Som Agneta Pleijels hår

2 april 2007 23:19 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Den som läste min förra bloggartikel, ”I begynnelsen av april”, kan ha fått den alldeles felaktiga uppfattningen, att jag där – i ett fall, Agneta Pleijel – ägnade mig åt namedropping.

Hon har faktiskt spelat en betydelsefull roll i mitt yngre liv – och vi talade också om det vid Arne Ruths lunch för kineserna på Forsmarks värdshus.

Som ung och ganska framgångsrik gymnasist på latinlinjen i Sundsvalls högre allmänna läroverk meddelades jag, att jag – agiterande republikan redan på den tiden – hade tilldelats ett så kallat kungastipendium. Stipendiet innebar, att jag under två veckor i början av höstterminen 1956 (jag gick då i andra ring) skulle få åka till Norge på studie- och bildningsresa: Åka till Oslo och Bergen. Besöka Troldhaugen. Gå på museer och teatrar. Smaka lite på hur det var att gå i norskt gymnasium.

Det var en fantastiskt rolig resa. Också på så sätt att jag fick en rad vänner, som gick i gymnasier på helt andra håll i Sverige. En av dem, Irina Hoffman, som kom från en Rudolf Steiner-präglad hemmiljö, fixade också, att vi tillsammans (genom hennes kontakter) fick besöka Steinerskolen i Oslo och där träffa en av tidens stora norska författare, Jens Bjørnebo, som arbetade där som lärare.

En annan av mina medresenärer, som jag också blev god vän med, var Agneta Pleijel. Vi kom sen att brevväxla under resten av gymnasietiden och en bit in på mina studentår i Uppsala. Därefter har vi mer sporadiskt upprätthållit kontakten, också träffats några gånger, bland annat vid en av min hustru talmannens vårmiddagar.

Vad vi talade om på Forsmarks värdshus?

Jo, ett av resultaten av de vänskapsband som knöts under norgeresan hösten 1956 var en stencilerad tidning, Af Skrap. I den publicerade jag bland annat novellartade krigsminnen från Finland. Och dessutom den dårdikt till Agneta Pleijel, som Agneta påminde mig om under lunchen på värdshuset.

För att läsaren ska få någon utgångspunkt för förståelsen av dikten – som annars snarare är en parodi på svensk fyrtiotalspoesi än allvarligt menad – ska man veta, att Agneta på den tiden hade ett långt, mycket blont och mycket vackert hår.

Bibelskolen, som nämns i dikten, är den kristliga boning, där de svenska gymnasisterna härbärgerades. (Jag minns fortfarande, att jag täckte jesusbilden ovanför sängen med en för ändamålet inköpt konstreproduktion.)

I stenciltidskriften introducerar jag dikten till Agneta så här:

Denna naturlyriska dikt har jag medveten om mitt sociala ansvar och med tanke på folkhushållningen riktat till jordbruksminister Sam Norup.

Och här följer själva dikten:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR

I begynnelsen av april

2 april 2007 22:26 | Konst & museum, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.

Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^