70-årskalas med tjejligan

Jag har – allt sedan senare delen av 1980-talet – varit adopterad av en tjejliga. Så småningom fick min hustru också vara med på ett hörn, men från början var det fråga om en relation mellan mig och fyra damer, yngre damer. De var, när det hela började, arbetskamrater med mig på Socialdemokratiska partistyrelsen, allmänt kallad 68an. Om hur det hela började och sedan utvecklades ska jag berätta separat – och långt; att dokumentera åtminstone en bråkdel av allt det roliga som hände kräver utrymme.

Nåväl, de fyra damer det handlar om är
Gisela Lindstrand
Eva Marcusdotter
Lotta Gröning
Mona Hillman,
unga jämfört med mig när det började, fortfarande yngre än den nu alltså 70-årige Enn Kokk.

Vi har tillsammans gjort en massa fruktansvärt roliga saker. Vi har i olika skeden av livet betytt mycket för varandra: haft ett intellektuellt utbyte och, när det har behövts, fått stöd och råd. Och vänskapen har bestått år efter år, även när livet har fört oss långt från varandra.

Det började alltså i Stockholm, på en gemensam arbetsplats. I Stockholm bor numera två av damerna, men ingen av de här två arbetar i dag med något som har något närmare samband med vårt gemensamma parti eller dess huvudkontor.

Gisela Lindstrand, efter tiden på 68an bland annat pressekreterare åt Ingvar Carlsson, arbetar numera inom Securitas, som Senior Vice President Corporate Communications & Public Affairs, läser jag på hennes visitkort. Hon arbetar huvudsakligen i Stockholm men också ett par dar i veckan i USA.

Mona Hillman, som också har varit kommunalråd (s) i Sundsvall, är numera direktör i Svenska läromedelsproducenternas service AB i Stockholm. Är relativt nygift – omgift – och bor också i Stockholm.

Lotta Gröning, som efter anställningen på socialdemokratiska partistyrelsen under en lång period basade för ledaravdelningen på Norrländska Socialdemokraten, är numera debattredaktör i Aftonbladet i Stockholm men bor åter i gamla hemkommunen (det förstår man om inte annat av dialekten) Norberg.

Eva Marcusdotter flyttade för rätt länge sen till Örebro, där hon har haft olika partipolitiska och kommunalpolitiska uppdrag. Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt en ABF-anknuten verksamhet som kallas Tankarnas trädgård.

När Birgitta och jag i slutet av augusti skulle ha vår gemensamma 70-årsmottagning, fanns de här fyra tjejerna givetvis bland de inbjudna. Dock kom då bara Gisela – för att meddela att damerna önskade ha mig och Birgitta en hel kväll för sig själva: vi skulle bli bjudna på middag. Så många roliga middagar vi har haft med dem, accepterade vi förstås bums.

Vid en egen träff för en tid sen hemma hos Lotta enades de om ett par tänkbara datum, och av dessa accepterade vi måndagen den 26 november. Det kan verkligen vara bra med en riktig fest den här jävla årstiden!

I måndags kväll infann jag och Birgitta oss följaktligen i Saluhallen i Uppsala. Uppifrån balustraden till andra våningen hörde vi då omedelbart några kvinnoröster ropa ”Välkomna!”. Dessutom hotade damerna att sjunga för oss, vilket kunde ha fått till följd att festen hade slutat där – se nästkommande avsnitt. Som tur var sjöng de inte, och vi blev inte utkastade.

Tre damer stod det däruppe: Gisela, Lotta och Mona. Eva hade tyvärr blivit sjuk. Många kramar blev det ändå.

Vi hade ursprungligen blivit upplysta om att middagen skulle genomföras på Hyllan, men den driftiga förhandlaren Gisela hade fått Svenssons krogar, som driver övre våningen, att ordna bord för oss inne på Guldkanten, Svenssons berömda krog mot Fyrisån, dock inte öppen på måndagar.

Våra värdinnor tillät oss att beställa individuellt. Jag för min del valde som förrätt het skaldjursbrioche med gurka och mango och som huvudrätt lammracks med syrad lök, smulad getost, balsamicosky och potatispuré. Som diabetiker valde jag sedan att avstå från efterrätt. Min hustru följde mig i detta, men vi fick i stället var sin cognac.

Behöver jag säga att det var gott, ja läckert?

Och att det kändes som om det var i förra veckan vi senast träffades?

Samvaron, fylld av livliga samtal, kändes, när middagen var över, kort, alldeles för kort.

Så Birgitta och jag beslöt på stående fot att också bjuda min gamla damliga på middag, förslagsvis i Öregrund där ett par minnesvärda sådana dammiddagar (med en herre) tidigare har genomförts.

Dagismorfar med onda ben

Kerstin, dottern, ringer. På onsdag morgon har hon en viktig sak i jobbet. Maken, Bo, är på flerdagarsförrättning i sitt jobb. Skulle hon kunna få hjälp med att ta barnen, Viggo och Klara, till dagis?

Mormor Birgitta kan tyvärr inte; på onsdag morgon befinner hon sig i USA. Återstår då bara den fortsatt ishciasplågade morfar.

Jo, han är beredd att ställa upp, så gott han nu kan.

Klockan fem på onsdag morgon stiger jag därför upp för att hinna klara mina vanliga morgonsysslor. Klockan 06.40 kommer sen en förbeställd bil från Uppsala Taxi – det känns för osäkert att gå hem till barnen och Kerstin, trots att det egentligen inte är så vansinnigt långt från vår lägenhet på Idrottsgatan 12 till deras villa på Kadettgatan 3 i Bärby hage.

Barnen är uppe; lilla Klara kommer och öppnar åt morfar. Kerstin hinner också klä på Klara, innan hon måste störta i väg vid sjutiden.

Morfar sitter med i soffan framför morgon-Bolibompa. Viggo tittar – klär samtidigt på sig innekläderna. Klara tittar också ibland men mer förstrött; hon skuttar i en fåtölj, och så ritar hon saker som hon stolt visar upp för morfar: ringar, äpplen och bajs.

Fram mot kvart i åtta är det dags att stänga av TVn och klä på sig ytterkläderna – nu ska vi gå till dagis, säger morfar. Alls inga sura miner. Viggo klär på sig själv. Klara kläs på av morfar men hjälper till även hon.

Och så bär det i väg. Klara i vagnen och Viggo gående bredvid. Viggo har för säkerhets skull en noggrann utläggning om hur man ska gå – morfar kanske inte riktigt vet vägen?

Solen håller på att gå upp; vid horisonten ser man skära moln. Klara sjunger i vagnen.

Morfar skjuter vagnen framför sig på den snö- och isknaggliga trottoaren. Det är inte alldeles lätt, men med lite ansträngning går det. Värst är det i en liten utförslöpa nära dagis: morfars förmåga att hålla emot när vagnen vill åka utför är inte den bästa.

Så är vi på dagisgården. Klara lyfts ur, och vagnen ställs in under tak. På med Klaras ytterhandskar – det är kallt!

På lekgården åker en massa barn redan kälke och tefat utför den lilla kullen. Där finns Viggos och Klaras kompisar.

Men när morfar ska säga hej, knatar Klara i väg till grinden en bra bit bort. Viggo förklarar: Hon vill vinka till dig, säger han, och så följer han med morfar bort till grinden. När morfar har gått ut och låst grinden efter sig, säger båda barnen ”Hej då!” och vinkar. Morfar vinkar tillbaka och säger ”Hej då!” han också.

Och så börjar den ganska mödosamma färden hem till Idrottsgatan.

Det är mycket jobbigare att gå nu, när man inte kan stödja sig på barnvagnen à la rullator. Det blir följaktligen ganska många vilopauser, innan morfar hinner hem till sitt.

Kulturfrukosten på Biotopia – före detta Biologiska museet – som han hade anmält sig till är inte att tänka på i dag.

Det blir en extra kopp kaffe och lite mer tidningsläsning hemma i stället.

Om en stund ringer Kerstin från jobbet för att höra hur det har gått. När morfar har berättat, säger hon:

– Du är dagens hjälte, pappa!

Det värmer, mer än kaffet.

Priskrig även i Östhammar

Upsala Nya Tidning fortsätter sin serie prisundersökningar, i dag (28 november) med Östhammar.

I både märkesvarugruppen och i lågprisgruppen är det relativt nya Coop Extra med 3.697 respektive 2.022 kronor billigast.

Som jag redan tidigare har noterat, har etableringen av Coop Extra rejält stuvat om i handeln i Östhammar. Mest drabbat har ICA med en supermarket och en lågprisbutik blivit; av en tidigare UNT-artikel har framgått att ICA i Östhammar har fått säga upp personal. Hemköp klarar sig bättre än ICA men är i prisjämförelsen med Coop Extra både när det gäller de 60 märkesvarorna och när det gäller de 60 lågprisvarorna över hundralappen dyrare än den kooperativa lågprisbutiken.

En ganska intressant illustration till mitt tidigare resonemang om områdesbutiker och deras roll är Coop Konsum inne i Östhammar. Den är, med 4.071 kronor för märkesvarorna och 3.387 kronor för lågprisvarorna, den klart dyraste butiken. Trots det förhållandevis korta avståndet till Coop Extra (som ligger vid utfarten ur den lilla stan) består butiken, verkar fortsatt ha tillräckligt många kunder för att överleva.

Om varför det är så kan man bara spekulera:

Troligen har Coop Konsum en trogen, också kooperationstrogen kundkrets. De före detta konsumkunder, som tycker att pris är viktigast, hade redan övergett Coop Konsum för ICA lågpris eller för stormarkanderna i Uppsala – nu återvänder dessa priskänsliga kunder till kooperationen (läs Coop Extra) för att den erbjuder det billigaste alternativet.

Man kan också tänka sig att en del av Coop Konsums kunder tänker som en dam UNT intervjuar; hon säger inte var hon handlar, men argumenten skulle kunna användas för att välja Coop Konsum: ”För mig är kvaliteten det viktigaste och jag väljer affär efter utbud. Dessutom handlar jag kravodlat och det är aldrig billigt.”

Och så är det det här med närheten: Varför ska man ta sig ut till utfarten eller till och med till Uppsala, om det finns en butik man trivs med alldeles nära ens hem?