Olof Lagercrantz

6 april 2007 17:03 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Olof Lagercrantz (1911-2002) var poet, kritiker och litteraturvetare, som kulturchef och chefredaktör (1960-1975) för Dagens Nyheter också en publicist med betydande inflytande. I dag är han väl mer känd som författare till en rad mycket intressanta och välskrivna författarbiografier än som lyriker och samhällsdebattör.

En nyutkommen bok med texter av Olof Lagercrantz, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (redaktör Niklas Nåsander, dagboksurval Richard Lagercrantz, Karneval förlag), lyfter vad jag förstår fram polemikern och publicisten Lagercrantz i hans fulla bredd; jag har den ännu inte men kommer med all säkerhet att skaffa och läsa den.

En av de intressanta sakerna med Lagercrantz var att han på många områden vågade ifrågasätta sådant som var gängse sanning, också på hans egen tidning; till det får vi kanske anledning att återkomma.

Inför 1976 års val, Olof Palmes ödesval (som socialdemokratin sen förlorade), ställde Olof Lagercrantz upp för en mycket öppenhjärtig intervju i Aktuellt i politiken (s). Artikeln, som publicerades i nummer 12 1976 (12 augusti), fick rubriken
Näringsliv, press, regering…
Överallt kommer
borgarna att regera
om de vinner!

I intervjun, som är gjord av tidningens reporter Ulla Tengling, resonerar Lagercrantz så här:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sådan till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur ska socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Lagercrantz hade rätt då – och har fått ännu mer rätt nu, skulle jag vilja tillägga.

Jag instämde (och instämmer än i dag) också i en annan av hans utsagor i AiP-artikeln: ”Kungabröllopet äcklar mig” – det ”var en skenhändelse men saknar ändå inte politisk betydelse”.

För egen del har jag recenserat hans memoarer, vilket skedde i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1983 (2 juni):

Lagercrantz

Olof Lagercrantz föddes 1911. Memoarboken ”Min första krets” (Wahlström & Widstrand) sträcker sig fram till 1934, och den krets som (utöver allusionen på Dante) åsyftas är i första hand familjen och släkten, i någon mån samhällsklassen som indirekt präglade levnadsvillkor, moral och förhållningssätt till det författaren mötte som ung. (Mycket av den sociala aningslöshet Olof Lagercrantz öppenhjärtigt skildrar hade direkt att göra med detta senare.)

”Min första krets” är en intressant och bitvis mycket utlämnande självbiografi. Olof Lagercrantz skriver till exempel om sin far: ”Carl drev Agnes” – Agnes var hans mor – ”in i sinnessjukdomen”. Och han säger att faderns stränghet drev systern Lottie in i lögnen. ”Lögnen blev ödesdiger för Lottie. Kanske dödade den henne.” (Lottie tog sitt eget liv.) Han skildrar på samma skakande sätt den sjuka modern, den adliga släkten med vad allt av socialt och konventionellt arv den innebar och den begåvning som växte mitt i galenskapen. Längre bakåt i tiden fanns Erik Gustaf Geijer, någon generation tillbaka den snillrike nonsenslyrikern Hugo Hamilton, på tjugo- och trettitalen verkade författarinnan Agnes von Krusenstjerna om vilken Olof Lagercrantz förresten har skrivit en läsvärd bok, och så vidare.

Att Olof Lagercrantz likväl har klarat en sådan uppväxt så pass oskadad är märkligt; att han har kunnat förändra sina egna värderingar i riktning mot radikalism och rationalism är mot samma bakgrund ännu märkligare.

Fast jag undrar om inte något av adelsmärkets förbannelse och släktens och den sociala klassens onda arv lika fullt präglar honom i ett avseende: Han skildrar i ”Min första krets” de hemskaste händelser (systerns död till exempel) på ett så balanserat och distanserat sätt – mången annan skulle skrika, riva och slita i gamla sår – att man ännu den dag som är märker barndomens uppfostran i den Olof Lagercrantz som nu är.

Tom Puss, veckoversionen

6 april 2007 15:01 | Barnkultur, Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare, entusiastiskt, skrivit om Marten Toonders serie ”Tom Puss” – se Kulturspegeln, Serier.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två album med den mer barnanpassade veckoversionen av ”Tom Puss” som Toonder också gjorde:

Tom Puss

Holländaren Marten ToondersTom Puss” har man kunnat läsa i Dagens Nyheter sen 18 februari 1946. Det är en ovanlig serie så till vida att den har en lång satt text under bilderna. Handlingen är också ganska komplicerad.

Dagstidningsserien finns också utgiven i form av tre samlingsvolymer från förlaget Alvglans.

Men – och det är väl en nyhet för de flesta svenska Tom Puss-älskare – det finns också en veckoversion av den här serien. Den är färglagd, har pratbubblor i stället för berättande text och är också tillrättalagd för yngre läsare. (Dagstidningsversionen är definitivt inte någon småbarnsserie.)

Carlsen/if har nu gett ut två volymer av veckoversionen, ”Tom Puss på stenåldersfolkets ö” och ”Tom Puss och monstret i Hummeldalen”, båda översatta av Cecilia Hansson.

För mig som vuxen och dessutom inbiten Tom Puss-älskare är de här albumen intressanta av kuriosaskäl, men handlingen känns för utslätad och actioninriktad för att riktigt smaka ”vanliga” Tom Puss. Inte heller bygger de här avsnitten på att ond respektive god magi ingriper i den bestående ordningen och vardagslivet.

Men det är inte min avsikt att gnälla. Tvärt om är det bra att den här utgivningen har kommit till stånd.

Mafalda

6 april 2007 14:33 | Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare berättat, att jag introducerade Quinos serie ”Mafalda” i Sverige – se Kulturspegeln, Serier (om serier i Aktuellt i politiken).

I nummer 6 1984 (22 mars) av Aktuellt i politiken (s) publicerade jag följande recension av ”Mafalda” i albumform:

Mafalda

Sorgligt nog har Quino slutat teckna ”Mafalda”. Men alla hennes vänner kan skaffa sig en komplett uppsättning av hennes äventyr genom att införskaffa de tolv album förlaget Nordan har gett ut.

För Mafalda klappar mitt eget hjärta särskilt. Jag har nämligen introducerat henne i Sverige, i Aktuellt först av alla tidningar. Under första året råöversatte Inga-Lena Wallin, nu Olof Palmes brevsvarare, från engelskan och jag bearbetade. Sen kom Bulls med översatta strips och Dagens Nyheter tog serien; därefter följde många andra tidningar efter.

När jag nu läser ”Mafalda” samlat – albumen 2, 5, 9 och 10 är de jag har aktuella – slår det mig åter igen vilken originell serie det här är: filosofisk, vardaglig, rolig, politisk – jo, ”Mafalda” hör hemma inom den vänster där det mänskliga bondförståndet härskar. Mafalda är en liten fredskämpe som gärna ägnar sina omsorger åt Moder Jord. Hon kan till exempel fästa en lapp med följande text på jordgloben: ”Eftersom det finns andra planeter tar ingen ansvaret för eventuella olyckor som uppstår vid användningen av den här.” Friheten klappar hennes hjärta också för. Hon frågar: ”Varför fanns det så många under förra seklet men inga nu? Kanske frihetshjältarna kommer klumpvis vartannat sekel?”

Doften av nykokt kaffe

6 april 2007 10:21 | Ur dagboken | 8 kommentarer

Väl ute i sommarhuset igen återgår jag till vanan att koka kaffe, till frukost och för resten av dagen. Det här har jag skrivit om tidigare:

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

***

Och här sitter jag nu vid datorn med en rykande varm kopp kokkaffe bredvid tangentbordet. Det här kaffet doftar så gott, smakar så gott!

Koppen är liksom kaffepannan finsk: Arabias Flora.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^