Maria Gripe

8 april 2007 17:25 | Barnkultur | 3 kommentarer

Jag har genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks ”Tordyveln flyger i skymningen”. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

När jag nu, med anledning av att Maria Gripe (född 1923) har dött, försöker friska upp mitt minne, ser jag, att serien första gången sändes sommaren 1976. Till min överraskning finner jag, nu men inte då, att Maria Gripes bok med samma namn utkom först 1978. (Jag har recenserat den, och påpekade då saken.) Den skrevs alltså först som radioserie, där jag antar att Gripe har skrivit grundmanus och Pollak bidragit med dramatiseringen.

När radioserien sändes, var Maria Gripe för övrigt redan en etablerad författare. Hennes genombrott kom i början av 1960-talet med böckerna om Hugo och Josefin. Före ”Tordyveln flyger i skymningen” ligger också böckerna om Elvis Karlsson.

Sammantaget är Maria Gripe en av de riktigt stora svenska barn- och ungdomsboksförfattarna, för övrigt lika läsvärd för en vuxen publik.

Jag har i vanlig ordning letat fram recensioner av hennes böcker jag har skrivit för Aktuellt i politiken (s).

I nummer 1 1980 (10 januari) skriver jag om ”Tordyveln flyger i skymningen” i en sammelrecension med rubriken

Fantastika

Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta. Inte allting är så allvarligt menat. Allan Rune Pettersons ”Frankensteins faster” (Bonniers) har ett nog så skräckinjagande omslag av Hans Arnold, men Hanna Frankenstein – en innovation av Pettersson – visar sig vara en ganska rolig figur. I ett efterord berättar författaren om hur han själv från elvaårsåldern och framåt fascinerades av Frankenstein- och Dracula-filmerna.

* Maria Gripe tar däremot i ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers) parapsykologin och mystiken på allvar. Frågan är varför jag, som annars intar en ultrarationalistisk ståndpunkt och är helt irreligiös, tyckte att Gripes och Kay Pollaks radioföljetong här om året (upphovet till boken) var så vansinnigt spännande. Men jag tror inte att man behöver vara swedenborgian för att ens fantasi ska kittlas av tänkande krukväxter, döda som talar i telefon, tordyvlar som lämnar meddelanden, bandspelare som tar upp talade budskap och annat sådant.

* I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga G Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel ”Skattsökarna”, saknar inte socialt budskap! I ”Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i ”Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen ”Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) fanns ytterligare en sammelrecension, där en bok av Maria Gripe granskades tillsammans med flera andra:

Roligt och allvarsamt

Här är några böcker som inte är alldeles färska. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu. Men de har inte hunnit bli sämre för det!

* Ulf Nilssons ”Pojkjävlarna” (Bonniers, illustrationer Björn Berg) förtjänar egentligen all uppbackning. Den handlar om barn i betriket storstrejksåret 1909. Den förenar en åskådlig skildring av klassgränser med sommarens poesi. Den är stilistiskt fin. Ändå undrar jag om det här inte är en förklädd vuxenbok. Framför allt fordrar den så pass mycket av alls inte given förhandskunskap: Vad var storstrejken? Varför måste barn arbeta? Vad är vadmalsbyxor? Märgelgravar? Förvaltare? Men läs den, ni föräldrar då! Det finns barn- och ungdomsböcker – ”Pojkjävlarna” är ett exempel – som är bättre värda läsmödan än många av de böcker ni i själva verket läser.

* ”Lita på det oväntade” (Bonniers, illustrationer Svend Otto S) manar oss Gunnel Linde. Och nog kan man lita på att det händer den ena oväntade saken efter den andra i den historien. För visst är det solklart att om storebrorsan äter upp den enda pannkaka man har lyckats göra själv så fylls man av en så väldig sorg och vrede att man går och vräker hans splitter nya cykel i badets djup från trampolinen. Och det är verkligen inte det enda som händer i boken!

* Maria Gripes ”Bara Elvis” (Bonniers, illustrationer Harald Gripe) handlar ganska mycket om relationer. Mellan Elvis och hans mamma, som vanligt. Men också mellan till exempel Elvis och hans älskade farfar, på ett nytt och mer komplicerat sätt. Och så får vi veta vad som händer när Elvis Presley, mammas stora idol, dör och bara Elvis Karlsson finns kvar. Som vanligt har Maria Gripe sin styrka i de vardagliga iakttagelserna; hon är en god psykolog. I ”Bara Elvis” finns, insprängt, också en urstyv berättelse från en söndagsskolefest, där en fyrkantig och aningslös söndagsskolefröken grovt förgriper sig på den omedelbare och varme Elvis.

* Folke Mellvigs ”Kullamannen” (Bonniers) är en sån där bok som många vuxna förståsigpåare anser suspekt: Den är skriven efter manuset till Leif Krantz’ TV-succé. (Men det var Mellvig som skrev manus till TV-serien också.) Boken liksom TV-serien är spännande. Den har action och mycket och välskriven dialog. Mellvig kunde dock ha satsat mer på miljö och känslor, när han nu fick chansen att skriva en bok också.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med ”Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I ”Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.