Påskägg på estniskt vis

I min familj målar vi alltid påskägg så, som vi gjorde i min estniska barndom. Det här estniska sättet att måla ägg har också gått i arv till våra barn. Så här gör man:

Man klipper till tygbitar i lagom (inte alltför snål) storlek att svepa in ägg med färgande hölje – se nedan – i. Vi använder för det mesta bitar av gamla uttjänta lakan.

Lägg ett ägg på tygbiten och svep in det med ett inte alltför tunt lager av skal från gul lök (finns i draglådan under lökboxen i affären). Det ger med den här metoden – det hjälper alltså inte med att lägga lökskal i kokvattnet – gul-brun-spräckliga ägg. Lökskalen är ett måste!

Man kan dessutom lägga till sådant som naturfärgar, till exempel späda björklöv, albark (ger brun färg), ormbunksblad (som ger vackra mönster, om man lägger bladet närmast äggskalet), blåsippor, tussilago, mossa (färgar svagt) och så vidare. Allt detta ska läggas innanför lökskalen, alltså närmast äggskalet.

I 2006 års påsknummer av bilagan “Mat & vin”, som följde med Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

För att få inslag av pastellfärger – rött, rosa, lila, blått, knallgult, intensivt grönt – kan man ta med färgade fjädrar från vipporna i påskriset. Har man tur, får man då också se fjädermönstret på äggskalet.

Sen gör man paket av äggen med tyget svept tätt om det som ska färga (lökskalen och det andra); runt om virar man ganska mycket sytråd, så att alltsammans lätt pressas mot äggskalet.

Därefter kokar man äggen i en kastrull, där man i förväg har kokat upp vatten. Koktiden är, på grund av svepningen och eftersom äggen ska hinna färgas, minst dubbelt så lång som vid vanlig hårdkokning.

(Är ni flera som ska koka ägg så här, får ni vänta på er tur. Men finns det en riktigt stor kastrull tillgänglig, kan man ju knyta ihop sina egna ägg med sytråd och låta flera personers ägg koka tillsammans.)

När kokningen är klar, lägger man äggknytena i vasken och spolar med kallt vatten, innan man, med hjälp av sax, försiktigt befriar äggen från tråd, tyghölje samt lökskal och andra färgämnen.

Spola rent äggen under kranen och lägg upp dina på ett eget fat eller i en egen skål – en av de roligaste sakerna med den här äggkokningen är att jämföra: kolla vem som har lyckats få något av de allra vackraste äggen. Eftersom resultatet kommer både av skicklighet och av lycklig slump, kan man aldrig ta någonting för givet.

Om man försiktigt gör hål i de kokta äggen och äter ur dem varligt, kan man spara större delen av skalen – som är mycket vackra – att ha som prydnad.

Tygbitarna som äggen låg i kommer aldrig att bli helt vita igen (om det nu var det dom var), men de kan, efter att ha spolats av från lökskal och annat skräp, maskintvättas och användas nästa påsk igen.

Vårpromenad

Jag har länge försummat de motionspromenader min läkare har ordinerat mig på grund av min åldersdiabetes. Vintern är liksom inte min årstid.

Men i dag är det sol och mild vårvärme, och när Birgitta vill promenera över till Bo och Kerstin, Viggo och Klara med de presenter hon har köpt åt dem under den nyligen avslutade malawiresan, följer jag med.

Vi går i sakta mak, tittar på trädgårdarna i Bärby hage. På en tomt pågår eldning av kvistar i en tunna.

På Kadettgtan, hemma hos familjen Kokk-Strömberg, råder söndagsfrid. Viggo, som har haft febertoppar av och till de senaste dagarna, ligger på sängen med en vaddtuss i ena näsborren – han har fått näsblod, men tar sig upp nu när mormor och morfar kommer. Klara kommer in i Viggos rum och ger morfar en kram utan någon särskild anledning.

Viggo visar oss var i trädgården det finns blåsippa, tussilago och krokus.

Sen sitter vi allihop ute på verandan. Jag, Birgitta och Bo dricker Bos goda starka kaffe. Kerstin och barnen äter glass. Det känns som riktig vår, nästan försommar.

Det här umgänget med barn (med respektive) och barnbarn hör till det som gör det meningsrullt att ha levt igenom ytterligare en vinter.

I går kväll var också sonen, Matti, hemma hos oss. Jag lagade middag, och sen lyssnade vi bland annat på dylanplattor.

Under den kommande veckan kommer hans Karin hem från Australien.

Vi för vår del flyttar ut till huset i Öregrund för sommarhalvåret.

Vi säger, att Matti och Karin, om de inte får annat för sig, gärna får komma ut och hälsa på oss under påsken, till exempel för att måla ägg på estniskt vis med oss på påskafton.

Två dikter om makten

Enstaka Tillfällen

Jag gläds när Makten tappar byxorna.
När Våldet bryter rottingen.
Och Ondskan står på huvudet i sin egen grop.
När Illviljan grips av andnöd.
Och när Godheten inte längre viker för hot.
När Förnuftet möts i fridfullt samförstånd med Känslan.
Och när inte ens fan vill vara fundamentalist.
Dessa förtjusningar inträffar, som alla förstår, inte ofta.
Men det händer.
Någon gång.
Någon vår.
Annars får man vara glad ändå.

Signar G Bengtsson (Alf Henrikson) i Dagens Nyheter den 16 mars 1993

Både Fadern och Sonen

Av Lars Huldén

Både Fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Jan Hammarlund

Jag har tidigare skrivit om Jan Hammarlunds senaste CD, ”Den röda linjen” (se Kulturspegeln, Musik), också om releasekonserten på ABF-huset i Stockholm.

Jag har likaledes nämnt det gemensamma program, ”Ett annat USA är möjligt”, Jan och jag gjorde i samma ABF-hus. Dess förinnan hade vi aldrig träffat varann men förstås genom vårt gemensamma intresse för vänstermusik känt till varann. När vi då äntligen träffades i ABF-huset – programupplägget hade skett per telefon och mejl – var det som om vi aldrig hade gjort något annat än samarbetat.

Under min reaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) hann jag recensera ett antal plattor av och med Jan. Det här har jag hittat i läggen.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) recenserade jag en samlings-LP, där han fanns med men som jag inte var nöjd med:

En anti-LO-skiva

Den så kallade arbetarkonferensen har också avsatt en skiva, ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen”. På baksidan kan man se ett demonstrationsplakat med texten ”Kamp mot klassamarbetspolitiken” med LO-huset som bakgrund. Det anger skrivans politiska grundton.

Trots en skara medverkande som borde kunna åstadkomma ett och annat – Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander och Klasskamraterna – är det inte någon bra skiva. Det material som man kan jämföra med inspelningar på andra plattor är i allmänhet sämre här. Men för all del – här finns material av både Bertolt Brecht, Dario Fo och Lars Forssell.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Kunskapens värde

Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist har med ”Igår, idag, imorgon” (Silence SRS 4638) gjort en fin LP. De sjunger, för att knyta an till en text av Lars Forssell, om kunskapens värde. Sammanhanget med tid och sociala förhållanden finns i sångurvalet, i god marxistisk mening. Det som sägs om framtiden förankras i nuet och, vilket är viktigt, i det förflutna.

Skivans A-sida, med ”Flickorna på Snöraholm”, ”Pigans flyttvisa”, ”Vallpigan”, ”Döden han är en jägare snäll”, ”Emigrantens avsked” och andra, är följaktligen en politiskt höggradigt intressant sida.

B-sidan börjar med ”Balladen om Joe Hill” men rymmer i övrigt mest senare sånger. Där hittar man till exempel Helga Henschens ”Gott att tänka tillbaka” och sånger av Violetta Parra, Wolf Biermann, Bertolt Brecht och Hans Eisler.

Bäst är allra sista låten, Peggy Seegers ”Che Guevara”.

***

I julnumret (nummer 21, 7 december) 1978 av Aktuellt i politiken (s) återfinns följande recension:

På god väg

Med ”Innan tåget är på väg” (Silence SRS 4649, SAMdistribution) är Jan Hammarlund ett mycket gott stycke på väg att bli en inte bara självständig utan också bra artist. På den här plattan kommer hans lite speciella röst till sin rätt, och med musiken får han av och till fin assistans av till exempel Lasse Englund och Bella Ciao-gruppen. I ”Nåt på spisen med varann” visar han klorna som kompositör också.

Den låten (och ”Sexualpolitiskt snack”, en talkning blues) har förresten homosexuell tendens.

Tillsammans med Bella Ciao-gruppen gör han ”Snälla mamma, ge mig 100 lire” på ett utmärkt sätt. Utmärkta är också Björn Afzelius’ ”Ulf Brännare” och Stefan Ringboms och Carsten Palmaers ”Balladen om Rune Henry Johansson”.

Självfallet innehåller LPn också några låtar av Malvina Reynolds. ”De små fiskarna i jordens alla hav”, om vårt sköra livsrum här på jorden, är några av Jan utbyggda strofer, som han dessutom har satt alldeles utmärkt egen musik till. Och ”Marios and”, med fin text och musik av Malvina, är en minitragedi, hjärterörande i bästa mening.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två LP med

Jan Hammarlund

Den homosexualitet Jan Hammarlund besjunger i till exempel ”Ville” är mig djupt främmande. Likväl känns den och liknande texter av Hammarlund inte frånstötande, och eftersom en bra bit av ”Villes” sinnlighet finns i musiken, tycker jag faktiskt om sången i fråga. Över huvud är LPn ”Kärlek och sång” (Silence SRS 4669, SAMdistribution) en orgie i sång och musik, med hjälp av Jans och Marie Bergmans röster och Lasse Englunds, Backa Hans Erikssons och Magnus Linds spel – för att nu göra ett snävt och därför orättvist urval. Redan första låten på LPn, ”De som håller musiken vid liv”, om gatumusiken i Stockholm, bjuder på bra sång och spel och en begåvad sättning. Och så fortsätter det: ”Ett rum på hotellet”, en sorgesam fransk kärleksvisa, ”Ljugarlåt” där man främst vill nämna rytm och kör och så vidare och så vidare.

* Nästa LP med Jan Hammarlund, ”Järnvägsräls” (Silence SRS 4679, SAMdistribution) är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som ”Kärlek och sång”. Delvis har detta med all säkerhet att göra med att den är en live-LP – mångfalden och det utstuderade från den förra LPn saknas här. Ändå är de musikaliska impulserna och lånen fler. ”Järnvägsräls” innehåller material av till exempel Jacques Prévert, Leo Ferré (Lars Forssells ”Snurra min jord”), Melanie Safka och Turid Lundquist. Men bästa låten är faktiskt en homosexuell kärlekssång av Jan Hammarludn själv, den rockiga ”Jag vill ha dig”. Den sämsta låten är en låt i countrystil och i samma genre, ”Närsomhelst”, också den av Jan Hammarlund.

***

Det här var vad jag hittade vid en genombläddring av läggen. Det kan finnas mer; i så fall tillfogar jag det senare.