August Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

August Strindberg (1849-1912) har jag allt sedan gymnasietiden läst i mycket stor utsträckning, också sett många dramer av på olika teatrar. På scen har jag dock aldrig tidigare sett hans ”Dödsdansen”. När jag nu har gjort det på Dramaten, har jag inte bara sett hela ”Dödsdansen”, ”Dödsdansen I-II”, det vill säga också den sällan spelade andra delen. Jag har dessutom fått se en i många stycken fullständigt lysande föreställning.

”Dödsdansen”, tillkommen vid förra sekelskiftet, utkom i tryck år 1901. Stycket är alltså skrivet efter Inferno-krisen och innehåller liksom de närmast föregående dramerna expressionistiska och symbolistiska drag men är ändå i högre grad ett naturalistiskt skådespel i Strindbergs ännu tidigare anda. Fast handlinlingen är nog så symbolistisk i all sin realism: helvetet finns här på jorden, närmare bestämt i äktenskapet – åtminstone i Edgars (Örjan Ramberg) och Alices (Stina Ekblad) äktenskap.

Litteraturvetare har påtalat, att skildringen av detta äktenskap som så mycket annat hos Strindberg har lånat element ur verkligheten. En inspirationskälla har sålunda varit äktenskapet mellan Augusts syster Anna och Hugo von Philip, vars kulturradikalism Strindberg numera häftigt opponerade mot. Det faktum att ”Dödsdansen” också innehåller ett triangeldrama, med vännen i familjen, Kurt, som en konkurrent till Edgar, tycks ha sin rot i att Strindberg vid tiden för dramats tillkomst var intresserad av den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjernas hustru Gabrielle.

Men kunskaper av det slaget behöver man inte för att med behållning se ”Dödsdansen”. Den danse macabre som Edgar och Alice är invecklade i är, trots pjäsens speciella förlopp, så allmängiltig, att man kan se dramat utan några som helst föregående kunskaper. Den ondska som dramats i 25 år gifta par besitter och de infamiteter och ränker de riktar mot varandra är av ett slag som man måste vara både döv och blind för att inte uppfatta. Vad man undrar över är förstås vad det är som fick dem att bli sådana och om alla äktenskap är dömda att bli så här. Men vad var det i så fall som fick den tredje huvudagerande, Kurt, att uppvisa drag som vi brukar uppfatta som mänskligare? (Mer än då att Kurt är en idealiserad bild av Strindberg själv, vilket i den aktuella föreställningen betonas genom att Björn Granath, som spelar Kurt, i tablåer i pjäsens inledning och avslutning också får föreställa August Strindberg. Granath spelar för övrigt i båda fallen sina roller mycket fint.)

Dramats andra del, med nästa generation i fokus, brukar sällan spelas, och det är synd, eftersom det vi efter mellanakten fick se på Dramaten rätar ut en del av frågetecknen om hur Strindberg såg på mänskligheten. Här förkroppsligas den intriganta ondskan mer entydigt av mannen, Edgar. Men intressantare än att hans hustru, redan före men särskilt efter hans död, visar sig mäktig mänskligare känslor är porträttet av deras dotter Judith (Sofia Pekkari, som vi nog ska hålla ögonen på; hon har talang). Också hon bär på arvet av intrigmakeri: spelar ut två unga män, Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och löjtnanten (Erik Magnusson) mot varann. Dödsdansen ser alltså länge ut att upprepas även i nästa generation. Men i Judiths och Allans fall ser det till slut i dramats final ljusare ut: Allan vinner genom sin renhjärtade hållning Judiths hjärta. Så kanske – kanske – går de här unga tu en ljusare framtid till mötes än det veritabla helvete som var föräldragenerationens.

Redan i första delen framställs Edgar och Alice som rena djävlar. Örjan Ramberg gör Edgar till sadistisk och oberäknelig plågoande och Stina Ekblad Alice till någon som inte står Edgar efter i infamiteter. I andra delen förvandlar Ramberg med regissörens, John Cairds, stöd sin roll till något ännu värre, ren galenskap, vilket ändar i att han till slut med svärdet i hand bokstavligen dansar en danse macabre och dör. Caird har här skruvat upp dramats tempo till ursinnig fars. Man är beredd att vända en av Kurts repliker till sin motsats: ”Jag har inte varit med om värre.”

I det sista ligger absolut ingen kritik. Tvärt om: det som Caird och ensemblen åstadkommer på Dramaten är, som väl redan har framgått, fullkomligt lysande teater!

* * *

Att äktenskap inte behöver vara som Edgars och Alices fick jag aktuella exempel på genom att jag var på Dramaten tillsammans med min egen hustru. Hon ordnade taxitansporter åt sin ischiasplågade man, bjöd på middag på en av restaurangerna bakom Dramaten och pinnade i pausen upp och ner för trappan för att inhandla var sitt glas vin åt sig och maken.

Man tackar! Så kan livet också vara.

Årets LundeQ-pris till Åsa Linderborg

Birgitta och jag hör till dem som varje år brukar bli inbjudna till utdelningen av LundeQ-priset.

I år kunde vi inte delta – vi var på Dramaten och såg August Strindbergs ”Dödsdansen” – men hade mer än gärna gått till Akademibokhandeln/Lundeq, om vi bara hade kunnat. Inte för snittarnas och vinets och vimlets skull utan för pristagarens.

LundeQ-priset är ett litterärt pris, som går till någon uppländsk författare; prissumman är 25.000 kronor. De som har fått priset från starten 1984 är Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson och Katarina Kieri.

Och så i år en skönlitterär debutant.

Den här debutanten har redan sålt 30.000 exemplar av sin självbiografiska roman ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), och mer lär det bli före jul, inte minst här i Uppsala där hon bor.

Jag talar alltså om Åsa Linderborg.

Det har getts ut fler bra böcker av uppländska författare i år, men jag har svårt att se, att 2007 års pris gärna kunde ha getts åt någon annan än Åsa. Och jag tror att de allra flesta på LundeQ i går kväll (där jag alltså själv inte var med) var av samma mening.

Juryns motivering löd: ”Åsa Linderborg får priset för berättelsen Mig äger ingen, som är en gripande nutidsskildring genomsyrad av respekt och kärlek.”

Respekten och kärleken gäller hennes alkoholiserade, nu döde far.

Du kan här läsa vad jag själv skrev om den här boken.

Hade jag kunnat närvara på LundeQ i går kväll, hade jag också personligen gratulerat henne – kanske hade hon rent av fått en kram, och jag är säker på att Birgitta inte hade missunnat henne den. Nu skickar jag i stället gratulationerna och kramen via bloggen. Jag vet att Åsa då och då brukar kolla den.