Kring nazismen

När jag kom in på Arne Ruth, påmindes jag också om en bok han var medförfattare till, en från 1983 om den nazistiska epoken. När jag letade upp min recension av den i Aktuellt i politiken (s), närmare bestämt i nummer 4 1984 (23 februari), fann jag, att den ingick i en lång översiktsartikel på temat

Nazism

Måhända är det ett tidens tecken att intresset för nazismen som fenomen åter ökar. Man ska naturligtvis inte hemfalla åt lättköpta paralleller. Framför allt bör man inte anta att historien mekaniskt återupprepar sig. Men onekligen kan massarbetslösheten i den industrialiserade världen, spänningen mellan stormakterna och den ökande krigsrisken, invandrarhatet, moralupplösningen och en del annat liknande bidra till att fästa uppmärksamheten på en tid och en ideologi som inte saknar anknytningar till dagens erfarenheter.

* Gunnar Gunnarson är en av den svenska arbetarrörelsens lärdomsgiganter, dessutom en skarpsinnig marxistisk analytiker. Likväl är jag besviken på hans bok ”Fascism och klassherravälde” (Tiden). (Den handlar företrädesvis om den tyska nazismen, men använder gärna – i enlighet med den östtyska och öststatskommunistiska terminologin – ”fascism” som begrepp för nazismen.) I vissa stycken är ”Fascism och klassherravälde” en lysande bok. Framför allt avsnittet ”Idéer och makter” innehåller många väsentliga iakttagelser. Här finns mycket att inhämta för den som vill lära sig något om vad det var för ingredienser som smältes samman i nazismen; i olika delavsnitt skriver Gunnarson om till exempel den karismatiske ledaren, den politiska manikeismen, övermänniskoidealet, rasbegreppet och socialdarwinismen liksom om enskilda filosofers och teoretikers inflytande. Men i andra avseenden förenklar Gunnarson. Hans infallsvinkel är det som ibland kallas för agentteorin, det vill säga att nazismen är en direkt följd av kapitalismen och att den är finanskapitalets politiska diktatur. Det här är ett betraktelsesätt som är det gängse (på gränsen till det enda) i de kommunistiska öststaterna, och det innehåller naturligtvis sina poänger – i Östtyskland har man också gjort viktiga insatser genom att gräva fram fram fakta om den tyska storfinansens stöd till Hitler och hans anhang och om de profiter denna storfinans gjorde på det hitleristiska systemet. Men kommunisternas (och Gunnarsons) analys är på tok för mekanisk. Gunnarson går till och med så långt att han gör liberalismen (åtminstone indirekt) ansvarig för nazismen. Också i ett annat avseende måste jag kritisera Gunnarson. Hela senare delen av hans bok består av ”Förtryckets historia i årtal 1789-1982″. Den här uppräkningen av årtal och händelser är möjligen intressant för den som äger en egen och omfattande historisk beläsenhet, men den är föga användbar läst rätt upp och ner, bestående av fragmentariska fakta och årtal som den är. Vad uppgifter som att Olof Palme blir statsminister, den svenska valutan devalveras med 16 procent och Maj Britt Theorin blir ambassadör och ordförande i Sveriges nedrustningsdelegation har i den här sammanställningen att göra förstår jag över huvud taget inte.

* En annan bok från Tiden, Alf W Johanssons ”Den nazistiska utmaningen” med undetiteln ”Aspekter på andra världskriget”, har en bredare ansats i analysen av nazismens rötter. Infallsvinkeln att försöka förstå den utifrån dess funktion i det kapitalistiska systemet finns där. En annan ansats som nämns är att försöka beskriva nazismen utifrån dess struktur, i dess egenskap av diktatur, som en totalitärt inriktad rörelse som upprättade en totalitär stat. (Man framhåller då släktskapen med andra totalitära system inklusive de kommunistiska.) Ytterligare en analysmodell som tas upp är att förklara nazismen utifrån dess sociala bas: den hotade småborgerligheten och, som bakgrundsfaktorer, den ekonomiska krisen och den socialpsykologiska situationen. Den fjärde nämnda infallsvinkeln är att se nazismen utifrån sin ideologi, framför allt utfirån nazismens reaktion mot det moderna industrisamhället. Mot Alf Johanssons analys vill man invända att den är alltför kortfattad och onyanserad i de enskilda punkterna. Men hans ansats är över huvud taget en annan. Han analyserar mellankrigstidens (från versaillesfreden och framåt) internationella politik och tar upp både de politiska, militära och ekonomiska övervägandena till granskning.

* Den överlägset bästa boken om den nazistiska epoken är Ingemar Karlssons och Arne Ruths ”Samhället som teater” (Liber) med undertiteln ”Estetik och politik i Tredje riket”. Den tar upp samtliga de förklaringsgrunder man hittar i Gunnar Gunnarsons respektive Alf W Johanssons böcker (och ytterligare några), förkastar dem inte men diskuterar dem med invändningar och nyanseringar. Avsnitten om till exempel underkastelsen som livsform, den konservativa revolutionen, kampen som rus och gemenskap och den ariska myten är utmärkta – inte minst granskningen av det nazistiska rasbegreppet är upplysande. Men bokens huvudansats, den som författarna ägnar mycken och lärd möda, är konsten och kulturen i Tredje riket och nazismens konstnärliga ideal som nyckel till förståelse av hitlertiden. Vad Karlsson och Ruth har att säga om den nazistiska rasmyten som en en estetisk utopi och om moralen som en fråga om stil är fascinerande.

* För den som vill förstå nazismen och dess rötter ger samtliga tre böcker viktiga pusselbitar, även Gunnar Gunnarsons vill jag tillägga eftersom jag framför allt har uppehållit mig vid mina invändningar. Till Tredje rikets uppkomst bidrog en rad olika faktorer, utöver dem som är egenskaper hos nazismen och den nazistiska rörelsen själv, sociala och ekonomiska och politiska faktorer som – förhoppningsvis – var unika för det samhälle och den tid där de uppstod. Men säker får man aldrig vara.

* Willy Brandt berättar i memoarboken ”Att ta parti för friheten” (Norstedts, översättning Sven Åhman) med undertiteln ”Min väg 1930-1950″ om hur förundrade han och hans kamrater likväl var över att ”lögnhalsarna” i 1928 års val var på väg att bli ett massparti. Gradvis kom erfarenheterna och insikterna. Vännen och läromästaren Julius Leber fick näsan avslagen av SA-män, socialdemokratiska tidningar förbjöds, partifunktionärer och medlemmar häktades. 1933 flydde Brandt utomlands – memoarboken handlar till stor del om hans exilår i Oslo, Stockholm, Paris, Barcelona.

* Ett av avsnitten i Willy Brandts bok handlar om 9 april 1940. Brandt berättar också om hur han en kväll i slutet av 1940 blir sammanförd i en lägenhet i Oslo med en ledande motståndsman, den avsatte borgmästaren i staden Einar Gerhardsen, ”den långe mannen med de goda ögonen och den varma rösten”. (Brandt medverkade sedermera också till försöken att rädda socialistledare som Gerhardsen – den senare häktades 1941 och sattes i koncentrationsläger men blev sommaren 1944 hemtransporterad till Norge från Sachsenhausen.)

Einar Gerhardsens memoarer finns utgivna på svenska av Tidens förlag men får väl, eftersom de utgavs i början av sjuttiotalet, lånas på bibliotek. Del 1 med undertiteln ”Minnen från sekelskiftet fram till år 1940″ heter ”I unga år” (översättning Kaj och Lena Axelsson). Del 2 med undertiteln ”Minnen 1940-1945″ heter ”Kamrater i krig och fred” (översättning Christina Anjou). Del 3 med undettiteln ”Minnen 1955-1965″ heter ”I medgång och motgång” (översättning Kaj Axelsson). Det är över huvud taget ett intressant memoarverk, men naturligtvis är det del 2 som har det största intresset i det här sammanhanget.

* Trygve Brattelis hållning karaktäriserar Willy Brandt som en ”kurs av lidelsefritt förnuft”. Trygve Bratteli häktades 1 juli 1942 och fördes i september till Grini. I början av maj 1943 transporterades han till Sachsenhausen i Tyskland. Han vistades i olika läger, däribland Dachau. Bratteli överlevde och kom vid krigsslutet över Danmark, Sverige och hem. ”Den 15 maj 1945 var jag tillbaka på Arbeiderpartiets huvudkontor”, konstaterar han lakoniskt i memoarboken ”Fånge i natt och dimma” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman). Brattlis memoarbok är ett skakande dokument just på grund av den sakliga stilen: Hungern, förnedringen och bestialiteten framträder desto vidrigare när de skildras utan övertoner.

* Den andra memoardelen, ”Våren som aldrig kom” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman) ligger i tiden före ”Fånge i natt och dimma”. Den skildrar tiden 9 april-25 september 1940. Den har värde inte minst som ögonvittnesskildring, i bokstavlig bemärkelse. Manuskriptet skrevs nämligen kort efter det att den tyska ockupationsmakten hade upplöst det politiska systemet i Norge den 25 september 1940 – boken var färdig för fyrtio år sedan! På så sätt är den ett ovanligt vittnesbörd om hur den norska arbetarrörelsen mötte ockupationen.