Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer (född 1977) är, trots sin ålder, redan en mycket uppmärksammad amerikansk författare.

Han är av judisk familj, men ändå är det inte ett judiskt utan mer ett tyskt – bombningarna av Dresden under andra världskriget – arv av sönderslitande minnen som präglar en av de viktiga figurerna i Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära” (översättning Hans-Jacob Nilsson, Norstedts, 2007). Berättelsens under en stor del av handlingen försvunne farfar minns bombningarna. Dessutom finns en nyckel till varför han kom att gifta sig med bokens farmor, till att han gav sig i väg från henne och slutade tala, i de traumatiska händelser som drabbade honom där.

Den pojke som är avkomma till farmor och farfar bor i Manhattans Upper West Side, med farmor boende i ett hus nära intill. Han heter Oscar Schell, och jag har sett att Andres Lokko har velat ge detta namnval ytterligare en tysk anknytning: den här Oscar är namne med Oskar i Günter Grass’ ”Blecktrumman”. Visserligen spelar den här aktuelle Oscar tamburin, men jag skulle för egen del behöva ha ”Blecktrumman” mer aktuell än jag har för att våga dra några mer vittgående slutsatser.

Vår Oscar är nio år och en otroligt lillgammal och udda figur. Han lever i sin egen värld, utan jämnåriga vänner. Han har en böjelse för svåra ord som ”googolplex”. Han är ständigt i gång med att (i fantasin) konstruera märkliga uppfinningar. Han designar också smycken (vilket kanske är mindre förvånande med tanke på att familjen driver en juvelerarfirma). Han är amatörarkeolog i Central Park. Han skriver brev till kända personer som Ringo Starr (åter igen en trumslagare!). Han lider av höjdskräck och klaustrofobi. Han tar lektioner i franska, åtminstone fram till dess att den märkliga odyssé som är bokens huvudhandling tar över.

Utgångspunkten för huvudhandlingen är den 11 september. Oscars pappa råkade befinna sig högst upp i World Trade Center den där ödesdigra dagen. Pappan ringer fem gånger hem till bostaden (där bara Oscar finns), först med lugnande besked. När det femte och sista samtalet kommer, förmår Oscar inte lyfta luren, och samtalen, som finns inspelade på band, får förbli den känslomässigt helt förlamade Oscars hemlighet.

Oscar blir helt fixerad vid vad som har hänt – mycket riktigt finns grå bilder av attacken mot tvillingtornen på flera ställen i boken.

I pappans garderob hittar han en vas, som han råkar ha sönder, varvid han hittar ett kuvert med en nyckel i. På kuvertet finns också namnet Black skrivet med pappans handstil.

Oscar blir besatt av den här nyckeln, tror att den ska leda honom till något slags svar på alla hans frågor. Men vart går nyckeln? Han beslutar sig för att själv söka upp alla de 472 Black, som finns i New York-katalogen. Trots att han får hjälp av en 103 år gammal krigsreporter, tar projektet åtta månader att genomföra. Hur det kommer sig att hans mamma släpper i väg honom varje veckohelg framgår av slutet på berättelsen. Nyckelgåtan får också en lösning – fast kanske inte den som Oscar och läsaren väntade sig.

Berättartekniskt är ”Enormt högt och otroligt nära” en mycket avancerad och komplicerad bok: också det jag ovan har återberättat någorlunda rakt framträder först som pusselbitar som man så småningom lägger ihop till en bild. Olika personers minnesfragment, ibland från nuet, ibland från det förflutna – ofta i form av brev – blandas med varandra. Farfadern som har tystnat kommunicerar med ja respektive nej skrivna i handflatorna och med lappar; i partier av boken upptar sådana korta skriftliga meddelande à la lappar i övrigt helt blanka boksidor. Farmodern har skrivit sin berättelse utan färgband. Läsbar text övergår i ett först grått, sedan svart bokstavsgytter. Vissa textavsnitt har märkliga röda inringningar av ord eller delar av meningar. Ofta svårtydbara foton i gråskala finns inspränga här och var mellan textsidorna. Det finns till och med helt blanka sidor. Jag tolkar detta så att författaren ibland låter en alltför smärtsam känsla inför skeendet övergå i det som vi inte riktigt kan analysera rationellt.

Ändå har bokens slut ett drag av försoning. Oscar kommer på talefot med sin mamma och återfinner också sin farfar – hur och vem det är tänker jag inte berätta, eftersom det skulle minska spänningen för andra läsare.