Underbara människor som drivs över sina och ländernas gränser

”Underbara människor” kallades i Sverige Jasmin Dizdars film ”Beautiful People”.

Den gjordes 1998, med kriget i Bosnien som bakgrund, och dess regissör, Jasmin Dizdar, är själv bosnier. Men filmens handling utspelar sig, med ett remarkabelt undantag, i London, och de flesta medverkande är britter. Sammantaget är den här filmen ändå en på många sätt enastående skildring av hur det kom sig, att människor under krigen i forna Jugoslavien hamnade i Storbritannien (och för den delen också i Sverige).

Det intressanta är att Dizdar avhåller sig från att peka ut en enda skyldig sida. I stället pekar han på den blinda nationalismens galenskap, och det här skruvar han i filmens engelska miljö upp till en galenskap nära fars.

På en buss i London får två män, en kroat (Faruk Pruti) och en serb (Dado Jehan), syn på varann, och ett vilt slagsmål utbryter, detta utan att vi då ännu har en aning om varför de här båda slåss. Trots att busschauffören skiljer dem åt, återtar de strax slagsmålet och kastas sen av bussen. Sen följer en nästan chaplinartad jakt med avbrott för mer slagsmål på gatorna, och småningom hamnar båda på sjukhus. Eftersom de hamnar på samma sal, fortsätter fientligheterna med urkopplade dropp och liknande sabotage. Den tredje intagne på den här salen, en walesisk rebell och brandbombare (Nicholas McGaughey) kallar på hjälp från den resoluta sköterskan Tina (Sharon O Clarke), och mot slutet av filmen får hon hela det här gänget att tillsammans med henne spela kort.

Skildrad på det här sättet blir filmens handling alltför rätlinjig – Dizdar förflyttar oss åskådare ständigt mellan olika människor och situationer. Jag förstår ambitionen, att visa att det överallt på jorden och i alla delar av samhället finns olyckliga och galna människor, men en lite högre grad av stramhet hade kanske varit bra för helheten.

Nå, någon annanstans i London råkar en annan flykting från Bosnien, Pero Guzina (Edin Dzandzanovic), ut för en bilolycka och måste tas till sjukhus. Där vårdas han av en kvinnlig läkare, Portia Thornton (Charlotte Coleman), och de blir snart förälskade i varann. Hans möte, lite senare, med familjen Thornton – välbeställd; pappa Thornton (Roger Sloman) är Tory och hoppas snart få en ministerplats – blir också lätt farsartad. Till dess att Pero, vid själva bröllopsmiddagen, för gästerna på bruten engelska om sig själv berättar, att han under kriget i hemlandet har dödat andra, också kvinnor och barn.

Ytterligare en delhistoria har sin bakgrund i krigets Bosnien. Dzemila Hazibegovic (Valentina Giorgieva) och hennes man Ismet (Radoslav Youroukov) ber båda läkaren, doktor Mouldy (Nicholas Farrell), på bruten engelska om abort. Bakgrunden är att hon hemma, under kriget i Bosnien, utsattes för en massvåldtäkt, vars resultat babyn i magen är. Men doktorn, som först inte förstår, vägrar, och när barnet väl är fött, tar de ovilliga föräldrarna det till sina hjärtan. Barnet döps sedan till Chaos.

Doktor Mouldy själv har det heller inte lätt i livet. Hans rödhåriga hustru (Malee Hutton) har övergett honom, och mellan de båda föräldrarna pågår det lite av en dragkamp om de likaledes rödhåriga, dessutom bråkiga tvillingpojkarna Tims och Toms (Bobby och Joseph Williams) gunst. För att slippa leva helt ensam, låter Chaos med föräldrar bo hos sig.

Vi får också möta huliganen Griffin Midge (Danny Nussbaum) och hans mycket borgerliga föräldrar Roger (Roger Sloman) och Felicity (Heather Tobias). Griffin, med nazisympatier och drogproblem, utför tillsammans med två kompisar ett rån för att få råd att åka till Rotterdam för en VM-kvalmatch mellan Holland och England men kanske minst lika mycket för att kunna köpa heroin. På vägen hem är de så drogade, att Griffin på flygplatsen vacklar i väg till en lastvagn och somnar under dess presenning. Helt borta hamnar han sen i ett flygplan ur vilket han, tillsammans med förnödenheterna han har sovit på, med hjlp av fallskårm släpps ner över ett av Bosniens stridsområden. Han lyckas hejda en FN-konvoj och hamnar på ett fältsjukhus. Där förbereds just en benoperation utan hjälp av bedövningsmedel. Griffin bistår dock med heroin som ersättningsmedel och intervjuas till och med av brittisk TV. Väl hemma ser han ut att nå försoning med sina föräldrar. Griffin tar också hand om en bosnisk pojke, som har blivit blind under en granatattack.

Den Griffin på det bosniska fältsjukhuset har hjälpt genom att erbjuda heroin som bedövningsmedel vid operationen är BBC-reportern Jerry Higgins (Gilbert Martin). Higgins kommer hem helt förstörd, framför allt psykiskt. Terapeutisk behandling tycks åtminstone hjälpligt få honom att bli någorlunda normal igen. Men till sitt gamla värv som krigsreporter vill han inte tillbaka.

Och det är väl också filmens sens moral. Människor kommer tillbaka till normala värv, men aldrig kommer de tillbaka till det de var och det de ville bli. Ofta öppnas inte ens nya vägar, som för den afrikanske kvinna som, lite i förbigående i filmhandlingen, grips av polis för att utvisas.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!