Arbetarrörelsens kulturarv offras

4 november 2007 16:37 | Konst & museum, Politik | 23 kommentarer

Peter Gustavsson har på sin blogg skrivit en mycket angelägen text om arbetarrörelsens kulturarv som håller på att förskingras. Texten börjar så här:

”Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv – låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar – eller göra flashiga konferenscentra av dem.”

Hans huvudexempel på det kulturmord som pågår är planerna på att flytta de två monumentalmålningar, som finns på var sin sida om stora scenen i Stockholms Folkets hus: den stora demonstrationsbilden av Albin Amelin (1902-1975) och Sven X-et Erixons (1899-1980) protest mot apartheid i Sydafrika. Hyresgäster utan anknytning till arbetarrörelsen – de som föredrar namnet Stockholm City Conference Center framför Folkets hus – har länge kunnat täcka de här klassiska målningarna med fördragbara draperier. Men det räcker tydligen inte.

Läs hela Peters artikel här. Den innehåller också länkar till artiklar, av vilka en har bilder av de förgripliga arbetarrörelseverken.

En arbetarrörelse som offrar sitt eget kulturarv är verkligen ingenting att beundra.

* * *

Allt fler media uppmärksammar nu, vilken kulturskandal folketshusrörelsen och dess delägare i arbetarrörelsen just nu iscensätter.

I kulturdelen av måndagens Svenska Dagbladet (5 november 2007) fanns artikeln ”Folkets hus kastar ut X:et och Amelin”. Du kan läsa artikeln här.

Och i dagens Aftonbladet (6 november) har Åsa Linderborg en artikel på kultursidan med titeln ”Upp till kamp – ner i källaren”. Du kan läsa artikeln här.

Novemberdagbok

4 november 2007 12:47 | Film, Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I torsdags kväll, 1 november, hade Ordfront i Uppsala författarafton i Missionskyrkan. Missionskyrkan håller på att bli något av ett Folkets hus – det riktiga Folkets hus hotas nu av sin ägare, AP-fastigheter, att byggas om till galleria. Tur att det fortfarande finns folkrörelser som klarar att hålla månglarna utanför templet!

Missionskyrkan sjuder av aktiviteter på kvällarna, många av dem med kulturella förtecken. I lokalen bredvid den vi hyrde var det möte med den nye chefen för Upsala stadsteater, Linus Tunström. Vi hade alltså konkurrens om publiken den här kvällen, vilket säkert bidrog till att vårt möte inte drog lika mycket publik som föregångaren i samma mötesserie, ”Klass och skrivande” – förra gången medverkade Elsie Johansson och Anneli Jordahl.

Den här gången hade vi engagerat författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin, som till undertema hade valt ”Klass, kärlek och kollektiva stereotyper”. Som samtalsledare fungerade, nu som förra gången, vår lokale ordförande, deckarförfattaren Kjell Eriksson, men det visade sig, att både Åsa och Doris själva var mycket talföra, så Kjell behövde verkligen inte dra ur dem några synpunkter. Till det livfulla helhetsintrycket av kvällen bidrog också mängder av frågor från publiken.

Både Åsa och Doris berättade förresten för mig, var för sig, att de hade läst vad jag har skrivit om deras böcker här på bloggen. Det är roligt att notera, att en blogg numera kan fungera ungefär som en kultursida.

För att klara den här kvällen behövde jag med mina fortfarande ischiasonda ben göra en jätteansträngning. Före författaraftonen klarade jag till och med att köpa in ett kassaskrin och biljetthäften – jag är kassör i uppsalaavdelningen av Ordfront. Sen fick jag, som tur är, skjuts hem av en vän från laboremustiden, Bernt Jonsson. Han är radikal missionsförbundare. För sin del hade han varit på mötet med Linus Tunström.

Tidigt nästa morgon, fredag, tog Birgitta och jag (med hänsyn till mina skrala ben) taxi till öregrundsbussen. Allhelgonahelgen brukar traditionsenligt vara sista veckohelgen under hösten då vi är i vårt sommarhus.

Vi brukar använda allhelgonahelgen till att stuva undan de saker som står utomhus, grill, verktyg, trädgårdsmöbler och annat. Min arbetskapacitet i det avseendet är tyvärr fortfarande noll, så hustrun har nu, sedan veckor tillbaka, helt fått ta över alla rörelsekrävande sysslor. Vi har, med visst vemod, konstaterat, att det aldrig någonsin har varit så i vår familj – vi har delat på allt arbete. Birgitta har verkligen fått slita ont, särskilt som även hon just nu har ont i en benmuskel och i ett knä. Jag har uttryckt min djupa tacksamhet direkt till henne, men jag vill på det här sättet lyfta fram det hon har gjort även inför offentligheten.

När någonting jävlas, tycks allting jävlas. Inte nog med att också Birgitta har fått ont i ett ben – vår gräsklippare har strejkat helg efter helg. Vi har lämnat den till reparatör och fått den tillbaka, bara med samma resultat. Den här gången konstaterade reparatören, att det måste vara något fel på bränsletillflödet. Vår gräsklippare är kvar hos honom, just nu sönderplockad, och vi får tillbaka den till våren. I fredags kom han hit i bil och lånade ut en egen gräsklippare åt Birgitta. Under fredagseftermiddagen klippte så Birgitta hela vår väldiga gräsmatta, pulvriserade samtidigt alla de lövmassor från träden som täckte stora delar av den.

Det var tur att hon hann med det i fredags. På lördag morgon vaknade vi nämligen upp i ett snörike. Ett ordentligt täcke snö täckte trädgården, och träden utanför fönstret såg julkortsaktiga ut: vit rand på svarta grenar.

På ett sätt passade detta Birgittas planer: Hon skulle nämligen elda upp allt ris vi har samlat i högar sedan i våras. Snön på allt riset gjorde det förstås svårt att få i gång brasan, men när elden väl tog fart, var det ju ingen fara för att den skulle sprida sig.

I dag, söndag, är snön väck igen; solen lyser över en trädgård i klara höstfärger. Det är vackert, och jag önskar att jag kunde göra min normala andel av arbetet utomhus. Jag brukar till exempel under allhelgonahelgen alltid sätta rundlar av hönsnät runt fruktträden.

Dagarna är nu så korta, att det blir mörkt redan under eftermiddagen.

Kvällarna inomhus blir långa. Vi läser romaner, ser på TV, lyssnar på musik. I kväll ska vi se på dels Parlamentet, dels den andra i serien av Van Veeteren-deckare – jag skrev ju nyligen om deras skapare, Håkan Nesser.

Och så äter vi god mat. I går kväll bjöd Birgitta på lammstek, ett måste under våra allhelgonahelger.

Ständigt denna Birgitta. Vad skulle jag göra utan henne?

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…