Första maj, Första maj!

30 april 2007 19:02 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

I morgon är det Första maj. Jag har aldrig någonsin missat att delta i Första maj-demonstrationen, sen jag under tonåren började demonstrera. Om det skrev jag i min tryckta “blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells “Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med “Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag naturligtvis flera gånger DET HÄNDER-spalter på ledaruppslaget om det aktuella årets Första maj-firande. I nummer 9 1976 (20 maj) infördes följande:

* Årets roligaste Första maj-historia kommer från Härnösand. Där talade SSU-ordföranden Lars Engqvist.

När Engqvist var färdig avtackades han. Konferencieren avslutade avtackningen med:
– Och nu har turen kommit till vår ungdomstalare!

* ”SSU vill ha hårdare socialisering” löd rubriken på Dagens Nyheters referat av Engqvists anförande. Som bevis anförde DN följande passus i Engqvists anförande:

”Men trots detta kvarstår den helt avgörande klassgränsen: makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Tittar man i spalten lite högre upp hittar man referat av vad Gunnar Nilsson sa i Göteborg: ”Den helt avgörande klassgränsen kvarstår dock. Makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Om Gunnar Nilsson står det dock inte att han ville ha en hårdare socialisering.

Vad jag kan förstå har vännen Lars Engqvist lånat några rader ur det underlag om löntagarfonder, som LO har sänt ut till samtliga Första maj-talare. Det är inget märkvärdigt. Förmodligen har flera talare än Engqvist tyckt att det är naturligt att lägga sig nära LO i frågan om löntagarfonderna.

Socialiseringen av de 200 största företagen är däremot en fråga som har drivits av trotskistgruppen inom SSU, den som nämnde Engqvist nyligen tog i örat.

* Själv var jag i Åtvidaberg på Första maj. Jag följde med för att lyssna på min hustru vars namn jag är förbjuden (av henne) att nämna. Hon vill inte att jag skriver om henne, då det kunde uppfattas som otillbörlig reklam.

Men så mycket kan jag väl säga som att det var ett bra tal.

Vår treårige son sammanfattade mötet så här:

– Det sa bom!

Han avsåg då inte sin mor utan den stora trumman i musikkåren, som stod uppställd framför oss och nyss hade avslutat ”Arbetets söner”.

Enn Kokk

***

Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1979 (12 april) innehåller en mer principiell plädering för värdet av Första maj-firandet:

DET
HÄNDER

…att värdet av Första maj sätts i fråga. Det är ju ändå inte i demonstrationstågen arbetarrörelsens politik formas, säger man. Kvar är styrkedemonstrationen, mönstringen inför valet, i sämsta fall den ritualmässiga uppställningen.

Det kan låta bestickande. Men till och med om man erkänner att det kan finnas något fog i den här kritiken (därmed alltså inte sagt att den är särskilt träffande), tror jag att man hamnar helt snett om man menar att Första maj lika gärna kunde avskaffas.

* För det första: Den som tror att socialdemokratin är en bekännelselära i enkel mening har helt missat dess marxistiska rötter. Missat tanken att vi inte bara står med våra plakat och banderoller här och nu utan är delar av en motrörelse mot dem som besitter kapitalet och, fortfarande, en väsentlig bit av makten. En rörelse vars teori och organisation formades redan i artonhundratalets mitt.

Första maj är en nyttig påminnelse om kontinuitet och historiska sammanhang i en tid som föraktar det som var på modet så sent som förra året.

* För det andra: Första maj värnar om känsloinnehållet, värmen, lidelsen i socialismen.

Den av marxismen inspirerade arbetarrörelsens tankevärld är klar, rationell. Den river undan tankebråte och grumligheter som döljer det som egentligen sker i det som synes ske.

Men arbetarrörelsen skulle aldrig ha blivit någon rörelse om inte teorin hade parats med levande människors upprördhet, med rättfärdighetslidelse, med solidaritet.

* Första maj är i stora delar av Sverige den första skimrande vårens tid. Man kan ana grönskan även den kallaste och blåsigaste Första maj. Trädgårdens svarta mylla lockar.

Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att svika demonstrationståget till förmån för vårbruket. Morgonen Första maj känner jag en blandning av högtid och längtan. Sinnet är uppfyllt av människor, röda fanor, hornmusik.

Och just det där ögonblicket då tåget sätter sig i rörelse är ett magiskt ögonblick av gemenskap: Från mörkret stiga vi mot ljuset. En gång ska jorden bliva vår.

Enn Kokk

***

Första maj 1980 blev en mäktig manifestation både mot den borgerliga regeringens politik och arbetsgivarnas storlockout. Om det skrev jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1980 (14 maj):

DET
HÄNDER

…att Första Maj fyller mig med särskilt allvar – årets demonstrationer och möten blev väl en unik upplevelse inte bara för mig.

850.000 var vi sammanlagt, en väldig manifestation mot arbetsgivarnas storlockout och regeringens kompletteringsproposition.

När Birgitta i sitt Första maj-tal i Gävle sa ”Därför kräver vi att regeringen avgår, ju förr desto bättre”, så smattrade applåderna i parkrotundan.

Kravet svarar mot en naturlig önskan i hela arbetarrörelsen, den fackliga så väl som den politiska. (Det är bara politiskt beräknande borgare som blandar samman detta med strejken. Denna har helt fackliga förtecken. Men det hindrar ju inte att fackföreningsrörelsen önskar regeringen åt fanders.)

* Birgitta talade alltså i Gävle och Sandviken. (Jag var inte med i Sanviken, men det var ett fint och allvarligt och rekordartat möte, berättade Birgitta.) Eftersom Gävle ligger så nära Uppsala där vi bor, åkte jag och Kerstin och Matti till Gävle i stället för att demonstrera hemma. Dessutom har jag en bror i Gävle; vi passade förstås på att hälsa på.

Med var också min gamla mamma och hennes hyresvärd Kjell Nordin. Kjell är murare, så vi ställde in oss i den fackliga avdelningen.

Det var en imponerande uppställning. Håkan Vestlund berättade sen under mötets jubel att en av stans ledande moderater hade setts vackla omkring blek om nosen bakom en sopcontainer vid torget där vi startade banderollernas och stormdukarnas kamp mot blåsten.

* Strax efter Första maj kom en SIFO som sa att det nu blåser i ryggen på oss.

I sitt tal sa Birgitta att ”vi måste klara uppgiften att mobilisera människorna ut ur den nuvarande passiviteten, rädslan och besvikelsen till en meningsfull kamp för ett bättre samhälle, ett bättre liv och en bättre värld”.

Undras om det inte är den mobiliseringen som nu har börjat.

* På kvällen skjutsade min bror Mikko oss till Öregrund.

Vi fick ett par sköna dagar för vårbruket: Vi krattade, rev staket, grävde, satte lökar, köpte sättpotatis, gödslade.

Matti, sju, matade sin vän skatan med bröd.

Men inte på kvällen.

Det är ju övertidsblockad, förklarade han,

Enn Kokk

***

Också 1982 blev det en lyckad Första maj – jag skrev om det i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 (19 maj). Men jag noterade också sådant som var mindre lyckat:

DET
HÄNDER

…att stämning går över i förstämning.

Första maj blev en fin upplevelse med mer folk i tåget än på många år. Birgitta Första maj-talade i Helsingborg och Eslöv, och jag och barnen gick i Uppsala. Kerstin, 12, bar ett plakat med texten ”För ett vackrare Uppsala”.

Efter mötet mellanlandade vi som hastigast på Clock för att få något i oss – bakom disken sjöng en flicka ”Internationalen”! Sen fortsatte vi till Öregrund dit också Birgitta kom på kvällen.

* Där hade något sällskap som sannolikt inte har devisen ”För ett vackrare Öregrund” haft möte. I Tallparken, Öregrunds fantastiska bad- och friluftsområde.

Dörren till tjejernas omklädningsrum var uppbruten, fönsterluckan borta, fönstret utslaget. Två toalettdörrar och tre toalettsäten av trä (det är torrdass av den gamla hederliga sorten) saknades.

De förkolnade resterna fanns på berget bredvid badviken.

Det hade varit partaj – en eld hade varit tänd. Runt elden låg ett tiotal starkölsburkar och mängder av krossat glas.

Jag greps av förstämning.

Vad kostar det att reparera?

Hur många barn kommer att få en badvecka förstörd av glasskärvor i foten?

Och så den meningslösa vandalismen: det finns hur mycket ved som helst – ilandflutna bräder, nedfallna grenar – i Tallparken om man vill elda!

* Jag kommer att tänka på annat i den här vägen. Vi och andra har fått fönster krossade med sten (utan att det har haft samband med inbrott). Vi har fått blommor avslagna.

En pensionär fick sina morötter uppryckta här om året. (Det handlade inte om att knycka för att äta. Morötterna slängdes över gräsmattan.) Han kom på syndaren och lappade till honom. Jag förstår den gamle mannens känslor, även om man ju inte ska slåss.

Det enda grabbens föräldrar gjorde var att hota pensionären med polisen!

* Problemfamiljer? Jo. Ungdomsarbetslöshet? Jo.

Men allt sånt här kan faktiskt inte förklaras i generella, sociala termer – i många fall handlar det mer om slapphet än om social nöd. Vi vuxna har ett ansvar för barn och ungdomar, som föräldrar och äldre. Det handlar ingalunda om att slå och straffa utan om kärlek och föredöme, vägledning och uppfostran.

Enn Kokk

***

På ett märkligt sätt tycks allting gå igen.

I Annonsbladet, som vi får i brevlådan, finns varje vecka något som heter NärPOLISrutan. Där läser jag om Öregrund: ”Skadegörelse på skolan, bl. a. krossades en ruta”. Och det är inte bättre i andra tätorter i kommunen: I Österbybruk har 15 fönster krossats på skolan. I Gimo är två pojkar misstänkta för skadegörelse på Rubinens förskola.

Själv ska jag till Gimo i morgon, i annat ärende: jag ska demonstrera. Jag infinner mig till samlingen klockan 11.00 vid brandstationen. Klockan 11.30 kommer det där magiska ögonblicket, då tåget sätter sig i rörelse: Wilhelm Haglunds-vägen, Köpmangatan-Gimo torg. På torget är det möte klockan 12.00. SSUs förbundssekreterare Mattias Vepsä talar. För musike står Al Fine.

Tvätt på linan

30 april 2007 13:02 | Ur dagboken | 1 kommentar

Solen skiner, och även om nordanvinden är isande kall, är det utmärkt torkväder. När jag vid lunchtid hänger upp en maskin tvätt på linan – det är mest mina strumpor och kalsonger men också några av Birgittas tröjor – har Marimekko-skjortorna jag hängde upp i morse redan hunnit torka.

Tvätt, torkad på lina utomhus, luktar så gott.

Jag är uppvuxen med det.

Men min mamma hade, när jag var liten, ingen tvättmaskin. Hon tvättade först i en lånad tvättstuga med bykgryta, senare i en egen som också inrymde bastu och badkar. Sköljde gjorde hon nere på bryggan, i till exempel så här års iskallt havsvatten.

Och sen hängdes kläderna på tork på strecket.

I ett grannhus bodde ofta en flicka, Åsa, hos sin mormor och morfar. Hon var ungefär jämnårig med min lillebror Mikko. En gång kletade hon, i barnsligt oförstånd, min mammas nytvättade lakan, som hängde på strecket, fulla av jord och lera. Mamma blev förstås arg på henne – att tvätta lakan på det sätt som skedde var ett stort och tungt jobb – och körde hem henne, berättade väl också för Åsas morfar och mormor vad som hade hänt.

Efter en stund hördes förfärliga flickskrik från det håll där Åsa bodde: hon fick stryk och det gjordes medvetet på sådant sätt, att min mamma skulle höra, att flickan blev straffad.

Själv minns jag egentligen Åsas morföräldrar (och även hennes föräldrar, som jag inte träffade lika ofta) som vänliga och trevliga människor. Men i den tidens Sverige var det självklart att straffa barn med aga; även i skolan kunde man för övrigt få en hurril av läraren.

Sen har vi lärt oss bättre. Birgitta var en av de pådrivande i riksdagen för att förbjuda aga. När vi själva fick barn var det otänkbart att använda kroppsstraff, när de hade gjort något galet.

Vår erfarenhet är att man kommer mycket längre med närhet, fostran, konsekventa och motiverade regler och inte minst kärlek. Och det har blivit ”folk”, som det hette, av våra barn också.