Om serier och tillgången på serier

27 april 2007 19:44 | Serier | 6 kommentarer

Som väl alla som läser den här bloggen har förstått, är jag en hängiven serieläsare. Till det jag regelbundet läser är ett antal serietidningar med ett innehåll riktat till en vuxen läsekrets, i vart fall inte till barn.

För ett antal år sen såg det ut som att praktiskt taget all serietidningsutgivning i Sverige skulle hamna hos danska Egmont. Bland annat sålde Bonniers – länge genom Semic den dominerande serietidningsutgivaren här i landet – sina tidningar till Egmont.

I en av Egmonts uppköpsrundor lyckades några entusiaster snuva det danska förlaget på Larson!; vi ska nedan återkomma till den tidningen, som numera ägs av norska Schibsted.

Ernie

Hos Egmont hamnade dock i samma veva Larsons systertidning Ernie. Ernie har sedan dess genomgått många förändringar, också haft flera olika redaktörer. Ernie har, liksom andra Egmont-tidningar, genomgående haft en taffligare layout än de Schibsted-ägda serietidningarna (det finns fler än Larson), och de många förändringarna har tytt på att man har haft svårt att klara konkurrensen från Schibsted-tidningarna i samma genre.

Från årsskiftet har Ernie ny redaktör igen, och för första gången har tidningen nu en hygglig formgivning. Ankaret i tidningen är som tidigare Bud Graces lysande serie ”Ernie”, en av de allra bästa skämtserierna i modern tid.

Eftersom några serier har flyttats från Ernie, är det intressant att se, vilka man nu väljer att satsa på i den här tidningen. Föga förvånande hittar man i Ernie också Glenn McCoysAffe & Egon”, som, olikheterna till trots, har det slags inlevelse i inte alltför subtila själar som utmärker också ”Ernie”. Även Kieran MehansDe professionella” är en serie, som har strålkastarljuset riktat mot de mindre vackra sidorna hos mänskligheten – jämför med Farbror Sid i ”Ernie”. ”De professionella” ser jag för övrigt som en av de bättre nutida serierna. Återkomsten av Mike Peters’Grimmy” noterar jag med mer blandade känslor.

Ernie har, vid sidan av serierna, också alltid vårdat sig om skämttecknare, som åstadkommer ”enrutesserier”. Jan Stenmark är fortfarande mycket läsvärd. Dave CoverlysBulan” har ibland sina poänger men är mycket mer ojämn.

Henrik Langes komprimerade versioner – fyra serierutor – av kända romaner (i nummer 2 2007 Joseph ConradsMörkrets hjärta”) har en kul grundidé men fordrar naturligtvis läsare, som har läst också böckerna.

Ett av Egmonts grundproblem med att konkurrera med Schibsted är och har varit det senare förlagets tillgång till de norska höjdarserierna ”Nemi” och ”Pondus”. Det svar Ernie bjuder är den likaledes norska ”Radio Ga-Ga”, inte Roger Taylors och Queens låt utan en serie av Øyvind Sagåsen. Den är en smula släkt med ”Pondus” men mycket underlägsen den serien.

De svenska utgåvorna av de dansk- och norskägda serietidningarna försöker slutligen också hitta nya svenska serier, värda att publiceras. Det är berömvärt, men det lyckas mycket sällan. I Ernie finns Max GustafsonsSamir” och Nickan JonassonsRoberts butik”. De är båda mycket underlägsna det importerade seriematerialet.

Zits

Ernie utkommer numera inte månadsvis utan bara med sex nummer per år. Några av serierna har i stället flyttats till den nya tidningen Zits, som också utkommer varannan månad. Hur man ska tolka den strategin är svårt att veta.

I Zits, med förre Ernie-redaktören Mikael Tegebjer vid rodret, finns mer av familje- och relationsserier än i Ernie.

Paradnumret är titelserien ”Zits” av Jim Borgman och Jerry Scott. ”Zits” handlar om Jeremy, hans tjej Sara och hans vänner Hector och Pierce samt om den evigt tonårige Jeremys relation till sina föräldrar, pappa som är tandläkare och mamma som är hemmafru. Det senare är ett av många tecken på att serien är amerikansk.

De båda sista noteringarna gäller också trebarnsmamman i ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott, en mycket bra och rolig familjeserie. Men jag förargar mig över att figurerna i serien, i enlighet med många yngre självutnämnda serieförståsigpåares önskemål, i den här serietidningsversionen har återtagit sina amerikanska namn. Mia heter äldsta flickan, inte Zoe!

En läsvärd relationsserie, också den med rötter i Ernie, är Michael JantzesNorm”. Just nu är Norm äntligen på väg att gifta sig. Kul att serien här återges med bara en färg, brunton (plus svart och vitt), inte i fyrfärg.

Zits’ försök att hitta en norsk serie, värd att lansera i Sverige, heter ”Pappa & Pestus”. Den här serien, av Erik Ihldahl, Arild Midthun och Terje Nordberg, är vältecknad och har sina förtjänster – men inte är den på ”Nemis” och ”Pondus'” nivå.

Till Clarkes, det vill säga Frédéric Serons, vältecknade (à la komisk äventyrsserie) ”Livets mirakel” (på franska ”Miracle de la vie”) har jag än så länge en ambivalent hållning: jag vill läsa mer, innan jag definitivt tar ställning.

Resten av innehållet i Zits betraktar jag som utfyllnad.

Det gäller Alf WoxnerudsRoine Blom”. Roine Blom ser ut som en korsning mellan Pinocchio och Fred Flinta.

Det gäller Terry och Betty LabansEdge City”, som är en rätt tjatig familjeserie.

Det gäller de obligatoriska skämtteckningarna, i det här fallet ”Planet x & y” av Vic Lee.

Det gäller, trots en del goda ansatser, den amerikanska serien ”On a Claire Day” av Henry Beckett och Carla Ventresca.

Det gäller dess värre också den franska serien ”Titeuf” av Zep, det vill säga Philippe Chapius, som är kul och drivet tecknad men som inte riktigt lever upp till sin yta.

Larson!

Larson! har tagit samn efter den amerikanske tecknaren Gary Larson. Hans ”The Far Side” är inte en serie utan mycket roliga och speciella skämtteckningar, ofta med djur i mänskliga roller.

Också i den här tidningen medverkar Kieran Meehan med samma serie som i Ernie (se ovan) men här under namnet ”Mehan Streak” och med ett lite mer blandat innehåll. Sådant är ytterst sällsynt – kommer dubbelpubliceringen (givetvis av helt olika stips) att hålla i längden?

Dragkampen mellan Egmont och Schibsted manifesteras också av att Larson! nu har tagit över Dan Piraros alltid läsvärda ”Bizarro”. ”Bizarro” hörde till det piraterna, som snuvade Egmont på Larson!, först tog över. Men sen köpte Egmont, som hade mycket mer pengar, ”Bizarro”, som under en kort tid fick en egen tidning. Det gick tydligen inte så bra; därefter har ”Bizarro” fört en tynande tillvaro i Ernie. Men nu är den alltså tillbaka i Larson!.

Som huvudserie i Larson! får man väl betrakta Darby ConleysGet Fuzzy”, en serie jag gärna läser. Den handlar om en evig strid mellan å ena sidan den ensamstående husdjurägaren Rob och hans dumma men välmenande hund Satchel, å andra sidan husets katt Bucky, en så onsint och intrigerande varelse att man inte begriper, varför Rob behåller kattjäveln. Men då skulle det förstås inte bli någon serie.

Jag gillar också Jim MeddicksMonty”. Monty har numera en utomjording som inneboende. Den funktionen, och på ett mer framträdande sätt, hade tidigare Robotman, som till och med namngav serien.

I Larson! går också Scott Adams’Dilbert”. Dilbert gavs under en period ut som egen serietidning men lockade tydligen inte tillräckligt många läsare. Jag tyckte till att börja med om företagshumorn i ”Dilbert” (och gör så fortfarande ibland), men det finns vid det här laget lite för mycket upprepning i serien för att den konstant ska vara kul. Dilbert erbjuder förresten ytterligare ett exempel på att förlagen böjer sig för den enligt min mening tvivelaktiga normen, att figurerna ska behålla sina originalnamn. I början hette några av huvudfigurerna i serien Herbert, Hundbert och Råttbert här i Sverige, men nu heter de Dilbert, Dogbert och Ratbert. Varför är det bättre, och är det begripligare för svenska läsare?

Också Jim ToomeysSigges Lagun” upprepar många av sina temata – vilken skämtserie gör förresten inte det? – men känns ändå inte lika monoton som ”Dilbert”.

Amerikanen Stephan Pastis’Pärlor för svin” (”Pearls Before Swines”) har många kvaliteter och känns som ett välkommen tillskott till den svenska serieutgivningen.

Tim Richards’Brewster Rockit. Space Guy” känner jag mig mindre attraherad av. Den är ett slags komisk parodi på ”Star Trek” eller ”Blixt Gordon”. Själv längtar jag efter att någon tidning skulle börja återpublicera klassiska rymdäventyrsserier som ”Blixt Gordon” eller ”Allan Kämpe”.

Pondus

Från Schibsted kommer också Pondus, vars huvudserie förstås är Frode ØverlisPondus”. Pondus, med sin mycket grova humor, är den klassiska familjeserien flyttad till modern tid. Pondus är bussförare (men håller just på att överta en pub) och hans hustru Bea jobbar på sjukhus. Den inte alltför flitiga skolungdomen representeras av sonen Junior. Pondus’ fotbolls- och öl- och rockintresserade yngre kompis Jocke har länge varit ungkarl med olycklig fallenhet för all världens subbor; han är dock vid det här laget infångad av en riktigt vacker (och begåvad!) ung dam, med vilken han har hunnit få barn. Till seriens mer märkliga inslag hör Jockes morsa, som sammanbor med en tysk dvärg; deras kärleksliv hör till de mest avvikande vi har sett i serieform. Och som detta inte vore nog av moderniteter: Ann-Sofi, som överlåter puben till Pondus, visar sig vara dragen till en annan dam.

Ytterligare en familjeserie, fast ännu värre, är ”Vivi och Wagner” – Wagner, som ses i säng med Vivi, är nämligen ett svin, inte bara bildligt utan bokstavligen. Serien görs av Juba Tuomola och heter i original ”Viivi ja Wagner”, av vilket man kan förstå, att den är finsk. Finska serier är vi inte bortskämda med!

Kul på ett lite udda sätt är kanadensaren Paul GilliansPooch café”. I den talar hundarna, med huvudhunden (heter det så?) Poncho i spetsen, med varann, likaså förstås människorna med varann. Sällan förstår de båda grupperna varandra.

För skämtteckningarna i Pondus står samme Øverli, under rubriken ”Inrutat”. Humorn där, och i ”Riskhospitalet” som också understundom förekommer, är ännu galnare och brutalare än i ”Pondus”.

För svenska skämtteckningar, av god kvalitet, står Nina Hemmingsson, som vi också brukar möta på Aftonbladets kultursidor.

Inte fullt i samma klass, om än läsvärd ibland, är tysken Wulff Morgenthaler.

Även i Pondus görs försök att introducera nya norska serier. ”m” av Mads Eriksen är ett exempel. Nej tack, säger jag.

Också en svensk serie i Pondus har jag svårt för, Emelie WedhällsLife´s a Bitch”. Dess jättefula uppsyner väcker intresse, men innehållet motsvarar inte riktigt förväntningarna.

Groteskt tecknad är också Malin BillersBiller”, som jag minns från SSUs Frihet. Biller är faktiskt roligare än Wedhäll.

Men det bästa svenska nyförvärvet är Niklas Erikssons enrutesserie ”Carpe Diem”, som vid det här laget också har fått stor spridning via Aftonbladets seriesida. Eriksson kan bli plump ibland, men han är faktiskt för det mesta träffsäker.

Nemi

I stall Schibsted ingår slutligen Nemi, givetvis med Lise Myhres ”Nemi” som bärande serie. Jag kan inte påstå att jag står Nemis Goth-värld nära, men Nemi är en fascinerande skapelse. Med den inriktning på svarta attityder serien har, kan Myhre dock inte undgå att i viss utsträckning upprepa sig.

En gammal favorit, som går i Nemi, är Charlie ChristensensArne Anka”. Först publicerades repriser av gamla avsnitt, men nu har Christensen – från Spanien, har jag läst – börjat leverera nytecknade. Galleriet av Disney-inspirerade figurer är detsamma, men spårar jag en viss trötthet i infallen?

Mer än gärna läser jag Frank ChosReservatet”, denna sällsamma blandning av talande djur, några av dem inga mönstergossar precis, och så berättelsen om en ung man (Frank) som aldrig kommer till ena pigo (Brandy). Frank Cho, bosatt i USA, är korean och hette ursprungligen Duk Huyun Cho. Hans serie heter i original ”Liberty Meadows”.

Norrmannen Lars LauviksWildlife” är inte så dum den heller.

Men ännu mer gillar jag teckningarna av argentinaren Quino, som egentligen heter Joaquin Salvador Lavado; ”quino” lär vara frön en sydamerikansk växt, som var basföda åt inkafolket. Jag har tidigare skrivit om hans serie ”Mafalda”, som jag först av alla lanserade i Sverige – se Kulturspegeln, Serier!

En personlig favorit är amerikanen Berkeley BrethedsOutland”, en serie där pingvinen Opus från hans serie ”Opus” spelar en huvudroll. Här, som i sina övriga serier (även ”Bloom County”) driver han ofta med företeelser i det amerikanska samhället; lika ofta handlar avsnitten dock om vardagens jävligheter, sedda med Opus’ ögon.

I Nemi går slutligen ett antal mycket udda serier.

En sådan är norskan Ronja BergesRonja”. Upplevelsen av den ligger i stor utsträckning i de utstuderade, både detaljrika och vackra, teckningarna.

En annan är amerikanen Roman DirgesLenore”. Den är inte bara udda, när det gäller tecknarstilen; också innehållet är udda: dess värld är märklig, och den handlar ofta om dödande och om döden.

Sådana inslag – men ett överraskande och realistiskt slut – har också en svensk serie, Kim W AnderssonsLove Hurts”.

En parodi på frågespalter är amerikanen Ken CursoesKära Tiny Sepuku” (”Dear Tiny Speuku”).

Tidningen Nemi har använts för att promota andra serietidningar från Schibsted. Ett sådant fall är avsnitt av Bill WattersonsKalle och Hobbe”, som parallellt har haft ett eget magasin. Jag gillar ”Kalle och Hobbe” mycket, men den serien har naturligtvis känts en smula udda i den omgivning jag har berättat om ovan.

Just nu pågår något liknande men ändå mycket annorlunda. I det senaste numret av Nemi finns ett helt avsnitt av Michael Magnolas skräckserie ”Hellboy”, som Schibsted också lanserar i en egen tidning. ”Hellboy” är välgjord men kanske ändå lite udda som ett inslag i Nemi.

***

Slutligen något om försäljningskanalerna.

Jag har allt sen pojkåren gillat att köpa lösnummer av serietidningar (andra tidskrifter också).

Man skulle ju kunna prenumerera, men jag vill hemskt gärna köpa mina tidningar i Konsum.

På 1960- och 1970-talen, när jag köpte serietidningar åt våra barn, fanns det ett fantastiskt utbud tillgängligt i konsumbutiker och alla andra affärer. Sen uppstod det en debatt om våldsserier, och Konsum rensade ut massor av tidningar, och vad jag förstår, gjordes den här åtstramningen av någon eller några, som egentligen inte begrep sig på serier.

I och med att man inte längre tillhandahöll i princip allt, tunnades till slut serieutbudet ut och blev dessutom slumpmässigt: Varför går det att köpa den ena men inte den andra tidningen? Min slutsats, när jag ser på den sorgliga seriehyllan i Konsum, är att urvalet snarare måste ha med bristande kunskap än med medvetenhet att göra. ”Ernie” går att köpa i Konsum men inte avknoppningen ”Zits”. ”Larsson” går att köpa i Konsum men inte ”Pondus”, ”Nemi” och ”Kalle och Hobbe”.

Kan någon berätta för mig varför? Köps inte serietidningar längre i lösnummer?

Under sommarhalvåret, när jag bor i Öregrund, kan jag alltså köpa ”Ernie” och ”Larsson” i vårt för övrigt utmärkta Konsum. Men övriga tidningar brukar jag köpa i Pressbyrån på Uppsala C, när jag har ärenden inne i stan.

6 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Dilbert är en gammal favorit!

    Till skillnad från dig så föredrar jag Dilbert, Dogbert och Ratbert före Herbert, Hundbert och Råttbert. Det känns mer äkta. Och vem säger egentligen Läderlappen om Batman nu för tiden? Ingen.

    Vad hände egentligen med den interna s-kritiken över ”den inkvoterade”? Försvann den samtidigt som ni förstod att er politik misslyckats?

    Comment by Jonas Gifting — 2007 04 28 0:58 #

  2. Till Jonas Gifting: De exempel på försvenskade namn på seriefigurer du anför ger svenska språkassociationer. Jag tycker det är en snobbistisk attityd att hävda, att man alltid ska använda originalspråk. Och var går gränsen? I så fall borde väl Vivi i den finska serien Vivi och Wagner också här i Sverige heta Viivi.

    Din påhängda fråga förstår jag inte. Vem är ”den inkvoterade”?

    Comment by Enn Kokk — 2007 04 28 8:22 #

  3. Vem är “den inkvoterade”?

    – Mona ”den inkvoterad inkompetensen” Sahlin såklart. Det trodde jag iallafall att alla sossar i smyg kallade henne…

    Comment by Jonas Gifting — 2007 04 30 18:49 #

  4. Till Jonas Gifting: Visserligen var Mona Sahlin inte min kandidat, men även jag tyckte, att det efter mer än 100 år var dags för en kvinnlig partiledare, detta särskilt som det fanns en rad kvinnor att tillgå, många av dem minst lika kompetenta som de män som diskuterades. Om män får man aldrig höra att de skulle vara inkvoterade; det här är en nedsättande benämning som bara används för kvinnor.

    Du har en del kvar att lära om jämställdhet!

    Vad gäller Sahlins politik, kommer jag att granska den lika hårdhänt som någon annans, mans eller kvinnas.

    Comment by Enn Kokk — 2007 04 30 19:12 #

  5. Så här – även på min blogg – går det till: distributören Tidsam gör ett urval, om butiken är aktiv och intresserad är de med i urvalet. Efterhand ”trimmas” vilka butiker som ska sälja vilka tidningar. Småsäljare åker ut ur småbutiker, de som säljer mycket serier rekommenderas att ta in fler, nya serietidningar.

    Det bästa sättet att få Zits till Konsumbutiken är – som med ursprungsmärkning och ekologiskt – att önska det av personalen, agera aktiv konsument. Lycka till!

    Comment by Lidbom — 2007 05 02 11:44 #

  6. Till Olle Lidbom, Vassa Eggen: Jo, jag har redan tillämpat det här i ett par fall. Jag fick till exempel för ett par-tre års sen Konsum i Öregrund att ta hem Larson!, som tidigare inte fanns där.

    Men vad jag undrar över är varför det inte centrali i kooperationen finns någon alert och seriekunnig person, som skulle kunna förnya sortimentet.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 04 16:00 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^