Sommar i P1 med Johan Olsson

27 juni 2016 15:35 | Media, Musik | Inga kommentarer

Mitt totala ointresse för idrott illustreras väl av att jag, åtminstone vad jag kan komma i håg, aldrig ens har hört talas om dagens Sommar-pratare, skidåkaren Johan Olsson. Och då hjälper det ju inte heller, att den här mannen numera bor i min gamla skolstad Sundsvall, är uppvuxen i näraliggande Östersund och gift med en flicka från Ångemanland, där jag både har gjort lumpen och vistats under en del barndomssomrar.

Nu är jag inte av den sorten att jag automatiskt förkastar sommarprogram, bara för att de har idrottare som värdar, även om jag tycker att ganska många av idrottarna i Sommar känns inkvoterade, och även Johan Olsson tycks ha tvekat, när han fick frågan om att medverka: ”Hur kunde jag tacka ja till det här?”

Men även om jag inte är intresserad av Johan Olssons medaljprestationer och i längden finner den myckna idrotten tröttande, tyckte jag faktiskt det var intressant att få höra hur han har fått kämpa med sina egna tillkortakommanden och ibland sin egen brist på motivation – han sa själv, att han inte är någon vinnarskalle. Det gör honom både mer mänsklig och mer intressant i mina ögon än skildringarna av de medaljbelönta prestationerna gör.

Den avslutande långa kärleksförklaringen till hustrun gillade jag också.

Musikvalet i programmet vittnade om det Johan Olsson själv berättade om, hans intresse för amerikansk och brittisk popmusik. Olsson spelade till exempel U2, Neil Young och The Beach Boys plus en del annat som jag inte var lika förtjust i. Och så dessutom ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström.

”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”

27 juni 2016 9:31 | Politik | Inga kommentarer

LO-bloggen publicerar av och till inlägg, om man ser till längden och djupet närmast essäer, som fördelaktigt skiljer sig från det man alltför ofta möter om man bläddrar sig runt i bloggsfären.

Jag har just läst ett sådant essäartat inlägg, skrivet av Claes-Mikael Jonsson, ”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”. Jonssons text är skriven i polemik mot en artikel Andreas Johansson Heinö och Karin Svanberg från Timbros tankesmedja publicerade i Dagens Nyheter den 18 juni.

Jonssons analys av begreppet populism är således inte skriven som en analys av det brittiska Brexit, men själv slås ja av att samma slags begränsande och nedsättande definitioner används i debatten om den senare som i artikeln från Timbros tankesmedja.

Läs själva Jonssons nätessä – länk till LO-bloggen finns längst ner till höger här intill.

Sommar i P1 med Annika Lantz

26 juni 2016 18:27 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

I vår familj har vi olika meningar om Annika Lantz. Min hustru knäpper gärna av radion, när det kommer ett program med henne. Själv hör jag henne gärna utan att aktivt söka program med henne.

I dag lyssnade vi dock båda på henne i ”Sommar i P1”.

Bland det Annika Lantz berättade om sig själv fanns att hon, trots att hon en gång i världen ville bli skådespelerska, i stället blev radiojournalist och nu har varit det i 23 år.

Så rutin har hon: munnen går på henne i ett, och det blir aldrig några longörer.

Ett av hennes kännemärken är att hon lätt, och utan att det blir någon skarv, glider över från ett ämne till ett annat. På rasande kort tid hinner hon prata om så vitt skilda ämnen som kärnvapenhot, freon och ryssar.

Ibland, som i barndomsavsnittet om familjens vistelse i Algeriet (där hon bland annat träffade en besökande Olof Palme) och den ganska kostliga historien om sin omplantering i svensk skola, önskar man, att hon hade berättat mycket mera.

Fast det kom också en längre berättelse, den om hennes kamp mot livmoderhalscancer, den som hon att döma av de senaste läkarkontrollerna nu verkar ha lyckats bli av med.

I den här delen av hennes sommarprogram fanns det mörkare och mer smärtsamma partier, men till och med här tog den kåserande och lätt skämtsamma tonen ibland över, och på något sätt fick hon det här att ända i att det hon fick gå igenom ändå hade det goda med sig, att hon för evigt blev kvitt mensen.

Också när det gäller Annika Lantz’ musikval, är det inte mycket som finner nåd i hustruns öron. Det enda hon verkar intresserad av är låten med Eva Dahlgren.

Själv hittar jag fler artister och grupper som jag av och till lyssnar på: ELO, Titiyo, Stakka Bo och Fläskkvartetten och några till. Men jag förstår också hustruns generella synpunkt, att Lantz ofta spelade musik som måste ha känts högljudd och påträngande för henne.

Sommar i P1 med David Lagercrantz

25 juni 2016 16:40 | Deckare, Media, Musik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Jag vet inte, om de yngre i dag vet, hur stor Olof Lagercrantz var. Som poet. Som kulturchef och debattör i Dagens Nyheter. Som normsättare i den dåtida kulturdebatten.

Jag skrev själv ganska flitigt på kultur- och debattsidorna i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men likväl kändes det som något extra, när jag också lyckades få in en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) fick vi en intervju med Lagercrantz inför ett val, där han inte dolde sin avsmak mot dåtidens borgerlighet.

Familjen Lagercrantz var samtidigt starkt präglad av ångest och depressioner, flera av dem med självmord som sista utväg.

Om den här familjen och dess ständigt hotande katastrofer berättade i dag Olof Lagercrantz’ son, David Lagercrantz, i dag bland annat känd för den fortsättning han har skrivit på Stieg Larssons Millennium-trilogi – att folk i dag vet, vem David Lagercrantz är, behöver vi inte tvivla på.

Låt mig genast säga, att David Lagercrantz inte i något avseende skandaliserade sin far. Han utlämnade inget, inte ens något obehagligt, men han ansträngde sig verkligen för att förstå alla sidor av faderns personlighet. Han skildrade i ena stunden faderns gräl med Artur Lundkvist och Maria Wine eller iskyla gent emot Lars Forssell, i den andra hans ömsinta omfamningar av slagna och drabbade människor.

Och sonens skildring av fadern innefattade allt från uppställning för den dödssjuka Eva Remaeus till de milt talat pessimistiska och mörka tankar Olof greps av inför sin egen död – han var inte religiös.

Mot den här fonden tecknade David Lagercrantz bilden av sig själv, också en av de ångestridna i släkten men framför allt handlingsförlamad i sitt eget skrivande av att inte tro sig om att kunna uppnå faderns briljans. Hans ständig fråga om sig själv, ”Håller jag måttet?”, fick, tyckte han, ständigt följande svar: ”Inget, David, som du skriver, skriver du med allvar.”

Mot den här bakgrunden var det rent av intressant för mig, som varken är intresserad av fotboll eller Zlatan Ibrahimovic, att höra, att även Zlatan tycktes ha en pappa, som alltför länge inte såg sonens talang. Och David Lagercrantz erkänner, att hans memoarskrivande som en av sina pluspoäng har att han ser sig själv i andra.

David Lagercranz har skrivit böcker om och åt andra, och när det gäller Millennium-serien, har han alltså skrivit en fortsättning, som skickligt fångar figurer, miljöer och skrivsätt hos Stieg Larsson.

Men han har faktiskt också i tidskriften 90-tal lyckats få in en av redaktionen prisad novell.

Så varför kastar han inte loss och skriver mer sådant?

Men det fick vi egentligen inte reda på.

Ändå blev det här ett mycket hörvärt och intressant sommarprogram.

Det senare gällde också musiken i programmet.

David Lagercrantz spelade till exempel Cat Stevens, Randy Newman, Van Morrison, Tom Waits och Nina Simone och så två mycket bra låtar av Leonard Cohen: ”Take Me To the End of Love” och ”Take This Waltz”,

Melodikrysset nummer 25 2016

25 juni 2016 12:43 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.

Det vi kan lära oss av Brexit

24 juni 2016 17:48 | Politik | 7 kommentarer

Jag hör till dem som faktiskt tidigt trodde att anhängarna av Storbritanniens utträde ur EU hade stor chans att vinna den brittiska folkomröstningen, och när det sedan visade sig, att det vettlösa dådet mot en labourpolitiker hade en knäppskalle och högerextremist som gärningsman, visade det sig, att majoriteten av väljarna inte lät sig påverkas av det här – de röstade nej efter sin egen övertygelse. Och segern för nejsidan blev övertygande stor, 52-48.

Naturligtvis fanns det konservativa knäppskallar på Brexit-sidan – men knäppskallar fanns det på den EU-vänliga sidan också.

Jag vet inte om det kommer att göras sociologiska kartläggningar av vilka sociala strata som röstade hur och varför, men ska jag våga mig på en gissning, var säkert många av dem som röstade för brittiskt utträde ur EU arbetarklass eller hade enkla tjänstemanna- eller serviceyrken, och bland de relativt många jag har sett intervjuas i media, har det också funnits människor med eget ursprung i forna brittiska kolonier, numera boende och arbetande i Storbritannien.

Inte minst det senare indikerar, att det brittiska Brexit, i vart fall inte primärt, har med rasism att göra.

Ändå har utan tvekan just den fria arbetskraftsinvandring, främst från Östeuropa, EU-medlemskapet har medfört och som har utnyttjats av till exempel polacker kraftigt bidragit till utgången. De här arbetskraftsinvandrarna har dels pressat löner, dels konkurrerat om de enkla jobben med de nämnda inhemska grupperna, och dessa har velat sätta stopp för den här invasionen.

Vad EUs tillskyndare inte tycks ha beaktat i tillräcklig utsträckning är att det får konsekvenser, så småningom också politiska sådana, om man skapar en fri arbetsmarknad innan man har utjämnat löner, förutsättningar, sociala förmåner och så vidare mellan de berörda länderna.

På den här punkten finns det en utbredd naivitet, också i Sverige, också i mitt eget numera allt mer arbetarklassbefriade parti. Vi ska, allihop, bli mer konkurrenskraftiga genom att utbilda oss mer och mer.

Men om man som jag kommer från genuin arbetarklass, inser man, även om man själv har lyckas väl i skolan, att det här är en naiv tro på att alla kan om de bara vill.

Alla kan faktiskt inte bli ingenjörer eller klara universitetsexamina hur mycket de än anstränger sig.

Fast för min del anser jag, att även de som saknar tillräcklig begåvning, motivation eller ork förtjänar ett anständigt liv.

Det är därför jag är demokratisk socialist.

Och de socialdemokratiska partiernas kris i land efter land beror på att de inte längre styrs och domineras av människor med egna sociala erfarenheter av att höra till de svaga och utsatta.

En trekantig gubbe och några andra hellsingfigurer

23 juni 2016 20:57 | Barnkultur, Musik | Inga kommentarer

Av Birgitta fick jag på min 79-årsdag till min stora Lennart Hellsing-samling ”Nyfiken i en strut”, i det här fallet en nyutgåva från 2012, ursprungligen utgiven på samma förlag, Rabén & Sjögren, 1947. Den är en klassiker, också i den meningen att den innehåller originalillustrationerna, signerade Stig Lindberg.

Jag var för ny i Sverige 1947 för att kunna läsa den då, även om jag hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder – jag lärde mig läsa i Estland innan vi hösten 1944 kom till Sverige som flyktingar, och fastän jag då var sju år, fick jag först vänta ganska länge, innan jag fick börja i skolan.

Men från min folkskoletid har jag ett musikminne, som jag inte längre kan placera exakt i tid: I skolan fick vi vid ett tillfälle lära oss att sjunga en sång som var rolig och samtidigt utmanade min fantasi:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in
han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korveskinn.

Melodin, skriven av Knut Brodin har jag lång senare lärt mig, fastnade genast, och det gjorde också den fantasieggande texten av Lennart Hellsing: En trekantig gubbe med näverjacka och hatten kantad av korvaskinn, som jag minns det från då.

Senare har en hel rad hellsingtexter, alla tonsatta av samme Brodin, blivit en del av min repertoar av barnvisor. Vi har haft dem hemma, dels i olika böcker av Hellsing, dels insjungna på barnskivor. Och jag har sjungit dem för våra barn.

De originella texterna har lätt fastnat i musikminnet, så också melodierna: Krakel Spektakel, Kusin Vitamin hängde och slängde i en gardin. Tre små rädisor stod i ett land. Här dansar herr Gurka både vals och mazurka. Sången om Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök. Rulla rulla kula.

Och så innehåller den här boken berättelser som ”Den underbara pumpan” och ”Krakel Spektakel köper en klubba”, som senare blev en egen bok.

Till och med bokens baksida utnyttjas till en illustrerad text där man, längst ner, ser Krakel Spektakel och Kusin Vitamin som äter blodapelsin.

Finland: De Gröna större än Sannfinländarna

23 juni 2016 13:17 | Politik | Inga kommentarer

I TNS Gallups‘ junimätning för Helsingin Sanomat är Centern största parti.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,9 procent. Men Centern ligger fortsatt under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 20,8 procent, vilket med minsta möjliga marginal petar ner partiet till platsen som näst största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,0 procent (- 0,7). I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Vid kongressen nyligen ersattes Alexander Stubb av Petteri Orpo, men ordförandebytet har inte hunnit ge något utslag i den här mätningen.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,1 procent. Partiet ligger nu på femte plats, och motgångarna fortsätter: senast har en av partiets riksdagsledamöter gått över till Socialdemokraterna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 13,6 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,2 procent.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,7 procent.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,7 procent.

Undersökningen, som har genomförts mellan 16 maj och 16 juni, omfattar 2.428 personer, dock inte på Åland.

Sannfinnarnas efterföljare

23 juni 2016 11:31 | Citat, Politik | Inga kommentarer

”Finland har fått ett nytt missnöjesparti: Felfinnarna.”

Staffan Ling
Namn och Nytt i Dagens Nyheter

Finland: Riksdagsledamot går över från Sannfinländarna till Socialdemokraterna

22 juni 2016 22:25 | Politik | Inga kommentarer

De opinionsmässiga framgångarna för Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) har helt uppenbart till stor del skett på bekostnad av Perussuomalaiset (Sannfinländarna). Säkert har det tidigare funnits arbetarväljare, som har velat ge Socialdemokraterna en spark i baken genom att i stället stödja en mer populistisk politik.

63-åriga Maria Tolppanen, invald i Eduskunta (Riksdagen) 2011 för Vasa valkrets, har tidigare arbetat som journalist bland annat vid Yle, men hon har bakgrund i arbetarklassen, och trots att hon en gång i världen var med i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, lockades hon av Sannfinländarnas folklighet, det vill säga populism.

Hon säger sig nu under ett år ha brottats med frågan om hon gjorde rätt – det sociala skyddsnätet och förhållandena i arbetslivet har försämrats under den regering, som Sannfinländarna är en del av, arbetare och pensionärer har fått det sämre.

Alltså har hon nu lämnat Sannfinländarna och gått över till Socialdemokraterna, också framträtt vid en pressträff tillsammans med de senares partiledare Antti Rinne.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har därmed utökats med en ledamot mitt under mandatperioden.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^