Fars dag

11 november 2007 17:31 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

När Ville var ungdomsklubbist

11 november 2007 16:32 | Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Vilhelm Moberg (1898-1973) var, också när han var mycket kritisk mot socialdemokratin, alltid en trägen medarbetare i gamla Folket i Bild. Tidningen fick publicera en rad av hans romaner som följetonger. Dessutom fick Folket i Bilds förlag – trots att Mobergs böcker i original utkom på Bonniers – ge ut många av romanerna i sin serie FiBs folkböcker.

Moberg uppskattade säkert inte bara Folket i Bilds litterära och folkbildande ambitioner; tidningens kritiska vänsterhållning och inte minst dess republikanism tilltalade honom lika säkert. Därför var det knappast heller någon slump, som gjorde att han 1955 publicerade sin berömda pamflett ”Därför är jag republikan” på just Folket i Bilds förlag.

Hans 1944 utgivna, delvis – men bara delvis – självbiografiska roman ”Soldat med brutet gevär” återutgavs 1955 på Folket i Bilds förlag. Mitt eget exemplar av boken är den här utgåvan, och jag minns att jag läste den med hänförelse – jag var på den tiden själv en både ung och radikal socialdemokrat, och det fanns mycket i Mobergs bok som tilltalade mitt kynne.

Ur Vilhelm Mobergs eget förord till FiB-utgåvan vill jag återge några centrala stycken:

”I Soldat med brutet gevär, som utkom i sin första upplaga 1944, har jag velat teckna en ung idealist från arbetarrörelsens kamptid under 1900-talets båda första decennier – en tid då orden ’ideal’ och ’idealist’ ännu var obesudlade och hade sin rena klang kvar. Vad som framförallt karaktäriserar Valter Sträng genom hela romanen är hans strävan att komma ’utöver det korta och otillräckliga liv som är kroppens’. Han hör till den art av mänskliga varelser, som kan tillfredsställas endast med det ouppnåeliga.”

– – –

”Valter Sträng kräver klara och tillförlitliga besked om saker och ting i tillvaron, och han kan aldrig förlåta människorna att de ständigt visar sig vara annorlunda än de är. Han är klasskämpe, och han är förvissad om att hans kallelse är politikerns: Han vill skaffa rättvisa åt det folk som är hans eget, det fattiga och förbisedda folket i landets många småstugor, som vandrar sin tunga arbetsväg med hemgjorda träskor på fötterna. Men politiken visar sig vara en verksamhet av helt annan art än han hade föreställt sig: Det är inte direkt fråga om sanningsforskning. De egenskaper som den kräver hos sin man är inte hans.

Ungdomar av Valters sort var talrika inom svensk arbetarrörelse under kamptiden. Vid skildringen av honom har jag lånat drag från flera av mina kamrater inom ungdomsklubbarna. Men jag hoppas att han inte ska te sig som en främmande fågel från en förgången tid för dagens ungdom – jag är förvissad om att Valter Sträng ännu kan anträffas här och var bland 1950-talets klubbister.”

Det där sista gick rakt in i mitt röda tonårshjärta.

Som en uppbackning av FiB-upplagan av ”Soldat med brutet gevär” publicerade tidningen Folket i Bild i nummer 48 1955 – jag var både läsare och FiB-ombud på den tiden, men jag har just köpt numret på Tradera och därför läst om delar av det – en intervju med Vilhelm Moberg, gjord av Arne Hirdman. Jag tar mig friheten att återpublicera hela artikeln:

När ville var ungdomsklubbist

Vilhelm Mobergs roman ”Soldat med brutet gevär” speglar den tid då han var aktiv socialdemokratisk klubbist, läste Krapotkin, sålde Stormklockan och Naggen… Och så länge det finns statskyrka och kung, finns det fortfarande saker att slåss för.

Intervjuare: Arne Hirdman

Det var i min ungdom, säger Vilhelm Moberg och ser ut som en pillemarisk slagbjörn. Jag var visst nio år. Ja, jag var mycket ung när jag tog steget över till socialismen. Jag jobbade då som inbärare vid Modala glasbruk och där var också en farbror till mig, en halvbror till min far. Han var glasmästare och hette Frans Pettersson. Och han var ungsocialist och ”hinkian”. Det var han som frälste mig.

– Du ska inte läsa romaner och skit, sa han, du ska läsa politisk litteratur så du lär dig begripa nånting.

Det var förresten själva storstrejksåret – 1909 – som jag gick in. Det var en allvarlig sak den gången, ett avgörande steg som inte bara skar av en från det borgerliga samhället utan också uteslöt en från gud. Ja, det var ju det allra värsta: att man var gudsförnekare. Samhällsomstörtandet kom nästan i skymundan för denna ännu vådligare förbrytelse.

Lingonaffärer med en högerman

Jag fick ju snabbt veta vilken bov jag blivit. Som till exempel när jag hade plockat lingon och handelsman kom. Ja, han körde faktiskt omkring med vagn och köpte upp lingon lådvis. Jag sålde en låda till honom, trots att han var traktens kanske mest hårdnackade högerman. Och så fick jag följa med skjutsen ner till handelsboden. Affärer är affärer så vi höll båda god min. Men när vi kom fram så gick jag till konkurrenten alldeles bredvid och hörde mig för om lingonpriset. Det visade sig då att han betalade bättre, så jag gick in till högergubben och köpte tillbaka mina lingon och sålde dom till den andre. Men då tog det hus i helsike och jag fick veta vilken sakramentskad skurk och socialist jag var – jodå, det kände han nog till. Att försöka smita från frakten så där! Ja, just det, han skulle väl ha betalt för frakten för tusan! Fast såna där jävla socialistfrön förnekade penningen förstås, andras pengar vill säga!

Och så fick jag punga ut med en krona i lingonfrakt.

Kungen satt på en vit häst och åt smörgås

Verksamheten i övrigt var nog ungefär som i boken ”Soldat med brutet gevär”. Det är svårt för mig att nu efteråt skilja dikt från sanning i det sammanhanget eftersom dikt ju bara är den klarare sanning som man ljuger sig fram till när man berättar… Man berättar ju det som kunde ha hänt så att det biter sig fast bättre än just precis det som tillfälligtvis hände. Men till exempel Amaltheamötet är autentiskt, precis så gick det till.

Jodå, antimilitaristmärket bar jag likaväl som soldatens Valter i boken. Det mesta kring socialistiska ungdomsklubben Frihetskämpen är sant, jag har varit med om ungefär detsamma som Valter och upplevt det på ungefär samma sätt. Det fanns sex glasbruk i socknen och det var de som blåste in de socialistiska tankarna i bygden. De var arbetarrörelsens pionjärcentra. Johansfors var kanske det mest aktiva, där kom i alla fall det första Folkets hus till stånd, jag tror det var 1911. Det året fick också glasblåsarna in sin första man i riksdan, socialdemokraten Axel Lindqvist från Kosta – han kom till Halmstad sen. Det var en väldig uppmuntran för dom, just vid Kosta hade Åkarpslagen känts särskilt hård, det där att inte ens få hota en ”guling”, en strejkbrytare…

Hemma hade jag ju inte mycket gehör, jag fick som Valter tala i ”liknelser”. Min far var lojal mot överheten, det var inte lätt att omvända en gammal knekt som hade ”sett kungen sitta på en vit häst och äta smörgås”, vilket var ett av hans livs stoltaste minnen…

Anarkisten som blev kommunalordförande

Men någon riktig fart och medvetenhet i mitt politiska tänkande blev det väl inte förrän senare, 1913, när socialdemokratiska ungdomsklubben i Algutsboda bildades – finns den kvar än, förresten? Jag var inte längre vid glasbruket då utan grovjobbade med allt möjligt, mest i skogen kanske.

Vi hade ingen lokal utan samlades hemma hos varann. Och så bytte vi böcker varje söndag, ett slags politisk läsecirkel – fast författarna i cirkeln bar namn som Krapotkin, Ingersoll (”Fria tankar”), Heckel (”Världsgåtorna”), Tolstoj (”Pacifisten”), Zäta Höglund och skalden Leon Larsson. Böckerna kom från Frams förlag och vi läste och sålde. Vi hade en livsfarlig anarkist bland oss också, en nietzschean vid namn Gunnar Karlsson – som nu är kommunalnämndsordförande där nere…

Den lilla mötesteknik vi hade, hade vi lärt oss i logen, Goodtemplarlogen. Ordning och reda alltså. Men inom klubben tog vi det inte så konventionellt, vi var mest arga över något – anledningar saknades inte i bondetågets, pansarbåtens och förräderiprocessernas (1916) dagar.

Ombud för Stormklockan och Naggen

Och så var vi förstås tidningsombud för Stormklockan som inte var så lättsåld precis. Men man cyklade omkring som en socialismens ängel och budbärare och sålde så gott man kunde vid småländska sommarfester. Senare kom Naggen och den gillade jag omåttligt. Rekvirerade en packe på tjugufem exemplar numret. Den kostade visst 25 öre och man – det vill säga klubben – fick 10 öre i provision. Stormklockan var lättsåld bara när den blev beslagtagen och som tur var hände det ju rätt ofta…

Ja, det var en rivande tid, en jäsnings- och jubeltid. Som vid valen 1914 när en – säger en – socialistisk röst hade avgivits i grannsocknen Långasjö och prästen, som hade svurit på att Satans anhang aldrig skulle få sin fot inom socknens hank och stör, lät tillsätta en ”undersökningskommission” för att ta reda på vem det var som hade röstat på den lede!

Protestanten och ”Guds kontorister”

– Har du ändrat åsikt i mångt och mycket sen dess? skjuter intervjuaren in.

– Nej, jag tycker inte det är stor skillnad på nu och då. Av de fyra punkterna i parollen: Ner med Tronen, Altaret, Svärdet och Penningpåsen, har jag bara behövt göra avkall i fråga om en och det är svärdet. Polisen har batong och får försvara sig mot kriminella. En krigsförbrytare som Hitler är kriminell och jag har kommit till den åsikten att man inte kan vända kinden till mot såna dårar. Det blir inget ordnat samhälle och ingen fri värld utan försvar mot såna som Hitler.

– Ja, din republikbok visar ju klart att tronfrågan är samma trosfråga som förr. Har du hört något från ungdomstidens kumpaner i samband med den?

– Jodå. Jag har fått massor av brev. Häromdan kom det upp en kamrat från Alvesta, en bekant från 20-talet, och anmälde sitt inträde i republikanska klubben. Och Texas Ljungberg, en av de första agitatorer jag hörde – han var ju med och skällde på Borggårds-Gustav re’n – är också medlem. Boken har haft mer resonans än jag trodde. Ja, nog finns det saker att slåss för så länge vi har statskyrka och kung! Och ett samhälle utan strid är ett ruttnande samhälle!

Ljungar väldige Ville leende. När han säger det lyser det om honom och man förstår att Ville är född ”protestant”, en ljungande protestant mot ”Guds kontorister”, de statsavlönade själavårdarna.

– – –

Artikeln illustreras med två foton, ett av Vilhelm Moberg tillsammans med sin gamle klubbkamrat Gunnar Karlsson i Algutsboda, ”anarkisten som blev kommunalpamp”, ett av Vilhelm Moberg när han 1914 gick på Glimslövs folkhögskola.