Hej då, Jeltsin!

Boris Jeltsin var, om man tänker nyktert på saken, en person som världen nog i vissa avseenden bör minnas med tacksamhet. Han befäste, åtminstone momentant, utvecklingen i riktning mot demokrati i Ryssland. Och han hade en helt avgörande betydelse för att före detta sovjetrepubliker som mitt gamla hemland Estland i fredliga former återfick sin självständighet. Men han hade förstås mörkare sidor också – tänk till exempel på kriget i Tjetjenien.

Jag var med, då han avlade statsbesök i Sverige. Min hustru spelade en officiell roll under det här besöket; han framträdde bland annat i riksdagen. Ni har nyligen i TV sett reprisbilderna av hur hon ilar till, när han vinglar i väg åt fel håll.

Vi var med vid kungamiddagen för paret Jeltsin med följe, den som Jeltsin försökte avsluta så snart som möjligt. Sen blev vi inbjudna till svarsmiddagen, som ägde rum på ryska ambassaden.

Min ställning som make till rikets talman gjorde, att jag fick en mycket fin placering vid den här middagen. Jag satt till höger om fru Jeltsin och till vänster om kronprinsessan Victoria.

Under middagen samtalade jag, med hjälp av tolk, med fru Jeltsin, som, när hon fick klart för sig att jag var estländare, genast började föra ett polemiskt samtal om de kvarvarande ryssarnas situation i Estland. Jag argumenterade och förklarade tålmodigt.

Mot slutet av middagen serverades cognac till kaffet. Jag hade ju hört en del om herr Jeltsins dryckesvanor, men nu var det fru Jeltsin som stod för överraskningen. Hon hade sparat en skvätt rödvin från middagen, hällde nu ihop rödvinet med cognacen och svepte denna grogg i en klunk.

Då och då under middagen måste jag ju också ägna mig åt min egentliga bordsdam, kronprinsessan, men jag behövde inte anstränga mig över hövan, eftersom ryssen till höger om henne konverserade henne livligt. Det var en förhållandevis ung man, vars namn jag nu har glömt (och där jag nu befinner mig inte kan kolla), men han benämndes då för tiden som en tänkbar ”kronprins” till Boris Jeltsin.

Vid ett tillfälle under middagen började Victoria plötsligt skratta, våldsamt. När jag vände mig mot henne och frågade vad det var som var så roligt, visade hon en glimt av en skriven lapp som hon hade fått av ryssen: Hon hade fått en invit!

Så vitt jag förstod blev det ingenting.