En olycka kommer sällan ensam

5 april 2007 17:48 | Ur dagboken | Inga kommentarer

I onsdags flyttade vi som planerat ut till sommarhuset i Öregrund. Här ska vi nu bo i ett halvår.

Vi hade beställt en stor skåpbil från Öregrunds taxi. I den packade vi kläder, böcker, skivor, filmer, handlingar vi behöver för kommande sammanträden, krukväxter, barnbarnens leksaker för kommande besök, Birgittas cykel som har varit inne i stan för reparation – allt som behövs för att livet ska fungera. Det kostar oss en bit över tusen kronor, två gånger om året; vi ska ju flytta in till stan igen till hösten. Det är ingen oöverkomlig summa om man som vi inte har bil – vi slipper ju åretruntkostnad för bil. Dessutom är det praktiskt: vi får allt vi behöver ha med oss skjutsat från dörr till dörr.

Alltihop fungerade jättebra. Men i Öregrund mötte oss den ena olyckan efter den andra.

En stor ruta i Birgittas växthus är kraschad. Den finns på den sida som vetter åt staketet och berget på allmänningen utanför tomten. Vem eller vilka som har åstadkommit det här lär vi väl aldrig få reda på, men det här är ytterligare ett exempel på att här förekommer fullständigt meningslös, destruktiv förstörelse. Birgitta ringer glasmästaren som finns i Östhammar: lämnar exakta mått och ber om hjälp. Hjälp kommer på tisdag.

Varmvattenberedaren på vinden är ur funktion. Det kommer bara kallt vatten ur kranarna och duschen i badrummet. (Eftersom vi har varmvattenberedare också i tvättstugan/duschrummet till bastun, kunde vi duscha där i morse. Men diskvatten har vi fått värma på spisen.) Eftersom vi har bott så länge i Öregrund och den elektriker, Kent, som gjorde elarbetena när vi byggde om och som sen har gjort olika eljobb åt oss, bor nära oss, kan jag ringa honom och vädja om snar hjälp. Kent har varit här i dag tillsammans med en rörmokare, som han råkade vara hemma hos. Men Kent, elektrikern, klarade själv av det här felet – jag var med uppe på vinden och tittade på. Varmvattenberedaren hade helt enkelt slagit av på grund av överhettning. Nu är den i gång igen.

Sist det som har känts mest nervpåfrestande för mig: Jag knäppte på datorn, hann se att uppkopplingen fungerade, även att jag hade fått e-post, men fick ett meddelande om att Norton ville göra något i säkerhetsväg. Jag okejade och lämnade rummet – det brukar ta en stund. När jag återvände, var datorskärmen svart. Snart kunde jag också konstatera, att det var själva datorn som hade lagt av. Datorn är köpt i Uppsala, och vad gör en billös person utan internetuppkoppling för att kolla, om det finns någon service att få i eller i närheten av Öregrund? Birgitta gör en storartad insats: ringer till den TV-firma där vi köpte ny TV och DVD-spelare, när åskan i fjol slutgiltigt slog ut våra tidigare. Vi vet att TV-firman inte säljer datorer, men den kanske vet någon som gör det? Jo, Birgitta får ett användbart tips till en firma i Östhammar, och efter en stund kommer en kille, som konstaterar, att det är något vaj på datorn. Han får lov att ta med den till firman och meddelar efter ett tag, att en liten komponent, möjligen skadad redan i det stora åskvädret, måste bytas ut. Senare samma dag (i dag) återvänder han med datorn, som nu dessutom är rengjord inuti, och återinstallerar den.

Så nu är jag i gång igen. Tack reparatören, och tack Birgitta!

Eljest gör vi vad vi brukar när vi kommer ut till påsk. Packar upp och sorterar saker för att livet ska bli lätthanterligt. Birgitta går ut och tar in fång av körsbärskvistar som hon ställer i stora krukor med vatten. Kvistarna (och resten av huset) påskpyntas. Jag köper några buketter med tulpaner på Konsum, vilka får komplettera körsbärskvistarna och krukväxterna, som nu står i sina öregrundsfönster. På köksbordet har Birgitta lagt den påskduk med tussilago jag en gång köpte åt henne på Hemslöjden. På den och på vedspisen står keramiktuppar i granna färger. Vi gör turer till Konsum och till Systemet för att fylla på lagren.

När vi hade anlänt hit i torsdags var Birgitta först med att gå till Konsum. Hon rensade förstås draglådan under lökboxen på lökskal inför påskaftons estniska äggmålning.

I kassan hälsades hon av en solig Marina med ett ”Jag ser att våren är här nu”. När Birgitta plockade fram påsen med lökskal och konstaterade, att det inte hade funnits så mycket, log Marina ännu mer och plockade fram en stor plastpåse med mer hopsamlade lökskal. Tjejerna på Konsum kommer i håg, att vi brukar samla lökskal där före påsk. Och eftersom vi kom ut sent i år, ville de hjälpa till. Marina la dessutom till:
Annika och jag har samlat. Vi läser Enns blogg. Vi ska också båda försöka oss på att måla påskägg på estniskt vis.

I dag, när jag själv var på Konsum (och lyckades få ihop en påse lökskal till), satt Marina och Annika i var sin kassa. Jag vände mig till båda:
– Jag har förstått, att det finns två påskkäringar här, som hjälper mig med påsken.

Båda log vackert.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^