Grundström, Helmer på skiva

Lappmarksdiktaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986), har förstås, eftersom hans poesi är rimmad och dessutom så rytmisk sångbar, också tonsatts och finns på skiva.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1975 (21 juni) skrev jag följande:

Helmer Grundström

Gunnar Enqvist skivdebuterar med LPn ”En äkta norrlänning” (Phonogram / Philips 6316 109, distribution GDC). Det är en trevlig och övertygande debut.

Huvuddelen av materialet är tonsatta dikter av Helmer Grundström (som Enqvist förresten har turnerat tillsammans med). Här finns paradnumret ”Langt nol i väla”. Men Enqvist själv har också gjort en rad utmärkta tonsättningar, till exempel av ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Lilljänta från Heligfjäll” (”Det var den dag när solen sken / och skyn stod blå och hög. / När sommarns vackra fjäril flög / kring dina bruna ben”).

Ett par visor av en annan fin Norrlands-författare, Birger Vikström, finns där också. Och bland annat ”Nu vill jag sjunga” av Tor Bergner, ”en liten visa som Per och Lisa och jag förstår”.

Och så är det en rad Enqvist-tonsättningar av texter av den vitsige Hans Fällman. ”Vid kortlinjen”, en visa om fotboll (!), är till exempel hemskt rolig.

Att Enqvist kan skriva också text, visar han i ”Lillemans sommarnatt”, där han faktiskt låter lite som Harry Belafonte.

Han har inte någon tokig röst, förresten.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december) fanns följande recension, skriven av mig:

Visor

Ann-Kristin Hedmark och Gunnar Enqvist, som har gjort ABF-turnéer tillsammans, kommer ut med en gemensam LP, ”Var dag i visa och versch” (a disc BS 800902, distribution Brevskolan). De sjunger inte tillsammans; deras respektive material varvas. Ändå har det blivit en LP som fint hänger ihop. Vismaterialet kommer från så olika personer som Mikael Wiehe, Cornelis Vreeswijk, P O Enqvist, Tage Danielsson, Helmer Grundström, Olle Adolphson, Finn Zetterholm och Sonja Åkesson. Och ändå känns skivan homogen!

Av Gunnars låtar vill jag särskilt nämna Hans Fällmans ”Containervalsen” (man hör en slinga av ”Gamla Nordsjön” i ena hörluren, men akta er vad sjölivet har förändrats!) och samme upphovsmans ”Julversch”. Helmer Grundström lyckas han också på ett ställe förvandla till country!

Ann-Kristins bästa nummer är Mikael Wiehes ”Victor Jara” och Sonja Åkessons ”Vaggsång”. Och så, framför allt, P O Enqvists hjärtskärande text till en gammal låt från Västerbotten, ”Malin Häggströms vaggvisa”. Redan den är värd pengarna för LPn.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982 (11 februari) skrev jag på min personliga recensionsavdelning Spegeln om en LP med Tor Bergner på arbetarrörelsens eget (nu för länge sen nedlagda) skivbolag a disc:

Trubadurer

Broder Tor – Tor Bergner – dyker då och då upp på Aktuellts redaktion som ett levande bevis på att traditionen från Klara fortfarande lever. Fastän det forna Klara icke är längre, och fastän många av bröderna är döda sedan länge.

Detta gamla poeternas Klara får nytt liv genom LPn “Broder Tor i S:ta Clara” (a disc BS 811001, distribution Brevskolan). Genom producenten Thorstein Bergmans kärleksfulla mapptext till gamla fotografier. Genom Tor Bergners talade introduktionstexter till visorna. Och sist och viktigast förstås genom Broder Tors tonsättningar (som han själv sjunger) av klarabröderna Emil Hagström, Helmer Grundström, Harald Forss, Willy Walfridsson, Birger Vikström och Nils Ferlin samt Tor Bergner själv. Bäst är Emil Hagströms “Till en målare”, Birger Vikströms “Nu vill jag sjunga” och Nils Ferlins “Stjärnorna kvittar det lika” och, ännu bättre, “Gammal visa” (”En skål, I bröder”). Olle Adolphson och Anders Dahl har arrangerat fint och medverkar dessutom på gitarr respektive fiol. Bergner själv tolkar sitt eget material utmärkt och tar sig ibland friheter à la den gamle Taube.

* * *

Jag är medveten om att det finns mer av Helmer Grundström på skiva, men det här de skivor jag tidigare har skrivit om.

* * *

Jag har tidigare hört Gunnar Enqvist sjunga egna tonsättningar av Helmer Grundströms dikter, också skrivit om Enqvists grundströmskivor från mitten av 1970-talet – se ovan!

Flera av dessa tidiga tonsättningar finns nu också på Gunnar Enqvists CD ”Dunet och Blyet” (GE 0501): ”Lilljänta från Heligfjäll”. den komiska visan ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Langt nol i väla” – i det senare fallet störs jag dock av att Enqvist nu tycks sjunga det rikssvenska ”själen” i stället för det dialektala ”själa”.

Liksom de tidiga tonsättningarna är de senare följsamma mot stämningen i respektive dikt. Av materialet på den här skivan tycker jag om ”Spöknatt i kojan” och, speciellt, ”Sländan”.

Den senare för att även dess melodi fäster sig i minnet.

Helmer Grundström skrev en rytmisk och sångbar poesi, som borde vara relativt lätt att tonsätta. Ändå lider den här CDn av det som är utmärkande för många ambitiösa försök att tonsätta lyrik: Musiken tillför inte dikten någon väsentlig ny kvalitet, och framför allt: det är inte lätt att komma ihåg de tonsatta dikterna med melodin som en väsentlig del av helheten.

Med det menar jag absolut inte att Enqvist heller skulle fördärva diktupplevelsen. Nej, hans gitarrspel framhäver dikternas olika karaktär, vilket är gott nog. Och han sjunger texterna med tydlig diktion och med känsla för innehållet i dem.