har jag hört Dan Fägerquist sjunga Vladimir Vysotskij på svenska. Jag beställde vid ett tillfälle, jag tror efter en notis eller annons i någon vänsterpartianknuten tidskrift, CDn ”Sånger av Vysotskij” med Dan Fägerquist & Eldsjäl (Rosanna Röst RRCD 0003, 2000) och fann den, trots några invändningar, mycket hörbar.

När Dan Fägerquist i går kväll – 12 november 2007 – skulle framträda med sitt turnéprogram med sånger av Vysotskij på Reginateatern här i Uppsala, beslöt jag mig alltså för att tillsammans med Birgitta gå dit. Det var helt fullsatt på Reginas café en trappa upp, och i publiken ingick, förutom många unga, också både folk från Ordfront och den gamle (s)-veteranen Aldes Andersson. Fägerquist fick god publikkontakt, och jag slogs av att han här, utan annat komp än sin egen gitarr, mer än på skivan lyckades prestera en utlevelse i Vysotskijs anda: där fanns både dramatiken och dragningarna på stavelserna. (Jag gillar dessutom hans västkustska å-aktiga långa an; han lär visst vara från Uddevalla.) Till det jag kände igen från hans första Vysotskij-CD – det finns en till; se nedan – fanns ”Den döde” (råare och burleskare framförd på Regina än på skivan), ”Klippklättrerskan” och ”På sjukhuset” (också den råare och med mer humor i liveversionen).

Det kan vara dags att ge ett smakprov på Vysotskijs sångskrivande, i det aktuella fallet (liksom i övrigt på CDn) i svensk tolkning av bröderna Carsten och Ola Palmaer:

Bodaibo

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer

Om du saknar mig har jag rest min väg.
Vi ses aldrig mer, för du förstår
de har skickat mig på en semestertripp
sju år österut till Bodaibo.

Gråt inte över mig, vänta inte på mig,
säg ingenting till min mor!
Jag ger fan i allt, jag gör nytta här,
bryter guldmalm ur vår fosterjord.

Vägen har tatt slut, rälsen har tatt slut,
bara horisonten lyser kall och blå.
Jag skulle gråta om jag kunde gråta, men
alla tårar har tatt slut i Bodaibo.

Du får inte längta, du får inte vänta,
du får inte tänka på din vän.
Skaffa dig en annan, jag ska be till Gud
att jag aldrig ser dig igen.

Frisk luft och motion får vi i vår zon!
Arbete ger hälsa och hälsan tiger still.
När jag är i baracken bara sover jag
för att glömma att du finns till.

Mitt hjärta ylar som en piskad hund,
runtomkring mig är luften bara blå, blå, blå…
Jag har sjuhundra mil till min älskade.
Jag har sju blåa år i Bodaibo.

Hos Vysotskij finns ofta en sorgsen resignation, också inför döden; här en strof ur ”Den döde”:

”Hur man än springer så går de förbi en,
alla bär märket i pannan idag.
Alla är ängsliga som är i livet
bara den döde är trygg i sin grav.
Han kan ha enskild grav eller gemensam,
han klagar aldrig på kost och logi.
Han är ju varken beträngd eller ensam,
han är förnöjsam och inte som vi.”

Det händer att Dan Fägerquist gör avvikelser från bröderna Palmaers översättningar, vilket enligt CD-mappen har skett med deras tillåtelse. Oftast handlar det om småsaker, och även jag anser, att en sångare måste få göra sådana personliga avvikelser.

Men i ett fall, den allegoriska ”Vargjakten”, ställer jag mig undrande, så undrande att jag börjar fundera över om avvikelserna kan ha att göra med att Dan Fägerquist har framträtt på (v)-möte tillsammans med Lars Ohly. Jag ska förklara.

Översättarna, Carsten och Ola Palmaer, har gett bakgrunden: i äldre tider omringades de vargar man jagade med vargfanor, tygskynken som målades med ansikten så hemska, att vargarna inte tordes bryta sig ur ringen av skjutklara jägare. De återberättar också historien om hur Vysotskij – liksom alla utsatt för censur – på darrande ben går till ”makthavarens kontor” för att motta domen om ”Vargjakten” – han hade nämligen i sin sång låtit de skräckinjagande vargfanorna bli röda fanor. Men ministern låter inte häkta honom utan häller upp ett glas och säger:

– Men det handlar ju om mig, om oss alla. Varför talar ni om vargar?

I Fägerquists version är de röda fanorna bortopererade. Jag har inte hans text i utskrift, men här är i alla fall Carsten och Ola Palmaers så vitt jag förstår texttrogna svenska text:

Vargjakten

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår.
De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, ny ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar…

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar…

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut,
och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar…

Musikaliskt beladsagas Dan Fägerquist på CDn av Eldsjäl, det vill säga Mattias Bäckman, fiol. mandolin och kör, Mats Grahn, gitarr, dragspel, tramporgel och kör, samt Johanna Dahl, cello. Dessutom medverkar gästmusiker. Det är inget fel på dem, absolut inte – men kanske bidrar den här musikaliska inramningen plus studiomiljön till att CDn blir tamare än Dan Fägerqvist solo på scen.

Jag får en känsla av att Dan Fägerquist själv håller med mig. När jag kort talar med honom i Reginas bar, där man säljer hans båda Vysotskij-skivor, och förklarar, att jag redan har den första men tänker köpa den andra, som är en live-platta, säger han, att den är bättre än den första.

Den heter ”Fägerquist sjunger sånger av Vysotskij Live på Mosebacke” (Meteor MCD 0411, 2004).

Även i det här fallet kompas Fägerquist av Eldsjäl, men liveupptagningen gör, att hans sång blir mer dominerande. Också mer levande: teatralisk (i Vysotskijs anda), ibland också hes som hos Vysotskij. Eftersom hälften av låtarna också fanns på föregående skiva, är det lätt att jämföra – och live-CDn från Mosebacke är, precis som Fägerquist själv tydligen tycker, bättre.

Även i det här fallet är de flesta svenska texterna skrivna av bröderna Palmaer, men den här gången är textförfattarna flera; vi fick förresten höra några exempel vid konserten på Regina. Ett exempel är ”Den sentimentale boxaren”, en hårtslående sak signerad Per Warmin och Dan Fägerquist. Jag gillade också den roliga texten om Leonardo da Vinci och Mona Lisa, ”Kärlek på medeltiden”, signerad Gleb Meyler.

Också den här CDn innehåller dess värre en liten men betydelsefull förvanskning av en vysotskijtext, ”Marseille”, i den svenska tolkning den har fått av Carsten och Ola Palmaer. Den handlar om en ryss som en spion, med locktoner om det soliga Marseille, försöker förmå att lämna upplysningar om en sovjetisk fabrik. Sångens hjälte anmäler spionen till polisen – men belönas, för säkerhets kull, med att själv bli häktad, på vilket följer ”en enkel till Kolyma”. I Dan Fägerquists tappning hamnar han visserligen också bakom lås och bom. Men den som vet något om Kolyma inser ju, att Fägerquist därmed har beviljat vår sorglige hjälte strafflindring.

Pressgrodor – höga tal

13 november 2007 11:50 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 30 2007:

”Sittplatsgaranti på alla bussar
som kör över 790 kilometer i timmen införs år 2009.”

Smålänningen

”Och när Wolff framför Tove Janssons fantastiska text i Höstvisa är det fler än jag som får en tår i ögat, inte enbart beroende på att det är 140 grader varmt i salongen.”

Smålandsposten

”TT har även frågat ett antal ledande socialdemokrater, som sitter i partistyrelsen, om de utnyttjat svart arbetskraft. Flertalet har svarat nej. Benita Vikström, Oxelösund och Lena Micko, Linköping medger dock att de för 2530 år sedan använt ’svart’ dagmamma i väntan på kommunal barnomsorg.”

DN.SE