Povel Ramel: De bästa av Povels mångsidor

29 januari 2007 17:55 | Musik, Politik | 26 kommentarer

Som ett barn av den svenska efterkrigstiden har jag förstås en binge Povel Ramel-skivor i mina samlingar: LP, CD och någon box.

Nu har det kommit en ny box om fem CD med mycket av det bästa av det Povel har skrivit och sjungit in mellan 1944 och 2002: ”De bästa av Povels mångsidor” (Knäppupp/Universal Music 985 341-8, 2006″. Underrubriken ”Karamelodier i kategorier” ställer jag mig dock lite frågande till; temata för de fem CDna – ”kategorierna” – är i flera fall en smula svävande. Men strunt i det – urvalet är gott nog.

***

Den första CDn är betitlad ”Livat i holken. Povel – muntratören”.

Eftersom jag, när jag skaffade boxen, hade väntat mig ett mer kronologiskt urval och första CDn inleds med en tidig povelklassiker, ”Tjo vad det var livat i holken”, blir jag först överraskad av att den version man har valt är inspelad så sent som 1991. Men den här versionen, med sitt lätta reggaestuk, är faktiskt bra!

”Tjo vad det var livat i holken” och nästa låt, ”Johanssons boogie-woogie-vals”, tillkommen 1944, är för mig evigt förknippade med verandan i Juniskär, där vi lyssnade på dem på grabbarna Nordins vevgrammofon. Den som skaffade dem var min något äldre, nu döda kusin Kreete, som tillbringade några semesterveckor hos oss. Hon hade råkat krascha några av nordinarnas stenkakor och köpte, till allas stora förnöjelse, som ersättning de här ramellåtarna. Med dem kom vi i kontakt med Povel Ramels märkliga, flugiga och tungvrickande humor, i det senare fallet också med den kamp mellan musikstilar – gammaldans och boogie woogie – som var så utmärkande för tiden.

En höjdare i alla avseenden är ”Titta det snöar” från 1951. Den introducerades genom radion och Föreningen För Flugighetens Främjande (FFFF), i vilken utöver Povel också Brita Borg och Martin Ljung ingick.

Inte bara ”Titta det snöar” utan också till exempel ”Släkthuset” från 1955 och den suveräna ”Sorglösa brunn” från 1957 illustrerar ett återkommande tema i Povels låtskrivande, borgerlighetens övre skikt (som han ju själv kom ifrån). Mig gav livet på ”Sorglösa brunn” associationer till pensionatet, den forna sågverksvillan, i Juniskär, dit jag dagligen släpade mat och mjölk från Berglunds handelsbod – för vilket jag av pensionatsgästerna belönades med öknamnet Dramaten.

Närmare 1950-talsverkligheten ligger den för tiden djärva glädjeyttringen över att slippa frun och hennes hemska familj, ”Din njugge far och din snörpiga mamma”, och ”Är det nån som har en våning åt mig?”, en klagosång över lyhördhet och 1950-talets speciella gissel, bostadsbrisen (låten dock här i en version från 1991).

Två pangnummer är ”Har ni hört den förut? (1961), där Povel tillsammans med Gunwer Bergkvist och Brita Borg sjunger av honom tonsatta mer eller mindre dåliga historier, och så ”Jag diggar dig!”, där Povel tillsammans med Wenche Myhre exekverar något som måste karaktäriseras som tidig (1974) rap.

Sist en riktig höjdare: ”Birth of the Gammaldans” från 1967. Här har Povel applicerat de mångskiftande försöken att kartlägga jazzens rötter på den svenska gammaldansen. Han staplar nationella myter i ord och med landskaps- och naturanknytning och ger dem kongenial musikalisk uppbackning. Det blir ett fantastiskt panorama, 7:45 långt, mycket fyndigt och roligt – och så betagande!

***

Nästa CD heter ”Jumpy Session Party. Povel – jazzmakaren”. Ämnet är centralt: Det är väl känt, att Povel i unga år drogs till jazzen, också att hans hjärta har fortsatt att klappa för jazzen, särskilt för dixieland och annan gladjazz. Men även för blues.

Allt på den här CDn är inte guldkorn. Det gäller till exempel inte inspelningarna från 1996, dock med undantag för ”Den busiga basunen” som har lånat melodin från ”Jazz Me Blues”.

Tolka inte detta som att jag generellt är kritiskt mot sena inspelningar. Bra jazz finns här från så sen tid som 2002: ”Droppen från New Orleans”, där Povel kompas av en av Uppsalas jazzstorheter, Ulf Johansson Werle, med band.

Men det är också roligt att lyssna på vad Povel åstadkom i jazzväg i unga dar. Ett exempel, från 1945, är ”Tack, tack, tack”, som pendlar mellan tidens bondjazz (Allan Johansson på vibrafon och dragspel) och the real thing (Carl-Henrik Norin på tenorsax).

En lätt jazzig bagatell, som mest lever på texten, är ”Komissarie Larsen” från 1954.

Inte heller skulle det bli jazz av ”Van att få som jag vill” från 1957, om det inte vore för Ove Linds klarinett- och Bengt Hallbergs pianospel.

Mer jazzig än den var från början är 1991 års version med Povel, uppbackad av Dompans band, av ”Vårt eget Blue Hawaii”. Vad yngre läsare/lyssnare ska veta är att det under perioden efter andra världskriget gick en våg av hawaiimusik över Sverige, ofta exekverad av en man som hette Yngve Stoor.

Sen finns också några av de riktiga höjdarna i Povels låtmakar-, revyartist- och skivartistkarriär med på den här CDn.

En av de oförlikneligt stora är ”The Gräsänkling Blues”. Här har Povel verkligen blueskänsla i sitt pianospel. Och texten är suverän:

”Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
och så sa tåget tut och gick och jag sa `Släpp!´,
och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra:
Mata fiskarna, vattna cissusen. Häpp! Häpp! Häpp!

Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut,
oh, hå, hå, hå, hå, o-ho!
Jag mår inte riktigt bra, ida!
Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl,
och allt som finns i huset är kapsyl och magnecyl.”

Ytterligare en av Povels höjdare, i en snarast parodierande jazzstil, är den av Brita Borg exekverade revylåten från 1957, ”Fat Mammy Brown”.

Absolut värd att nämna i sammanhanget är vidare ”The Big Juleblues” från 1952 – den som slutar med ”Nu är det jul igen” – där Povel Ramel sjunger duett med Alice Babs.

En låt till på den här CDn skulle jag vilja nämna, ”Min högra hand” från 1971. Den visar vilken skicklig pianist Povel också är.

***

Den tredje CDn i den här boxen har getts titeln ”Håll musiken igång. Povel – låtbyggaren”.

Den röda tråd jag hittar här är att det ofta rör sig om komplicerade kompositioner, i arrangemang för orkester, med kvinnor som sjunger i par med Povel, ibland solo. De här låtarna har gärna en romantisk grundton, både när det gäller text och musik.

Det här draget finns tidigt i Povels musik. Ett tidigt (och hyggligt) exempel är duetten från 1954 med Mari Ade i ”Följ mej bortåt vägen”. Ett annat tidigt (men mindre bra) exempel är ”Varför är Louise så blyg?” från 1955 med Brita Borg och Flickery Flies.

Och att det inte alltid blev så bra senare heller kan exemplifieras med Margaretha Krook och Anders Eljas orkester i ”Mognadens process” från 1989.

Däremellan finns ett stort antal floppar i just den här genren, tyvärr exponerade även på den här CDn. Några låtar som Povel gjorde tillsammans med Wenche Myhre i ”Pow Show” 1 och 2 (1970 respektive 1982) kan tjäna som exempel: de låter som romantisk muzak.

Men här finns härliga nummer också.

Ett sådant är den långa (9:22), tempovarierade och roliga ”Håll musiken i gång”, som Povel skrev för Monica Zetterlund. Från samma år, 1967, härstammar också Monicas underbara insjungning av ”Den sista jäntan”, som Povel skrev åt henne på hemsnickrad värmländska – som Monica genast förvandlade till något mer idiomatiskt.

En annan lyckad låt i den här genren är den charmiga ”Tänk dej en strut karameller” från 1959, pianolektionen ur ”Funny Boy”, där Povels och Gunwer Bergkvists röster flyter in i varandra och kring varandra.

Och så finns här ytterligare två höjdare.

Dels ”Underbart är kort”, här i en sen version (från 1991) med Povel till Anders Eljas orkester – det som lyfter den här inspelningen är Red Mitchells jazziga kontrabas.

Dels, och framför allt, ”Ta av dej skorna” från 1965. Povel sjunger tillsammans med Gals and PalsUlla Hallin, Pia Lang, Kerstin Bagge, Lasse Bagge, Svante Thuresson och Gillis Broman; jag har för evigt minnen förknippade med Lasse Bagge & co från socialdemokratiska valturnéer kring decennieskiftet 1960-tal/1970-tal – till Bengt Hallbergs orkester.

”Ta av dej skorna” är en av de allra bästa låtarna i Povel Ramels repertoar – omdömet gäller både musiken och texten. Dock måste man nämna, att större delen av texten, bland annat de verser jag nedan citerar, har skrivits av Beppe Wolgers; de gjorde en revy tillsammans. Här har Wolgers fjärmat sig från genrens romantiska fernissa; texten är både fantasifull och konkret. Så här kan kärlek vara:

Ӏpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen faller från trän.
Själv jag lever så sorglöst skolöst fast timmen verkar sen!
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny…

Underbart att ha hustru, för hon finns hos mej varje dag.
Vi kan älska närhelst vi vill, så ljuvligt och praktiskt!
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dej barn – det är väl fantastiskt!

Ta av dej skorna, ta av dej skorna, ta av dej skorna, oh, oh, oh.”

***

Frågan är om inte den fjärde CDn, ”Tvålar, corkar och kokosnötter. Povel – bearbetaren”, är den bästa i boxen. Dess signum är stilparodier och inlånta melodier med ny text av Povel Ramel.

Den inleds med ”Var är tvålen?” ur filmen ”Ratataa” från 1956. Här åstadkommer Povel tillsammans med Martin Ljung, Tosse Bark, Oscar Rundqvist och Allan Johansson en träffsäker imitation av tidens mycket populära amerikanska sånggrupper som The Delta Rythm Boys – som jag såg och hörde vid en midsommarfest i Juniskär – och Golden Gate-kvartetten; den svenska gruppen kallar sig för övrigt The Tvålen Gate Qartett.

Nästa låt går heller inte av för hackor: ”Balladen om Eugen Cork”. Den här balladen, med sin kör som aldrig är med på noterna utan ständigt måste rättas, är en godmodig parodi från 1954 på Evert Taube.

Därefter får man en radioversion från 1950 av den sanslösa ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, där Povel har satt nya ord på en mer ekivok engelskspråkig förlaga. Den här sången lyssnade vi också på tillsammans med kusin Kreete och bröderna Nordin på verandan i min barndoms Juniskär.

Också ”Den gamla vaktparaden”, inspelad 1951 med bland andra Bibi Johns, hörde, med sin parodi på marschmusik av typen ”Alte Kameraden”, till min tidiga ungdoms favoriter.

Dårpippi fick man också av ”Småfoglarne”, Povels obetalbara version av ”Mockin´ Bird Hill”.

Det som, tror jag, fångade oss mest i ”Hjalmar och Hulda” från 1956 var övergången från traditionell ballad till jazz.

Bladbergeri hurra!” gillade jag faktiskt redan när den kom 1957, men jag har börjat uppskatta den ännu mer efter det att jag hade blivit gammal nog för att själv ha upplevt firmafester.

Grisälven” är en parodi på en av tidens stora schlager, norska ”Nidälven”. Först senare i livet har jag också tänkt tanken, att Povels text, skriven 1949, måste vara en av de riktigt tidiga miljökampsångerna:

Grisälven

Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

I ”Plommon & Beethoven” från 1971 är det Lille Bror Söderlundh respektive ”Vind i seglen” som har försett Povel med musik och inspiration; i ”Rymdraketvalsen” heter inspiratören Fred Winter.

Miljökampsången från 1949 påminner om att Povel Ramel, i och för sig sällan men lika fullt, har en politisk sida.

Ett tydligt exempel är ”The Nej Tack Jump” från kärnkraftsomröstningen 1981. Den kom på en singel från Knäppupp (KN-7002). Jag har den. Och nu alltså även på CD. Jag skulle gärna återge texten, men tyvärr finns den inte i någondera av de två sångböcker med Povel Ramels visor jag äger: ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, ny upplaga Litteraturfrämjandet, 1987) samt ”Tänk dej en strut karameller” (Reuter & Reuter, 1997)

Däremot har jag texten till en annan av Povel Ramels få politiska visor, ”Varför är det ingen is till punschen?”, en rent hjärtskärande skildring av ”den gamla goda tidens” klassamhälle:

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Den här sången skrev Povel för revyn ”Ryck mig i snäret”, 1964. I en kommentar skriver han i ”Lingonben”:

”Under tvångsomskrivandet av den olyckade norlanderhyllningsrevyn `Ryck mig i snöret´ blev jag till slut så illamående av all kringflytande sekelskiftesnostalgi, att det kändes som en frisk befrielse att få kräka ur sig ovanstående beska drapa. Kanske borde man försätta sig i kväljning lite oftare, rentav – så att det blev tätare mellan uppkasten i sagosoppan!”

Ytterligare två höjdare återstår att nämna från den här skivan; båda brukade jag lyssna på i Curt Fredéns grammofon, när vi en sommar båda bodde i var sitt hyresrum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Den ena är den underbara ”Sommartrivialiteter à la Birger Sjöberg”, den andra är den lika underbara men ännu roligare ”Torstigste bröder (à la Carl Michael Bellman)”, båda från 1961. Ramel är verkligen en mästare på att göra pastischer.

***

Den femte och sista CDn i den här serien, ”Titta jag flyger. Povel – exotikern”, rymmer förvisso några av de bästa låtar Povel har gjort, men det är mer glest mellan dem. Där finns till och med några låtar, vars kvalitet ligger långt under Povels genomsnitt, till exempel ”I Puerto Rico” med Brita Borg 1959. Den geografiska bestämningen i titeln (och i flera andra låtar) leder oss dock till temat för den här CDn: poveltexter om exotiska miljöer.

Redan i inledningen till CDn finns några goda exempel: ”Titta jag flyger” från 1951, ”Flug med till Siam” (om Povels och Susannas egen bröllopsresa) samt, inte minst ”Måste vägen till Curaçau gynga så?” från 1960.

Sen kommer en lång transportsträcka, men den följs av ”Naturbarn”, som mer än väl kompenserar för transportsträckan.

Därefter blir det en lång transportsträcka igen.

Men CDn slutar med två av Povel Ramels paradnummer:

Dels det obetalbara samtalet med den japanske kyparen i ”The Sukiyaki Syndrome” från 1984.

Dels färden till självplågaren i Indien, ”Ittma Hohah” från 1950, som starkt bidrar till att ge Povel Ramel en av tätplatserna i den svenska revyhistorien.

26 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Tack för denna genomgång – kanske blir det inköp i nästa vecka. Vill gärna påpeka att ”Varför är Louise så blyg” som du inte gillar finns i en underbar insjungning av The Real Group – där hör man vilken fin sång det är. Där finns också ”Den finska klockan” – ett annat förbisett men fatastiskt fint nummer i vart fall i TRG:s tolkning.

    Comment by Bengt O. — 2007 01 29 19:53 #

  2. Till Bengt O: Det kan också finnas annat i den här CD-boxen som jag inte har nämnt (därför att jag inte är så förtjust i det) men som du gillar. Jag redovisade, vad jag tycker om. Vi behöver ju inte alla tycka lika.

    The Real Group finns förresten med på något hörn här också: på ”Mannen som samlar på tid” från 1993.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 29 21:26 #

  3. Först en fråga: Du spelade händelsevis inte in Povels och Hans Alfredsons TV-program Cabaret Canalhumorn från 1969, när det sändes i Minnenas television den 7 januari i år?

    Så till The Nej Tack Jump. Texten finns med i den utökade utgåvan Förflerade Lingonben som kom ut 1992.
    Om man jämför med det mest kända debattinlägget i underhållningsform i samma ämne, Tage Danielssons monolog Om sannolikhet ur Under dubbelgöken, är The Nej Tack Jump inte lika sofistikerad, men den har ändå sin charm. Povels osedvanligt tydliga politiska ställningstagande i just den här frågan var betingat av att hans hustru var intensivt engagerad i Folkkampanjen mot kärnkraft.
    Texten följer nedan. Tyvärr blir det nog utan blankrader mellan (de ganska många) stroferna; det brukar inte gå att göra blankrader i kommentarerna. Fast jag kan ju i och för sig skriva en punkt på varje blankrad för att behålla ljusrummen.


    The Nej Tack Jump

    Barsebäck, Forsmark, Ringhals, Oskarshamn,
    inget fel på er,
    men dessa ruvande randiga klossar man byggt
    bör ni snarast skrota ner.

    Med ögon och öron på skaft – Nej Tack!
    skyr vi atomernas kraft – Nej Tack!
    Vår sol syns på mappar,
    affischer och knappar –
    Nej Tack! Vår linje är 3.


    Så lätt som man höjer en hand – Nej Tack!
    och avböjer kakor ibland – Nej Tack!
    vi styr vårt extrema
    atom-anatema –
    Nej Tack! Begrip och häng me’!


    Barsebäck, Forsemark, Ringehals, Oskarshamn,
    ur sitt skumraskdis
    faderligt tänder oss trygga bloss,
    släpper loss all sin expertis –

    (Olika forskarröster) –

    – Vi kommer att avveckla så småningom! – Nej Tack!
    Så småningom eller ännu småningomare! – Nej Tack!
    Om femtio år! – Nej Tack! Nej Tack!
    Det är det småningomaste jag kan tänka mig!


    – Se, riskerna är praktiskt taget inga alls! – Nej Tack!
    På det kan jag svära med min ringa hals! – Nej Tack!
    Dom är löjligt små! – Nej Tack!
    Böjligt små! – Nej Tack! Nej Tack!
    Det går inte och ta det praktiskare än så!

    Och slutförvaringen ligger långt framom er! – Nej Tack!
    Den ordnar sig alltid om man tar’n som den kommer! – Nej Tack!
    I trygga berg – Nej Tack!
    och haven sen! – Nej Tack! Nej Tack!
    Och efter varje regn tittar solen fram igen!


    – Alltså, vattnet styrs av cirkulationspumpar,
    som via kraftiga rör är anslutna till tankens nedre del,
    Ett brott på något av dessa rör är det svårast tänkbara missödet,
    Det är inte roligt, men det är inte heller troligt!


    Barsebäck, Forsemark, Ringehals, Oskarshamn,
    har fött en ny propå
    Låt oss nu med en test helt i dur fråga hur
    alert är FMK!

    OK, då ska vi pröva er

    Solkraft – Ja Tack!
    Vindkraft – Ja Tack!
    Vågkraft – Ja Tack!
    Vattenkraft – Ja Tack!
    Torvkraft – Ja Tack!
    Korvkraft – Ja Tack!
    Kärnkraft – Nej Tack!
    – Ja, det är bra!!! Det tyder på en viss alertness! – Är ni redo så fortsätter vi!

    Handkraft – Ja Tack!
    Hundkraft – Ja Tack!
    Pudelkraft – Ja Tack!
    Kärnkraft – Nej Tack!
    – Jag tänker på pudelns kärna!!!
    Nå, men
    Tärnkraft – Ja Tack!
    Stjärnkraft – Ja Tack!
    Spjärnkraft – Ja Tack!
    Järnkraft och kärnkraft – ja tack och nej tack!

    Doftkraft – Ja Tack!
    Luftkraft – Ja Tack!
    Aromkraft – Ja Tack!
    Atomkraft – Nej Tack!
    – Ah, det är påpassligt!

    Jordkraft – Ja Tack!
    Gräskraft – Ja Tack!
    Gurkkraft – Ja Tack!
    Burkkraft – Ja Tack!
    Ett glas vin – Ja Tack!
    Ett till – Ja Tack!
    Ett till – Ja Tack!
    Ännu ett – Ja Tack!
    Vinkraft – Ja Tack!
    Morotskraft – Ja Tack!
    Motorkraft – Ja Tack!
    Turbinkraft – Ja Tack!
    Urinkraft – Ja Tack!
    Urankraft – Nej Tack!
    – Där var ni på hugget igen! – Grattis! Nu kommer slutprovet!
    Försök!

    Kärnmjölk – Ja Tack!
    Skogstjärn – Ja Tack!
    Kärnhus – Ja Tack!
    Kärnfamilj – Ja Tack!
    Kärringtand – Ja Tack!
    Kärringkraft – Ja Tack!
    Kärnkraft – Nej Tack!
    Kärnsmör – Ja Tack!
    Smörkraft – Ja Tack!
    Brödkraft – Ja Tack!
    Rågkraft – Ja Tack!
    Kornkraft – Ja Tack!
    Havrekraft – Ja Tack!
    Vetekraft – Ja Tack!
    – Ånej! Vätekraft ska vi nog inte ha!

    Barsebäck, Forsemark, Ringehals, Oskarshamn,
    klart vi gillar er,
    men dessa ruvande randiga klossar ni byggt
    bör ni snarast skrota ner!

    Med ögon och öron på skaft – Nej Tack!
    skyr vi atomernas kraft – Nej Tack!
    Vår sol syns på mappar,
    affischer och knappar –
    Nej Tack! Vår linje är 3!

    (1980)


    (Povel Ramels egen kommentar ur Förflerade Lingonben:)
    Inför kärnkraftsomröstningen 1980 förfärdigade jag denna för mig ovanligt aktuella drapa och uppträdde med den inför en publik som var oerhört alert och svarade rätt hela tiden, trots att slutramsan var minst dubbelt så lång och dessutom kördes i ett allt intensivare tempo. (D.v.s. den lömska slutfällan åkte dom på!) och efteråt lyfte sig taket – av applådkraft!




    Povel hade försökt skriva aktuell politisk text vid ett tidigare tillfälle. På flera ställen har han berättat om hur han försökte skriva ytterligare en vers till det långa numret Alla har vi varit små i Knäppupp II Denna sida upp 1954. Den aktuella versen till denna visa om barndomen skulle gå ut på att politikerna inte vore vuxna sin uppgift. Mycket snart insåg man att versen störde och inte alls passade in i numret och lyfte bort den helt och hållet ur föreställningen. Jag har aldrig läst mer än någon enstaka rad ur den strukna versen.
    Men i radioprogrammet Stjärnkikaren från den 6 juni 1959, som flera gånger har återutsänts i webbradiokanalen SR minnen, sjöng Povel den opublicerade versen till piano. Jag har skrivit ned texten från den inspelningen.
    Jag hade förstått att versen måste vara undermålig eftersom den ströks ur föreställningen, men den visade sig vara oväntat obehaglig till sitt innehåll.
    Läs själv:


    Alla har vi varit små – den aktuella versen

    Minnen, alla har vi våra minnen.
    Ja, man behöver ej nån särskild fantasi.
    I vår Knäppupp det alltid gällt
    att ej dra in nåt aktuellt,
    men just nu är det jäkligt svårt att låta bli.

    Jag tänker då på alla gossarna som styr och ställer och går på.
    Så underbart att veta att de allihop har varit små!
    Sin uppgift är de faktiskt inte riktigt vuxna än,
    men de har varit mindre,
    legat uti sköten och fått tvinga i sig gröten.

    Tänk på dessa höga herrar som så dryga skattepengar från oss drar.
    Så underbart att veta att de en gång har fått stryk av far!
    I vissa fall så tycker man han kunde slagit dem värre,
    så att de blev färre
    ännu medan de var små.


    Författaren ger alltså i den oanvända versen uttryck för ett onyanserat politikerförakt. Han konstaterar att politikerna ännu inte är vuxna sin uppgift, men gläds vid tanken på att deras fäder slog dem när de var barn. Förvisso var synen på barnaga 1954 en annan än i dag, men texten känns lika fullt obehaglig. Men författaren nöjer sig inte med detta – han önskar till och med att fäderna skulle ha utsatt dessa barn för än allvarligare misshandel, så att en andel av barnen skulle ha avlidit av sina skador och därmed aldrig kunnat bli politiker. Hur än jag försöker är jag faktiskt oförmögen att komma på någon annan möjlig tolkning av texten.
    Det länder förstås Povel till heder att han genast förstod att versen inte var bra och lät den utgå. Han kommenterar också mycket tydligt i radioprogrammet från 1959 att han tycker att versen är dålig och att det inte finns någon anledning att återge den: ”Jag tycker inte ens att det är någonting att spela nu, om jag ska vara ärlig”, säger han omedelbart efter det att versen har spelats upp i programmet.

    Comment by Magnus Andersson — 2007 01 30 2:30 #

  4. Tack Magnus! Fantastiskt bra dokumentation. Jag håller med dig om att ”The Nej Tack Jump” inte når upp till Tage Danielssons nivå, men jag ska lika fullt – nu när jag har fått tillgång till texten – kopiera den för Kulturspegeln, Sångtexter.

    När det gäller andra delen av din text, den om ”Alla har vi varit små”, har jag verkligen inget att tillägga till din kommentar.

    Slutligen, ”Cabaret Canalhumorn” med Povel och Hasse såg jag när det sändes i ”Minnenas television” men spelade inte in.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 30 11:12 #

  5. Tack för en läsupplevelse. Men även en musikalisk sådan. När Du skriver låtens namn så börjar det ljuda i huvudet. Förunderligt att låtarna ligger
    kvar i huvudet sedan mitt första framträdande med
    sång på pensionat Kairo. Johanssons boogiewoogievals.

    Comment by Leif Ekstedt — 2007 01 30 13:23 #

  6. Till Leif Ekstedt: Jo, en av styrkorna med Povels låtar är att de just fastnar i huvudet, i de bästa fallen för evigt.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 30 15:17 #

  7. Magnus – tack för texten till ”The Nej Tack Jump”! JAG spelade för övrigt in ”Cabaret – Canalhumorn”.

    Comment by Notskaft — 2007 02 03 16:03 #

  8. Intressant att läsa dina reflextioner över innehållet i denna underbara box!

    Jag tycker att Ramels sjukligt pricksäkra Cornelisparodi också bör nämnas (”kärleken ti mänskliheten åmma säjer”)

    Vh/Erik

    Comment by Erik — 2007 03 25 18:13 #

  9. […] Eftersom jag relativt nyligen har skrivit om den CD-box, som omfattar alla viktigare delar av hans musikaliska gärning, “De bästa av Povels mångsidor“, hänvisar jag mina läsare till den artikeln. […]

    Pingback by Enn Kokk » Hej då, Povel! — 2007 06 07 15:41 #

  10. Jag sku´ bara ha orden till P.Ramels
    ”Den gamla vaktparaden ”, tack ! Cp

    Comment by carita pettersson — 2007 10 19 0:48 #

  11. Kommentar till Carita Petterssons önskemål: Jag tror inte att texten till ”Den gamla vaktparaden” har publicerats i tryckt form.
     
    Gärna skulle jag skriva ned den från skivinspelningen, men problemet är att texten är så intrikat och har flera stämmor med olika text som sjungs parallellt i snabbt tempo — och alla överföringar jag har av den gamla 78-varvsinspelningen har så pass dåligt ljud, att jag finner det omöjligt att urskilja alla orden ens på den bästa överföringen. (Det verkar ha varit något problem med skivmatrisen till 78-varvaren. Andra 78-varvsinspelningar från samma tid — april 1951 — har utmärkt ljud. Tillgängliga tekniska data visar att skivbolaget av något skäl tvingades kopiera matrisen till senare upplagor av skivan från en redan pressad 78-varvare.)
     
    Den enda gång jag har lyckats uppfatta större delen av texten var vid hyllningskonserten till Povel Ramel i Stockholm den 15 augusti 2007, då vokalgruppen Vocation framförde den. Jag överraskades av att klart höra flera textrader som jag inte har urskilt tidigare. Vocation måste ha fått texten nedskriven, direkt från Povel eller någon medhjälpare.

    Povel Ramel själv var mycket hjälpsam och generös när det gällde att besvara brevförfrågningar om texter och annat, men den möjligheten står ju dessvärre inte längre öppen. Kanske vore det snabbaste sättet att hitta texten att kontakta vokalgruppen Vocation.

    Comment by Magnus Andersson — 2007 10 19 11:21 #

  12. Hej

    är det någon som har texten till Ittma Hohah självplågaren?

    Comment by Johan — 2008 08 22 12:18 #

  13. Texten till Ittma Hohah finns i ”Lingonben”. Är Du fortfarande utan kan jag skicka en kopia om Du kontaktar mig.

    Kristina

    Comment by Kristina Berggren — 2008 08 23 13:43 #

  14. Till Kristina Berggren: Jag har också ”Lingonben” fast i lägenheten i Uppsala, och dit kommer jag inte på ännu ett tag.

    Comment by Enn Kokk — 2008 08 23 14:30 #

  15. PS till Kristina Berggren: Är du den Kristina Berggren jag lärde känna under min första studenttid i Uppsala, då jag bodde i den berggrenska lägenheten på Jumkilsgatan?

    Comment by Enn Kokk — 2008 08 23 16:03 #

  16. Jag har aldrig bott i Uppsala.
    Kristina

    Comment by Kristina Berggren — 2008 08 24 19:28 #

  17. Kan det vara Povel Ramel som skrivit travestin på Sullivans The Lost Chord?
    Den vackraste tonen av alla………
    är pianospelarens sista ton i våningen ovanför

    Comment by Monica Kvist — 2009 11 18 13:24 #

  18. Undrar….
    Har Du hans skivor om Indien ??

    Comment by Tore Wolff — 2011 12 26 16:21 #

  19. Till Tore Wolff: Jag har egentligen mycket få ramelskivor i original, däremot stora delar av hans produktion återutgiven i boxform.

    Comment by Enn Kokk — 2011 12 26 17:43 #

  20. Har hört nån gång en kostlig visa benämnd För dum. Har Povel R skrivit den, hur lyder texten? Martin Ljung härmade då en fjärrorgel ”halsophon” med dråpligt resultat.

    Comment by Mats Björk — 2012 04 23 19:35 #

  21. Till Mats Björk: Povel Ramel gjorde ”För dum” 1952 – den skrevs till melodin till ”Too Young”. Man kan, tror jag, hitta den på en skiva som heter ”Nostalgiska rariteter”.

    Comment by Enn Kokk — 2012 04 23 20:15 #

  22. Ture Sjölander får Nobel Priset 2012.
    Det är min tur i år att bli tilldelad det norska Nobel Priset.

    Comment by Ture Sjolander — 2012 04 24 3:28 #

  23. Till Ture Sjölander: Säkert!

    Comment by Bengt — 2012 04 24 9:28 #

  24. Nu tror jag att jag har lyckats destillera fram hela texten till ”Den gamla vaktparaden”, genom att lyssna inte bara på skivinspelningen utan också på gamla radio- och filminspelningar med numret. Det tog drygt fem år.
     
    ”Vaktparaden” hade premiär i radioprogrammet Fyra kring en flygel 4/4 1951, 6 dagar innan skivan spelade in. I radio var det Brita Borg som sjöng piccolaflöjt, inte Bibbi Johnson. Och sånggruppen Flickery Flies sjöng den i radio några gånger senare under 1950-talet också – och i deras version är texten faktiskt lättare att uppfatta.
     
    Den fullständiga texten från radioprogrammen har några extra strofer som inte finns med på skivinspelningen. Radioversionerna är ungefär en halv minut längre än skivan. Jag gissar att Povel Ramel fick lov att stryka ned numret för att det skulle få plats på en 78-varvssida – en 25 cm 78-varvare har plats för ca 3½ minut ljud per sida, och skivinspelningen av ”Den gamla vaktparaden” är 3.22 lång.
     
    I de extra stroferna får man också höra några marschteman som inte är med på skivan: Trion i ”Blaze-Away!” och ett tema ur ”Unter dem Doppeladler”/”Under dubbelörnen”.
     
    Fortfarande är jag inte helt säker på texten. Det kan dölja sig flera ord bland de parallellt framförda sångstämmorna.

    Comment by Magnus Andersson — 2012 11 28 0:25 #

  25. Den gamla vaktparaden
     
    (Alte Kameraden – National Emblem March – Blaze-Away! – Stars and Stripes Forever March – Unter dem Doppeladler/Under dubbelörnen)
    Musik: Carl Teike – Edwin Eugene Bagley – Abe Holzmann – John Philip Sousa – Joseph Franz Wagner
    Inspelad i april 1951

     
    Slam! Tjigedige bam! Tjigedige bam, sicke bam, bam, bam!
     
    Se, se, se, kära vän, och hör, hör, hör,
    hör, den gamla vaktparaden slipper ut,
    varenda lördagsmiddag!
    Schyss, schyss, schyss, kära vän, och lyss, lyss, lyss,
    hur den tjusar staden med sitt bom och tut,
    varenda lördagsmiddag!
    Blott, blott, blott alltför sällan hörs, hörs, hörs den,
    det var mycket bättre som den var förut!
    Då gick den varje middag!
    Marsch var det varje måndag!
    Marsch var det varje tisdag!
    Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag med!
    Ja, då var det varje middag!
     
    Ut från Göta över Narvavägen, där vi rev upp ryttarebanans damm.
    Komna nästan fram till vattnet gick vi sen till höger och Strandvägen fram.
    Så förbi bland annat Styrmans-, Grev- och Skeppargatan, ned mot Nybroplan,
    vår kår gick bred, med jämna led.
     
    Se, se, se, kära vän, och hör, hör, hör,
    hör, den gamla vaktparaden slipper ut!
    Schyss, schyss, schyss, kära vän, och lyss, lyss, lyss,
    hur den tjusar staden med sitt bom och tut,
    varenda lördagsmiddag!
    Blott, blott, blott alltför sällan hörs, hörs, hörs den,
    det var mycket bättre som den var förut!
    Då gick den varje middag!
    Marsch var det varje måndag!
    Marsch var det varje tisdag!
    Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag med!
    Ja, det var det visst!
     
    Och när tuban brompa och briljera fick,
    på var flickrygg då små ilningar det gick!
    Det gick hundra!
    Det gick tusen!
    Ja, det gick hur många ilningar som helst,
    för det var så många flickor!
     
    Mm, å, ack, oj! Har du sett på katten, Lisa?
    Nej, å, ack, oj! Har du hört på maken, Stina?
    En sån genomtjusig karl!
    En sån stilig färg han har!
    Ja, jag tycker faktiskt både han och hans musik är underbar!
    Ja!
     
    Flickorna, pojkarna, gummorna, alla föll i farstun för denna ståt!
    – Ja, de spelade med kläm!
    Pojkarna, husorna, schasarna, alla gick i takt med paradens låt!
    – Det var ingen som gick hem!
    Flickorna, gubbarna, gossarna, alla var de nere och titta’ på’t!
    Alla sa att vi gjorde jättelik succès!
    Husorna, schasarna med!
    Och det lät så fint, fint, fint!
     
    Mot trumpeter och basun
    – och en liten piccolaflöjt!
    kan ju ingen mänska va’ immun
    – och en liten piccolaflöjt!
    Med vårt spel som klingade
    – och med en liten piccolaflöjt!
    ung och gammal vi betvingade
    – med en liten piccolaflöjt!
    Och som solen sken på oss,
    – och på en liten piccolaflöjt!
    där vi gick i bara mässingen
    – och i en liten piccolaflöjt!
    Det var fest,
    – så nu vet ni det!
    i varje ton,
    – och i var trumpet!
    ja, det var något utav tradition,
    där vi gick och slet.
     
    Trum, trum, trummorna sen
    trummade träget i takt,
    trogna trumpinnar trummade rappt,
    trumma’ en trudeludelutt.
    Trum trum, hördes takten av trummor och tramp,
    tragglande, tröskande gatan lång.
    Trum trum, hördes ekot av trummor och tramp,
    tränga i trappor och prång.
    Trummor, trummor, trummor, trummor,
    trummorna trummade truppen uti takt.
    Trumpen drummel tappade trumman
    i trappan och trilla’ i givakt.
    Trött, trött, trött, trött!
    Plats för trumpet och cymbal!
     
    Jag vill inte vara med och spela, usch, usch, usch,
    bara usch, usch, usch, bara usch,
    sa cymbalen som symbolen med sitt usch, usch, usch,
    när den klinga’ sa den: Usch, vad det låter, usch!
     
    I stora trumman sa det bom bom,
    så det skalv i märg och ben.
    Utav tyngden i den
    gick trumslagarn med krökta knän.
     
    En säregen kakafoni,
    men med mycken charm uti.
    Slik var vår musik,
    den var sig lik uti all evighet,
    där vi gick och slet.
     
    När vi spelade som bäst,
    så blev det något utav fest,
    där vi gick och slet.
     
    Tappert vi klämde oss över Norrbro.
    – Oj, vad vi klämde oss över Norrbro!
    Långsamt vi närma’ oss Konungens bo.
    – Oj, vad vi närma’ oss Konungens bo!
    Å, vad vi pöste då!
    Nosen var gul och blå!
    Farten vi hade var ganska så trög,
    för se, Slottsbacken var hög!
     
    Men in på borggården vi rasa’
    och vi kände oss som ättlingar till kämparna kring Gustav Vasa!
    Morsk var vår stil,
    – det var vår stil!
    och det var nåt krigiskt över vår profil!
    – Ja, det var det visst, det!
     
    Men det var mest bara på skoj,
    – skepp ohoj!
    ty i kuren blev man bara loj.
    Då blev allting som förut.
    Ja, gubevars,
    då var vår marsch
    slut, slut, slut!
     
    Povel Ramel

    Comment by Magnus Andersson — 2012 11 28 0:30 #

  26. Till Magnus Andersson: Tack Magnus! Som vanligt ett lysande jobb!

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 28 12:15 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^