Joakim Lindengren: Kapten Stofil – För en handfull folkvett

3 november 2007 18:35 | Deckare, Politik, Serier | 2 kommentarer

Joakim Lindengren (född 1962) är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare. För egen del kom jag först i kontakt med hans seriekonst (och hans kolumner) i vuxenserietidningen Galago. Senare har jag av och till läst hans serier i tidningen ”Kapten Stofil” men framför allt i albumform.

Jag kan inte säga att jag har gillat riktigt allt Lindengren har gjort; så till exempel har jag lite svårt för hans dragning till kiss- och bajshumor.

Men jag älskar desto mera – älskar är rätt ord – hans skapelse ”Kapten Stofil”. (David Nessle har av och till också varit inblandad i skapandet av den här serien, men jag ser den som ett verk av i huvudsak Joakim Lindengren.)

”Kapten Stofil” är en humoristisk snarare än parodisk variant av superhjälteserie. Den imiterar, ofta på kornet, kända superhjälteserier men är tryfferad med göteborgsvitsar och vanvettigt roliga varianter av hemliga krafter och vapen. Och samtidigt finns det i den en grundstory, som både är spännande och slåss för värden, som Kapten Stofil så väl som hans skapare är svaga för.

Kapten Stofil är milt talat en bakåtsträvare, då i meningen att han ser goda värden från en bit bakåt i historien hotas. Kort sagt är han en själsfrände till mig. I detta inryms också kärlek till äldre tiders socialdemokrati och konsumentkooperation. I det senaste Kapten Stofil-albumet jag har läst, ”För en handfull folkvett” (Optimal, 2007), yttrar sig detta bland annat i att fyra gigantiska ansikten av fyra socialdemokratiska giganter – Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – utmejslas på en fjällsida i Strömsund, med presidentansikterna i Mount Rushmore i South Dakota (minns hitchcockklassikern ”I sista minuten”) som känd förebild. I ett annat avsnitt får han hjälp av konsumhjältarna Juvel, Winner och Den blåvite hämnaren i sin kamp mot superskurken Galne Gunnar (!).

Äldre sorters märkesvaror (inte minst Konsums Cirkelkaffe) samt utrotningshotade produkter som svagdricka, hårpomada och piptobak spelar över huvud taget ofta en viktig roll i de olika avsnitten av ”Kapten Stofil”.

Redan i vinjetten får man associationer till klassiska superhjälteserier: Kapten Stofil skrivs grafiskt som Stålmannen och hans partner Lädernuckan som Läderlappen. Och inte nog med det: I ett avsnitt i det aktuella albumet dyker en ny figur, Stofilpojken, upp.

Kapten Stofil har förstås en hemlig identitet: Han är, också i serien, identisk med Joakim Lindengren, alltså seriens skapare; i serien framträder Joakim Lindengren som Kapten Stofils brorson.

Som alla bättre superhjältar ingår Kapten Stofil och Lädernuckan i en grupp av superhjältar, ”Vänner av Ordning”. Även de övriga har hemliga identiteter: Senilo är således David Nessle, Féskar’n är Johan Wanloo, Jazzgossen är Karl Gerhard och Doktor Glas är Hjalmar Söderberg. Det här gänget har sitt högkvarter, Stofilskrapan, i kanten av Slottsskogen i Göteborg.

Givetvis har Kapten Stofil också en ärkefiende, Bunnyflickan.

Miljön, ofta men inte alltid Göteborg som är Lindengrens hemstad, är minutiöst tecknad. I ett avsnitt i det här albumet rövas Göteborgs stolthet, Skansen Kronan, bort och placeras på Skansen i Stockholm. Ett annat äventyr utspelas i Fiskekyrkan. Ibland förekommer rent naturalistiskt tecknade bilder; ett exempel är en fasadbild från Linnégatan, ett annat bilden av Nordostpassagen.

Hur skickligt tecknad ”Kapten Stofil” är framgår också av att Joakim Lindengren perfekt kan imitera andras tecknarstilar. När man i det här albumet kommer fram till avsnittet ”Stofil i Stömsund”, hajar man först till: Har serien plötsligt bytt teckarstil? Ja, men momentant: förlagan är här Hergés ”Tintin i Tibet”.

I andra avsnitt imiterar han inte bara serier (en vildavästernserie utspelar sig i Värmland) utan också böcker.

Albumets styvaste avsnitt är ett exempel på det senare. ”Hennes namn var Exter…” fullkomligt stinker av Dashiel Hammet och Raymond Chandler, med Kapten Stofil i rollen som den hårdkokte detektiven, Sam Spade eller Philip Marlowe. Avsnittet blir inte mindre roligt av att Göteborgs starke man under många år, Göran Johansson, förekommer där, mycket porträttlikt avbildad. Här står han på fel sida – men jag tror nog att han har humor nog för att stå ut med det.

Melodikrysset nr 44 2007

3 november 2007 13:07 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I dag har jag gått bet på en av frågorna i Melodikrysset, nittiotalstryckaren. De sista orden i originaltiteln efterfrågades. Eftersom Eldeman använde ordet ”originaltitel”, antar jag, att det handlar om en engelskspråkig titel. Jag saknar egentligen bara en bokstav i vartdera av de två efterlysta orden, men ingenting dyker upp i melodiminnet. Jag kan dock gissa – observera nu att det rör sig om en gissning: de två orden i slutet av titeln skulle kunna vara is red eller in red. /Tryckaren var, visade det sig, Chris De Burghs ”Lady In Red”. Tack, Paul Ekberg! Jag minns den hur som helst inte; den här låten tycks ha förbigått mig helt och hållet./

Ace of Base har jag i och för sig inget emot, men gruppen finns inte i min skivsamling. Men jo, Google visade att det var dom som hade gjort ”Beautiful Morning” och att en av medlemmarna heter Ulf Ekberg.

Det jag i övrigt fick kämpa en stund med var signaturen till Expedition Robinson. Jag har sett delar av den här serien, men som jag tidigare har skrivit, har jag ett mycket selektivt minne, när det gäller just TV-signaturer. I det här fallet klarade jag frågan, när jag hade fått några ledbokstäver.

I dag hade Eldeman med en radioanknuten fråga också, dock inte illustrerad av någon signaturmelodi. Sonja Aldéns ”För att du finns” skulle leda oss till andra halvan av det sammansatta ordet Svensktoppen.

Vi kan ju från det dagsaktuella gå över till populärmusikklassikerna.

Vi hörde Johnny Bode sjunga ”Två solröda segel” och så sin och Hasse Ekmans ”En herre i frack”. Den här märklige mannen har jag i min skivsamling, i den årtiondeindelade utgåvan av svenska schlager jag skrev en lång artikel om i Aktuellt i politiken (s) – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Tvingas ro kan man, om man hamnar ”I en grönmålad båt”, stor schlager en gång i världen; vi förknippar den främst med Ernst Rolfs kumpan John Wilhelm Hagberg.

En stor hit på sin tid var också Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Men jag betvivlar starkt, att den, trots sitt innehåll, främst skulle vara av intresse för en ornitolog.

”Volare”, populärbeteckningen för ”Nel blu dipinto di blu”, hörde jag senast under vår sjuttioårsresa till Sorrento i Italien. Det var en låt som omedelbart satte sig i musikminnet, när den 1958 vann Eurovision Song Contest och sen blev storschlager över hela världen. /Nej, den blev bara trea, rättar mig Gunnar Bergquist. Ibland minns man fel./

Som höjdarlåt får man nog också beteckna den jamaicanska calypson ”Underneath the Mango Tree”. Diana Coupland sjöng den i James Bond-filmen ”Doctor No” (svensk stavning, Doktor, godkänns också, sa Eldeman). Jag har sett filmen.

Och för att hoppa i geografin: Ivan Rebroff sjöng en klassisk rysk visa, ”Pråmdragarsång”, som här skulle ge yrket pråmdragare.

Veckans barnvisa var ”Blåsippan ute i backarna står” med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér. Den spelades ofta hemma hos oss, när våra barn var små; vi hade den på LP med Alice Babs. Senare har jag köpt den på CD till vår egen skivsamling.

Då är det väl bara den inledande låten kvar, Billy Strayhorns fina jazzstandard ”Take the A-Train”, som blev Duke Ellingtons signaturmelodi. Det är klart att den också finns i våra skivsamlingar. Här skulle den ge fortskaffningsmedlet tåg.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.