En film om det som var folkhemmet

Jag har inte läst Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” från 2012, men en del filmrecensenter, vars omdömen jag har lärt mig att lita på, skriver att Hannes Holms (manus och regi) film från 2015 med samma namn är en mycket träffsäker filmversion av boken, möjligen med lite mer allvar och svärta blandade med alla skratt filmen framkallar.

Vi möter Ove, radhusområdets självutnämnde ordningsman, i filmens nutid lysande spelad av Rolf Lassgård, i filmens dåtid inte heller så tokigt gestaltad av Filip Berg. Både med hjälp av händelser i nutid och genom Oves tillbakablickar, utlösta av sådant som besök vid hustruns, Sonjas (Ida Engvolls) grav, djupnar bilden av Ove: Han blir begriplig mot bakgrund av sin arbetarbakgrund och det som hände hustrun och det barn som aldrig hann komma levande till världen. Vilken lysande skådespelare Lassgård är kommer också fram i andra enskildheter, till exempel när han ska läsa en sagobok för den nyinflyttade iranskan Parvanehs (Bahar Pars) barn.

Bahar Pars gör också hon en mycket fin rollprestation. Inte bara genom de yttre omständigheterna (inflyttning i området, svensk make med tummen mitt i handen) utan främst genom att spela en hjärtevarm och intresserad medmänniska med hjärtat på rätta stället.

Till det här kommer det hot en vitskjortad pamp (Johan Widerberg) i den kommersialiserade vårdsvängen utgör mot en av Oves grannar – men den senare räddas av, i någon mån, Ove och, framför allt, av en journalist (Anna-Lena Bergelin).

Allt det här är utomordentligt väl berättat. Möjligen tycker jag att den inlagda historien om två unga homosexuella män känns lite för konstruerat samhällstillvänd.

Men Ove själv känns oerhört äkta med sina gammaldags ideal, nu manifesta främst genom alla de taggar Ove riktar utåt. Också hans lust att ända sitt liv genom hängning (repet går av) och andra misslyckade försök känns äkta, faktiskt inte bara som en serie komiska malörer.

Och när Parvaneh mot slutet hittar honom död på riktigt, gråter jag lite i biomörkret.

Och när filmen är slut och jag ska gå sätter jag på mig min keps, en huvudbonad också filmens Ove alltid gick omkring i.