Anders Thunberg om Karin Lannby

Anders Thunberg brukar ni ganska ofta möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också gett ut en bok om gruvstrejken i Kiruna.

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan för ett bra tag sen slutade på Ekot, har den vägen avslöjat, att han håller på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag har lovat att inte avslöja – tänker därför inte göra det heller. Men jag går väl inte utanför ramen på mitt tystnadslöfte, om jag berättar, att jag har fått smakprov på texter han har skrivit, också möjlighet att lämna synpunkter.

En sådan text, vars embryo jag har läst, återfinns i dag (15 november 2007, med den norske professorn Tore Pryser som medförfattare) i kulturdelen av Dagens Nyheter: ”En sfinx, en gåta”, en essä om skådespelerskan, agenten med mera Karin Lannby. Essän är rasande välskriven och spännande som en agentfilm; mycket riktigt figurerar Karin Lannby förresten under namnet Ruth Köler i Gustaf Molanders film ”Kvinna utan ansikte” med Ingmar Bergman som manusförfattare.

Karin Lannby var dess förinnan en av Bergmans många kvinnor. En av de övriga, Käbi Laretei, figurerar också i artikeln!

Jag ska inte avslöja mer – läs i stället hela artikeln här.

Perspektiv

I Folket i Bild nummer 32 1958 (1 augusti) hittar jag ett par dikter, av vilka den ena är värd att vidarebefordra till nutida läsare:

Perspektiv

En och annan stjärna –
asterisker
i trädens svarta text
på det blekblå rymdarket.
Det pekar på hemliga parenteser
vid trädens fötter.
Och stöder jag armbågen mot bordet
och håller upp min utspärrade hand
mot fönstret
växer min arm som ett träd ur bordet
och griper om oändligheten.

Arne Nyman

Dikten är illustrerad av Folke Karlsson, en av de FiB-tecknare jag själv senare använde som illustratörer i Aktuellt i politiken (s).

Kindstrand möter Larsmo

Jag har tidigare skrivit om Ola Larsmos intressanta och väldokumenterade bok om bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939, ”Djävulssonaten” – se ovan under Kulturspegeln, Politik. Bollhusmötet var det tillfälle då Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 fattade det skamliga beslutet att säga nej till inresetillstånd i Sverige för ett tiotal judiska läkare från Nazityskland.

I sin samtalsserie Salong O arrangerade Uppsala stadsteater i går kväll ett samtal mellan författaren, Ola Larsmo, och historikern Karin Kvist Geverts. Samtalsledare var kulturjournalisten Gunilla Kindstrand.

Det var fullsatt i Salongen, Uppsala stadsteaters caféscen. När Gunilla Kindstrand vid ett tillfälle vände sig ut mot oss i publiken – publiken deltog aktivt med frågor och synpunkter – och frågade, om det fanns någon från Heimdal närvarande, gav sig dock ingen till känna. (Själv kände jag däremot igen ett antal andra, som jag vet är socialdemokrater.)

Heimdal är som bekant intressant i det här fallet, eftersom ett antal medlemmar i Sveriges Nationella Förbund med den konservativa studentföreningen Heimdal som bas drev fram bollhusmötet och vann omröstningen. Till det anmärkningsvärda hör att också dagens Heimdal – föreningen för de moderata studenterna i Uppsala – vägrar forskare fritt tillträde även till sitt dåtida arkiv. (Nå, Ola Larsmo har lyckats få fram fakta i dagsljuset ändå.)

Mötet båda halvor på Stadsteatern inleddes suggestivt med att skådespelaren Aksel Morisse läste utdrag ur Larsmos bok och med att stycken ur “Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini spelades – ”Djävulssonaten”, som har gett Larsmos bok sitt namn, spelades av huvudpersonen i andra halvan av boken, violinisten Leiba Wolfberg.

Det samtal som följde gav kanske ingenting helt nytt åt den som likt mig och Birgitta har läst boken, men det var levande och intressant och gav på ett par punkter händelseförloppet en ännu skarpare profil. Ola Larsmo använde flera gånger etiketten ”fascister” på de ledande personerna bakom bollhusmötet, flera av dem med en senare karriär i Högerpartiet, nuvarande Moderata samlingspartiet, och dess press. Och så blev det ännu tydligare att det fanns två falanger, två mot varandra stående grupperingar, som stred om inriktningen på den svenska flyktingpolitiken.

I sin bok gör Ola Larsmo den träffande iakttagelsen, att den falang som stod för humanism och medmänsklighet bestod av representanter för studentföreningar med folkrörelsebakgrund, socialdemokratiska Laboremus, vänsterliberala Verdandi, frikyrkliga och lågkyrkliga föreningar samt Studenternas helnykterhetssällskap. I diskussionen påminde Birgitta om att samma slags folkrörelsekonstellation 1905 förhindrade ett svenskt anfallskrig, när Norge bröt sig ur unionen.

Efter programmets slut gick jag själv fram till Ola Larsmo och drog den här tankelinjen vidare fram i tiden: Under det tidiga 1960-talet, då jag och Birgitta hörde till de tongivande i Uppsalas studentdebatt, agerade samma konstellation fortfarande samfällt i internationella frågor och flyktingfrågor: Laboremus (vars ordförande jag var), Verdandi, FKS, KSF och Studenternas helnykterhetssällskap, SHS (vars ordförande hette Birgitta Dahl).

Jag berättade avslutningsvis för Ola, att jag och Birgitta faktiskt träffades för första gången i livet på ett sådant samordningsmöte i sydafrikafrågan.