På kryckor in i framtiden

23 november 2007 15:22 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Nu har jag haft ischias i 12 veckor, och smärtorna ser inte ut att lägga sig. Men jag kan ju inte gnälla över det här varje dag, och för övrigt vägrar jag att kapitulera: tvingas visserligen att avstå från en del vardagssysslor som kräver användning av benen – tack för all hjälp, Birgitta! – men försöker i övrigt fullfölja det program jag brukar ha.

I torsdags var jag till exempel i Folkets hus på rådslagssammanträde; vi håller på att skriva ett lokalt, kulturpolitiskt program inför nästa val. Jag formulerar.

Fredag morgon var det extra partigrupp (s + v + mp) och därefter, under förmiddagen, sammanträde i kulturnämnden. Vi lyckades, bland mycket annat, rädda ett litet anslag åt Konstfrämjandet. Vi antog också det som den borgerliga majoriteten kallar för Biblioteksplan men vi i oppositionen hellre hade kallat Plan för folkbiblioteken, detta eftersom planen – anmärkningsvärt nog – inte tar upp den viktiga frågan om skolbiblioteken.

Vi avgav därför ett särskilt yttrande till protokollet; yttrandet tar också upp en annan viktig aspekt på hur biblioteken i Uppsala borde utvecklas:

”Den plan som förelagts kulturnämnden vid dagens möte är inte en biblioteksplan i lagens mening, då den inte inbegriper skolbiblioteken. Det är positivt att vi nu har en plan för folkbibliotekens verksamhet, och vi stödjer planens huvudsakliga inriktning. Däremot är det fel att kalla planen för en biblioteksplan. Vi har reserverat oss mot detta beslut, och avger följande särskilda yttrande till planen i stort:

Skolbiblioteken har en oerhörd betydelse för att utveckla barns och ungdomars läsande och bidra till mer kunskap i skolan. Läsvanor grundläggs ofta tidigt, och det är oerhört viktigt att det finns personal på skolorna som entusiasmerar till läsning av skönlitteratur. Erfarenheter från många håll i landet visar hur samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan ge mycket positiva effekter på elevernas läsande i tidiga åldrar. Därför är det viktigt att snarast möjligt få fram en biblioteksplan som omfattar all biblioteksverksamhet i kommunen, inte bara den som sker inom ramen för kulturnämnden.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet vill även poängtera vikten av en god biblioteksservice i hela kommunen. Uppsala är en av Sveriges största landsbygdskommuner med drygt 50 000 invånare boende utanför staden. Biblioteksbussar har många förtjänster, men de kan inte vara de lokala kulturcentra som planen talar om. Därför är vi skeptiska till en omfattande centralisering av biblioteksresurserna.”

Kulturnämnden beslöt också att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

”Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Jag har själv både publicerat och recenserat henne. Läs mer under Kulturspegeln, Prosa & lyrik!

Torsdagskvällen ägnade hustrun och jag åt en annan del av stadens kulturliv: vi gick på konsert i Musikens hus med Uppsala kammarorkester.

Dirigent var den mycket energiske Gérard Korsten, 1994-1998 Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent. Korsten är född i Sydafrika och från början violinist. Han har dirigerat på musikscener på olika håll i Europa och också bland annat varit konsertmästare och konstnärlig ledare för Camerata Salzburg.

Gårdagskvällens program kallades ”Två klassiker och en modernist”.

Den förste av klassikerna var Joseph Haydn (1732-1809), här med Symfoni nummer 48 C-dur ”Maria Theresia”, inte något av Haydns mest kända verk. Jag greps mest av adagiot med sordinerade ståkar samt inslag av oboe och horn.

Inte heller det man spelade av Ludwig van Beethoven (1770-1827), Symfoni nummer 4 B-dur opus 60, hör till denne kompositörs mest spelade verk. Beethovens musik hör normalt inte till det som jag och Birgitta är våldsamt förtjusta i; jag har ibland undrat, om dess ibland ganska våldsamma klanger helt enkelt kan vara effekter av kompositörens tilltagande dövhet. Men det aktuella verket var, åtminstone i det här utförandet, både hörvärt och intressant. Och åter igen fångade klangerna av oboe (och dessutom av fagott) mitt intresse.

Särskilt intressant var det dock att höra kvällens modernist, Olov Franzén (född 1946), vars ”Lamento di terra för symfoniorkester” spelades före pausen; det rörde sig om ett beställningsverk till Uppsala kammarorkester 2007.

Lamento di terra betyder Jordens klagosång. Mycket riktigt har kompositören avsett att skriva musik som uttrycker Jordens klagan: ”Ingen behöver idag förvånas över att Planeten våndas, med den allt omildare behandling som vi människor utsätter den för, vårt hem i Universum, vår livgivare och välgörare”, säger Franzén i programbladet.

På fredag morgon var det dags att plåga sig upp igen ur sängen och starta dagen med den sjukgymnastik Kristin på Vårdcentralen har ordinerat mig. Inte så att jag har blivit bättre av den. Men, som hon förklarade vid det avtalade besöket hos henne under förmiddagen, den är främst avsedd att förhindra, att ytterligare muskler, på grund av den påtvingade orörligheten, ska försvagas.

Det rör sig alltså om uppehållande försvar i avvaktan på att Ortopeden på Akademiska ska genomföra den magnetröntgen min husläkare, Ing-Marie, i förra veckan skrev en remiss om och på att man sen eventuellt ska kunna göra en operation. Att något avgörande skulle kunna ske före jul och nyår är väl inte troligt. Så det blir till att halta på coh att svälja smärtan så gott det går.

Med mig hem fick jag ett par kryckor, de första i mitt liv. Med dem som stöd liknade jag sedan hem genom snögloppet. På kryckor in i framtiden, åtminstone den närmaste…

Med dagens post kom dock en försändelse, som åtminstone momentant gav mig livsmodet tillbaka. I ett tjockt kuvert, poststämplat på Gräsö utanför Öregrund, kom Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland samt fyra diktsamlingar av estniska poeter, översatta till svenska: Doris Kanervas ”Tidens gestalt”, Kalju Kruusas ”Mötesvis”, fs’ ”2007” och Jürgen Roostes ”Presidenten bor någonstans i närheten” (samtliga Ellerströms, 2007, och i översättning av Peeter Puide).

Samtliga innehöll dedikationen ”Söderboda 22.11.07 Ennule parimate soovidega Peeterilt” – till Enn med bästa hälsningar från Peeter.

Peeter Puide är inte bara en mycket läsvärd författare – han skriver på svenska; se Kulturspegeln, Prosa & poesi. Han är också en modig kritiker av vårt forna hemlands historia: Jag vill verkligen uppmana alla att läsa hans dokumentärroman om de estniska judarnas öde under den nazityska ockupationen, ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts, 1997). Den som efter att ha läst den boken framhärdar i att alla ester i landsflykt här i Sverige är gamla nazikollaboratörer är sannolikt obildbara – men den här boken visar, att det naturligtvis också fanns sådana bland de estniska flyktingar som kom hit.

Peeter Puide och jag är alltså själsfränder.

Ändå hade vi aldrig – trots att jag har läst och recenserat hans böcker – träffats förrän sommaren för två år sen, och det skedde också då hastigt och av en slump. Jag sprang på honom utanför Konsum i Öregrund men var väl inte helt överraskad, eftersom jag hade läst, att han hade ett hus i Söderboda på Gräsö.

Jag gick fram och hälsade och presenterade mig – och möttes omedelbart av hjärtlig sympati. Han konstaterade att vi två borde träffas – men att han just då bara tillfälligt var på Gräsö för att se till huset; sen skulle han tillbaka till hustrun, som jobbar i Södra Afrika. Vi kom dock överens om att i stället ses nästa sommar: ta oss en estnisk bastu, språka om det ena och det andra och kanske också ta oss ett glas.

Nästa sommar – den 2007 – blev som den blev för min del: pacemakeroperation, häftig lunginflammation och sen konvalescens som före höstinflyttningen in till stan förbyttes i ischiasbesvär. Det blev helt enkelt inte läge att ringa Peeter och försöka få till stånd den där träffen.

Men det är inte för sent än, Peeter!