Klassiker som en ständigt tillgänglig bokskatt

10 april 2007 19:45 | Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Många som känner mig skulle säkert, med viss rätt, karaktärisera mig som en bildad ädre herre.

Nå, jag vill genast korrigera: jag behärskar verkligen inte allt här i livet, som man brukar hänföra till bildningssfären. (Vem kan det förresten?) Tvärt om finns det stora vita fläckar i mitt vetande; det finns till och med områden som jag medvetet har valt bort för att kunna koncentrera mig på annat som jag är mer road av. Ingen enskild människa kan vara allvetare.

Men jag tror att jag är hyggligt beläst på en del områden, och så kan jag en del om musik, mer om några musikstilar och mindre om andra.

Om vi håller oss till litteraturen, utvidgar jag ständigt förrådet av läsupplevelser med nya böcker: romaner, novell- och diktsamlingar, några av dem lättfärdiga, några av dem habilt hantverk, några av dem klassiker, några av dem blivande klassiker. Jag har alltid läst stora mängder seriös skönlitteratur – men jag läser också gärna deckare, till och med barn- och ungdomsböcker (vilket väl är ovanligt för folk i min ålder, snart 70).

I den debatt som Cecilia Wikström fick i gång om klassiker har jag ställt mig relativt välvillig till hennes initiativ. Inte så att jag tror att Svenska akademien eller någon annan officiell instans måste fastställa en lista som på något vis skulle utgöra vårt officiella bokliga kulturarv. Inte heller så att ett svenskt, centralt fastställt bokligt kulturarv à la Danmark (och folkpartiet?) borde användas främst som ett sätt att försvenska invandrarna – för övrigt ingår ju också till svenska översatta utländska klassiker till det bokliga kulturavet även i det här landet.

Men jag tror definitivt på att skolan bör använda tid och möda 1) först åt att ge eleverna lust att läsa, 2) sedan åt att föra det bokliga kulturarvet vidare till generation efter generation. Därför tycker jag, att en av de viktigaste insatserna som under senare tid har gjorts på litteraturområdet är den av Kulturrådet stödda utgivningen av serien Alla tiders klassiker, i vilken 100 böcker gavs ut mellan 1985 och 1995; 1,4 miljoner exemplar har hittills sålts i form av klassuppsättningar. Den utgivningen följs nu av 50 nya volymer, den här gången översättningar av böcker från ickeeuropeiska språkområden.

När det gäller utgivning av klassiker för vuxna har det varit klenare beställt. De flesta förlag med någon bredd utger i och för sig då och då litterära klassiker, ibland med anledning av att en klassisk roman har filmats eller blivit TV-serie, ibland för att man aktivt satsar på en ny, modern översättning av en bok i förlagets i fråga backlist, ibland rent av i form av en introduktion på svenska av en tidigare inte översatt klassiker.

Förr var klassikerutgivning legio i de då många kvalitetspocketserierna: Bonniers Delfin, Wahlström & Widstrands W&W-pocket, Natur och Kulturs NoK-pocket, Norstedts Pan pocket, Prisma pocket, Rabén och Sjögrens Tema pocket och Trend pocket. De här pocketserierna var inte primärt klassikerserier men hade genom sin kvalitetsinriktning ett stort inslag av klassiker eller moderna klassiker i sin utgivning.

Dessutom förekom en omfattande klassikerutgivning inom ramen för särskilda klassikerserier och då inte bara hos i dag försvunna förlag som Sohlmans.

Forum hade en mycket bred sådan klassikerutgivning.

Systerförlaget Bonniers gav ut en serie, som jag tror hette Den svenska lyriken och gav dessutom ut en rad av sina både äldre och senare författare med klassikerstatus i bundna nyutgåvor med enhetlig utformning.

Natur och Kultur utgav (och utger fortfarande) serien Levande litteratur.

Till de många förlag, som i dag ingår i KF-sfären, ska jag återkomma nedan.

Av de äldre förlagen är det främst Natur och Kultur, som har fortsatt med sin klassikerutgivning.

Av de nyare är Atlantis stjärnan. Förlaget har en mycket förnämlig och tät klassikerutgivning. Dels en utgivning av svenska klassiker i samarbete med Svenska akademien. Dels den egna serien Atlantis väljer ur världslitteraturen.

Annars är det främst en rad nya, mindre förlag, som står för den intressanta och alerta klassikerutgivningen.

Främst bland dem finns Modernista, som har serier både för svensk och för utländsk skönlitteratur med klassikerstatus, gärna av böcker från relativt nära tid. Modernista har ofta återutgett böcker ur Bonniers och Norstedts backlist, böcker som de här slöa jättarna inte själva har orkat ge ut på nytt.

Lind & co har med serien 1900 också gjort insatser för klassikerutgivningen, men förlagschefen Kristoffer Lind förebådar i en intervju i Dagens Nyheter den 8 april 2007 en uppstramning.

En av mina personliga favoritförlag är Bakhåll, ett undergroundförlag i Lund med en mycket egensinnig och kvalitativt högstående utgivning – förlaget tycks bara ge ut böcker som folket bakom förlaget själva tycker är bra. Också Bakhåll har återutgett böcker ur Norstedts, Rabén och Sjögrens och Tidens (Tellusserien) tidigare utgivning. Slöa, slöa KF!

Tranan har specialiserat sig på att introducera författare från Asien, Afrika och Latinamerika. Det skulle inte förvåna mig, om någon av förlagets författare snart får ett nobelpris.

Bland de äldre, etablerade förlagen har också Wahlström & Widstrand under de senaste åren ägnat sig åt klassikerutgivning i en särskild serie.

Nu har till slut också jätten Bonniers vaknat till liv. Förlaget går ut brett och startar en särskilt pocketserie för klassiker.

Det betydligt mindre men mycket pigga Brombergs satsar på en serie med böcker av nobelpristagare, redigerad av Horace Engdahl.

Båda de sist nämnda idéerna – klassiker i pocket och en särskild serie med böcker av nobelpristagare – har jag, gång på gång och förgäves, försökt intressera KF-gruppen med Norstedts i spetsen för.

KFs förlagsgrupp, de nu verksamma förlagen liksom de fusionerade eller nedlagda, rymmer nämligen en guldgruva för klassikerutgivning, för en eller flera (i så fall specialiserade) klassikerserier.

I gruppen finns eller har funnits en rad allmänförlag med en utgivning, som också omfattar böcker med klassikerstatus:

Norstedts med Gebers och Ljus har genom årtiondena gett ut många klassiker, också inom ramen för ett par kortvariga klassikerserier som Tornserien samt serien Populärklassiker i pocket; även Panterserien med sin internationella utblick bör nämnas. Också i Norstedts Pan pocket har många böcker med klassikerstatus getts ut. En beskrivning av Norstedts klassikerutgivning vore dock ofullständig, om man inte nämnde också den vetenskapligt kommenterade och redigerade utgåvan av August Strindbergs samlade verk, som förlaget – i samarbete med Stockholms universitet – utger i vackra band.

I Tidens förlags (innan det blev en imprint för ungdomsböcker) utgivning fanns åtskilligt av intresse för en klassikerutgivning. Den svenska utgivningen av Orhan Pamuk (som nu finns hos Norstedts) började till exempel där. Och framför allt: Tidens klassiker är kanske Sveriges genom tiderna bästa klassikerserie! I Tidens bokklubb utgavs många minor classics, också böcker av nobelpristagare. Den av Artur Lundkvist redigerade Tellus-serien introducerade (ungefär som Tranan i dag) böcker av författare från Tredje världen; en av dem, Miguel Angel Asturias, fick nobelpriset i litteratur.

Dotterförlaget Folket i Bild hade ett förnämligt Världsbibliotek, också med några nobelpristagare. FiBs folkböcker och Tidens förlags av Lars Furuland redigerade serie Arbetarberättare kunde, tillsammans med böcker som finns i Norstedts ordinarie utgivning (Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg”, Kjell Johanssons självbiografiska trilogi, Kurt Salomonsons böcker med flera) bilda grunden för en serie arbetarklassiker, förslagsvis med namnet Folket i Bild.

Prismas pocketbokserie – Prisma var ursprungligen ett pocketförlag – rymmer massor av böcker, värda en plats i en klassikerserie.

Rabén & Sjögren (med föregångaren KFs förlag) har också tidigare varit ett allmänförlag – det gav till exempel ut islänningen Halldór Kiljan Laxness, som ju fick nobelpris. Och förlaget hade två pocketserier med hög klassikerfaktor, Tema och Trend.

Ett tag såg det också ut som att KF insåg i potentialen för klassikerutgivning i det som fanns i KF-förlagens gömmor.

KF köpte klassikerförlaget Niloé, som sen döptes om till Klassikerförlaget. Utöver av Niloé tidigare utgivna klassiker började man där ge ut också böcker till exempel ur Tidens klassiker.

Där utöver köpte KF ytterligare ett fint litet klassikerförlag, Fabel.

Eftersom jag såg den samlade potentialen, gjorde jag en inventering av lämpliga böcker ur KF-förlagens utgivning och framförde olika idéer i ett brev, ställt till VDn för hela gruppen, Kjell Bohlund. Han tyckte uppenbarligen, att mina förslag borde tas seriöst; dessutom verkade han imponerad över mina samlade kunskaper om vad KF-förlagen genom åren hade gett ut. Han bjöd mig på lunch, vi hade en diskussion och han lovade vidarebefordra mina synpunkter närmast till Norstedts.

På så sätt kom jag att för första gången träffa Svante Weyler. Vi fortsatte våra meningsutbyten per mejl, och han bollade över frågan om klassikerutgivningen till den ansvarige för det som då fortfarande hette Pan pocket. (Serien heter numera Norstedts pocket.) Jag blev genomgående välvilligt bemött – också i fråga om ett av mig lanserat parallellt projekt, deckarklassiker.

Men det hände just ingenting. Och det som hände var negativt: Klassikerförlaget las ner, och en rännil av dess ungdomsklassikerutgivning återuppstod i form av Rabén & Sjögrens klassiker. (Mer om det senare under Kulturspegeln, Barnkultur.)

I fråga om deckarklassiker hann Bonniers före.

Och som det heter i den artikel i DN jag ovan refererade till:

”Norstedts har en kontinuerlig men inte särskilt omfattande klassikerutgivning. Den är inte samlad i någon serie.”

Om Norstedts eventuellt inte vet – det har ibland förefallit så – vilka klassiker KF-förlagen har gett ut, står jag fortfarande gärna till tjänst.

Isande kallt

10 april 2007 12:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.