Vänsterledaren föreslår minnesmärke över kommunismens offer

Under min långa tid som först pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen, sen chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) blev jag bekant med många journalistkolleger, som arbetade med av bevaka det politiska fältet.

En av dem var DN-journalisten Kaa Eneberg.

Hon kom senare att ge ut en rad böcker som i hög grad intresserade mig, böcker om de så kallade kirunasvenskarna och deras öden i Sovjetunionen, dit de – på grund av arbetslösheten här hemma och deras, i många fall, tro på kommunismen – emigrerade och där många av dem, liksom tusentals andra, föll offer för de stalinistiska utrensningarna. De som lyckades ta sig tillbaka till Sverige tvingades av sin kommunistiska omgivning till tystnad.

Kaa Enebergs böcker om allt det här heter ”Tvingade till tystnad” (2000), ”Förnekelsens barn” (2003) och ”Knuts aska och Kejsaren av Karelen” (2007) – om den senare finns en artikel ovan under Kulturspegeln, Politik.

I det berörda Norrbotten, där också det gammalkommunistiska arvet levde kvar längre än i övriga landet, fick Kaa Eneberg tillrättalagda mothugg och mötte också ett motstånd mot tanken på att uppföra ett minnesmärke över kirunasvenskarna.

Nu sänder mig Kaa per post en artikel av vänsterledaren Jonas Sjöstedt införd den 15 januari 2015 i Norrländska Socialdemokraten, ”V vill ha minnesmärke över Kirunasvenskarna”.

Den här artikeln kan diskuteras i detaljer, men den är bra i det stycket att den utan krusiduller erkänner den stalinistiska terrorn och de miljontals offer den skördade.

Kritiken mot det egna partiet är mer inlindad, men Sjöstedts slutsats är ändå att ”Sveriges Kommunistiska Parti hade ett tydligt ansvar i frågan om de svenskar som mördades i Sovjet”. Sjöstedt skriver vidare: ”Det är mycket svårt att tänka sig att SKP:s ordförande under perioden 1929-1964, Sven Linderot och Hilding Hagberg, saknade insikt om att svenska kommunister mördades och försvann i Sovjet. Bägge hade djup förankring i Norrbotten och nära kontakter med det sovjetiska kommunistpartiet. Men inget tyder på att de reste frågan om sovjetemigranternas öde varken i Sverige eller i kontakter med den sovjetiska ledningen. I detta ligger ett stort svek och ett direkt medansvar för de drabbades öde.”

Och så kommer då, äntligen, slutsatsen:

”För att hedra de drabbades minne skulle Vänsterpartiet gärna, om de efterlevande så önskar, se att ett minnesmärke över sovjetemigranternas öde uppfördes i Norrbotten.”

Mikael Wiehe, en musikalisk följeslagare genom åren

Låt mig genast säga, att jag för egen del aldrig skulle ta emot ett pris som bär Lenins namn, inte heller som något slags politisk provokation eller som en spark i baken på den borgerlighet även jag misstror.

Men jag hör också till dem som beundrar Mikael Wiehe för mängder av låtar, och då bedömer jag inte bara musiken utan också texterna. Politiskt har han placerat sig själv till vänster om den socialdemokrati jag har arbetat för – men Wiehe har faktiskt också genom åren sjungit vid socialdemokratiska val- och jubileumsarrangemang.

Jag har, kort, träffat honom några gånger i samband med konserter och då fått skivor signerade av honom, men det finns ett annat, helt oväntat möte med honom, som gjorde att han bestående steg i min aktning.

En gång för nu ganska länge sen blev jag uppringd i vår sommarstuga i Öregrund: ”Hej, det är Mikael Wiehe”. Jag måste tillstå att jag blev ganska häpen, detta dels för att jag då aldrig hade träffat honom personligen, dels för att han helt uppenbart av någon hade fått det hemliga numret till vårt sommarställe.

Det visade sig, att Mikael Wiehe via sin hemsida hade valt att tillsammans med sina egna skivor sälja den CD med tal av och intervjuer med Olof Palme, ”En levande vilja” (OP 01, Amigo, redaktör Sven-Ove Hansson) jag 1996 hade låtit producera till tioårsminnet av mordet på den socialdemokratiske partiledaren, och han behövde nu fler exemplar!

* * *

Jag har under senare år då och då här på bloggen recenserat nya plattor med Mikael Wiehe och också skrivit om Hoola Bandoola Band.

Men jag tycker att det nu är dags att också återpublicera det jag i Aktuellt i politiken (s) skrev om Wiehes skivor, solo eller i olika konstellationer.

* * *

Under Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj) publicerade jag följande:

Suverän platta

Mikael Wiehe skrev större delen av sångerna till numera upplösta Hoola Bandoola Band. Nu arbetar han på samma sätt med Kabaréorkestern, som hör till det mest spännande vi för närvarande har inom den progressiva musiken. Bakom ”Sjömansvisor” (MNW 82 P, SAMdistribution) ligger också ett unikt samarbete: skivan har gjorts av två skivbolag, MNW och Amalthea, med hjälp av Johannes Leyman och Nacksvings mobilstudio. Det är lika bra att säga det på en gång: ”Sjömansvisor” är en suveränt bra platta.

Den börjar, överraskande men bra, med två Bob Dylan-låtar: ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Spanska stövlar”. Den har också andra dylanska drag. Säkert är det ingen tillfällighet att en låt heter ”Mikael Wiehes 116:de dagdröm”; jämför med ”Bob Dylan’s 115th Dream”.

Skivans grundstämning finns till exempel i ”Titanic”:

Sen spela’ fartygsorkestern Närmare Gud till Dig
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt just för vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten, där vi står men flaggan den går i topp.

Samma sorgsna grundton finns i flera andra låtar, till exempel Dylans ”Sakta lägger båten ut från land”: ”Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra. / Ta bara med dej dom grejer, som du tror att du måste ha.”

Även politiskt är skivan intelligent gjord – ett exempel är ”Teaterlåten (Vara som man inte är)”, ”där såna som Bohman och Ahlmark och Fälldin / kommer in som på en kabaré / och visar upp sina knep och sen gör jättesuccé / genom att vara som dom inte är”.

Musikaliskt är skivan en härlig blandning av Dylans balladliknande musik, rock, teatermusik och grekisk folkmusik (”De grekiska partisanernas sång”).

* * *

Spegeln, Musik i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april) innehöll en recension med rubriken

Svensk rock

Kabaréorkestern har med ”Elden är lös” (Amalthea AM 10, distribution Plattlangarna) gjort en ovanlig LP. Ovanlig därför att den experimenterar med sina egna uttrycksformer; bara den Brecht-Weill-inspirerade ”Nu knakar det i välfärdsstatens fogar” utgör en anknytning bakåt till ”Sjömansvisor”. Musiken är oroligare, hetsigare, innehåller element av jazz samt arabisk och grekisk folkmusik.

”Jag är en människa i världen” har ett häftigt engagemang som man inte riktigt förknippar med Mikael Wiehe. Och ”Också där lugnet är förhärskande” rymmer ett krampaktigt revolutionsbudskap.

Jag kan inte befria mig från känslan att Mikael Wiehe har trängts till att göra en mer ”engagerad” och agiterande programmatisk LP. Jag tycker inte det passar hans kynne.

Bildtext:
Kabaréorkestern, från vänster Ale Möller, bouzouki, dragspel, trummor, elpiano, baglamas, althorn, gitarr. orgel, rytminstrument, sång, Per-Ove Kellgren, trummor, Anders ”Chico” Lindvall, sologitarr, Mikael Wiehe, sång, kompgitarr, piano, Frans Sjöström, sopransax och Arne Franck, bas. Dessutom medverkar Göran Skytte, flöjt.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (6 oktober) skrev jag följande om en ny platta med Mikael Wiehe, Håkan Nyberg, Arne Franck och Fjellis (Jan-Eric Fjellström):

Hörvärt

Mikael Wiehe har (tillsammans med Nyberg, Franck & Fjellis) hittat tillbaka till sig själv igen. ”Kråksånger” (Amalthea AM 20, distribution Plattlangarna) är en jättefin LP, hans bästa efter ”Sjömansvisor”; det är svårt att lyssna sig mätt på den. Redan de inledande låtarna ”Allt vad jag begär” och ”Katarina” har bra melodi, den första fin text, den andra ett störtskönt spel. ”Strebersång” är suverän rock. ”Som om ingenting har hänt” är en sympatisk vidräkning med de alltför trosvissa paroller som understundom skymmer verkligheten. Och ”Flickan med kråkan” är en låt med en säregen ton. Dess text placerar Mikael Wiehe där han hör hemma, i en tro som är full av tvivel: ”För mitt hopp är en skadskjuten kråka. / Och jag är ett springande barn / som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än, / som tror det finns nå’n som har svar. / Och jag springer med bultande hjärta. Jag springer på taniga ben. / Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet / att det redan är all’es för sent.”

* * *

Under rubriken Blandat – jag skriver där om skivor med olika artister och grupper – hittar man i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 en recension av en Mikael Wiehe-platta, som kom ut redan 1981:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis kittlar våra förväntningar om en ny LP med en singel, ”Gökungen” / ”Livet efter 30” (Amalthea 20006, distribution Plattlangarna); den förra sägs vara en låt från alla barn till alla föräldrar och är tyngre än den senare i tonen, den andra – en utmärkt rocklåt – sägs vara en låt från alla föräldrar till alla barn. (Singeln kom ut till jul.)

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1982 (4 november) skrev jag under rubriken Singlar:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis: ”Min älskade stod inför rätten idag” / ”Vi låter oss inte besegras” (Amalthea AMS 2012, distribution Plattlangarna). Bob Dylans ”Percy’s Song” och ”The Times They Are A-Changing” på åttitalsvis. Jag är reserverad, vilket jag ska motivera närmare i recensionen av LPn ”De ensligas allé” från vilken låtarna är hämtade. Men ”Vi låter oss inte besegras” hör till de bättre låtarna på LPn.

* * *

I Aktuellt i politiken nummer 20 1982 (18 november) finns en tre sidor lång genomgång av sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”. Där skriver jag under mellanrubriken Protest och progg:

Mikael Wiehes ”Sånger 1971-79” (Liber) är en guldgruva för Wiehe-älskaren. Där finns texterna (samt noter och ackordanalyser) till Wiehes låtar på Hoola Bandoolas och Wiehes samtliga plattor under perioden: ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?”, ”På väg”, ”Fri information”, ”Sjömansvisor” och ”Elden är lös”. Även Dylan-översättningarna (dittills) är med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) publicerade jag så under rubriken Svensk rock den tidigare aviserade recensionen:

Egentligen har Mikael Wiehe allt som krävs för att på ett perfekt sätt flytta över Bob Dylan till svenska. Han kan översätta Dylan utan att poesi och andemening går förlorade. Det finns drag i hans egen musik och hans egna låtar som har släkttycke med Dylan. När jag hörde ”Sjömansvisor” kontaktade jag ett svenskt skivbolag – dock inte Wiehes normala – för att lansera tanken på en Dylan-LP med Wiehe, men det blev inget. Alltså borde jag vara nöjd nu när Dylan-LPn ”De ensligas allé” (Amalthea AM30, distribution Plattlangarna) med Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis föreligger. Men det är jag inte. Jag våndas inför den. Trots upprepade lyssningar under en stor del av hösten är jag besviken; den känns fel. Egentligen är det bara en enda låt, ”Allt det handlar om för mej” med dess mycket rockiga spel, som jag gillar på den här LPn. Vad beror det här på då? Texterna är som vanligt utmärkta. Mikael Wiehes, Nybergs, Francks & Fjellis’ kompetens är densamma som tidigare. Men Greg Fitzpatricks synthar önskar jag åt helvete, och åttitalsarren gör musiken hart när outhärdlig i mina öron! Kärnpunkten är den här: Det handlar inte om 80-tal kontra 60-tal utan om musikens (och texternas!) grundstämning. Den senare kvaddas av arren och synthmusiken. Det här är vad som helst (och kanske till och med bra utifrån sina förutsättningar) men det speglar inte Dylans avsikter, stämningar, musikaliska uttrycksmedel så som de rimligen var tänkta.

* * *

Min allra sista Wiehe-recension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1983, 1 december, har rubriken Soloartister och är mycket försonligare i tonen:

Mikael Wiehe spelar med en grupp, men musiken, texterna och temperamentet är hans, och det är Mikael Wiehe som är soloartisten. Detta är inte menat som någon invändning. ”Lindansaren” (Amalthea AM40, distribution Plattlangarna) är en bra platta, mycket bättre än den förra, Dylan-LPn ”De ensligas allé”. Syntmusiken från den plattan finns kvar, men nu har Wiehe lärt sig att uttrycka sig genom den. I stället för vad som på ”De ensligas allé” delvis var rena misshandeln på egenarten i Dylans låtar finns nu melodier och ett spel som från början bygger på de nya förutsättningarna. Bara i enstaka fall – ”Törnrosa” är ett exempel – uppstår dissonanser mellan den ”gamle” Mikael Wiehe och den elektroniska musik och den rytm han står för i dag. Men här finns desto mer att berömma. ”Lillan står i hagen”, med element av jazz, rock och opera, är en intressant låt där jag särskilt har fastnat för B- och C-temat. Jag gillar också ”Lindansaren” – titelmelodin – med dess vemodiga och spröda melodi à la kabaré, den starkt rytmiska ”I väntan på livet…(Det kommer)” och den oerhört vackra ”Fågel Fenix”. Men också annat är värt att nämnas: den John Lennon-inspirerade ”Gökungen” med tung markerad rytm, den snabba, dansanta och rockiga barnvisan ”Hallon, blåbär, lingon” och den häftiga ”I min Toyota”, som framför allt lever på musik och spel.

Ytterligare en mätning bekräftar det danska opinionsläget

Voxmeters senaste mätning, daterad 1 februari, innehåller inga sensationella nyheter.

Störst – men med en bra bit kvar till sitt valresultat 2011, 26,7 procent – är även i den här mätningen högerliberala Venstre med 23,8 procent. Snittet i Berlingske Barometer ligger för det här partiet på 23,5 procent.

Tvåa, med 22,9 procent i Voxmeter och 22,8 procent i Barometern, ligger i den här mätningen Socialdemokratiet. Också det här är ett resultat under valresultatet 2011, 24,8 procent.

Trea, med 20,6 procent i Voxmeter och 20,8 procent i Barometern, ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Det här är fortsatt resultat långt över det stöd partiet fick i folketingsvalet 2011, 12,3 procent.

Jag ser i en av de danska tidningar jag följer, att en kommunpolitiker har gått över från DF till Socialdemokratiet, men det lär inte markera begynnelsen på en ny strömning – mannen som bytte parti är nämligen invandrare.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, fortsätter att ligga under sitt valresultat från 2011, 9,5 procent, och får i både den aktuella mätningen och i Barometern 7,4 procent.

Deras avhoppade partner Socialistisk Folkeparti får i den aktuella mätningen 6,6 procent och i Barometern 6,7 procent. Partiet ligger alltså även i opposition markant under sitt valresultat 2011, 9,2 procent.

Och även i den här mätningen har i stället rödgröna och feministiska Enhedslisten numera stöd av en del av de tidigare SF-röstande. Enhedslisten ligger numera, med 8,9 procent både i den aktuella mätningen och i Barometern, på en högre nivå än i valet 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti får i den aktuella mätningen stöd av 4,6 procent, i Voxmeter-genomsnittet av 4,4 procent. Båda de här stödsiffrorna bekräftar att partiet numera ligger under sitt mediokra valresultat från 2011, 4,9 procent.

Också Liberal Alliance ligger under sitt valresultat 2011, 5,0 procent: Partiet får i Voxmeter bara 4,3 procent men i Barometern 4,9 procent.

Ja huvvas vittnen

Det är inte allt som är guld på DNs Namn och Nytt; det är inte ens allt som glimmar.

Men då och då sätter Staffan Ling guldkant på tillvaron. Som i dag:

”Samfundet för dem som varit med om något läskigt:

Ja huvvas vittnen.”

En middag för sossar i det sakrala Uppsala

Varken jag eller Birgitta är religiöst troende – vi tillhör mycket riktigt inte heller någon kyrka – men det är klart att vi, eftersom vi rör oss i Uppsalas offentlighet, genom åren har lärt känna en och annan med ämbete inom kyrkan. Kerstin Berglund har vi faktiskt vid något tillfälle ätit middag hos.

När vi nyligen var på Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av just Kerstin Berglund, var hon vänlig nog att skjutsa oss i sin bil till den efterföljande samlingen på Kalmar nation, och sedan kom vi också att sitta vid samma bord. Under den här sittningen frågade Kerstin Berglund, om vi hade lust att komma hem till henne på middag tillsammans med goda vänner, och vi tackade jag.

Den här middagen kom till stånd i går, söndag.

Kerstin bor på Vasagatan i Uppsala, vilket här betyder på Luthagen.

Birgitta skulle tidigare på dagen tillsammans med Anna gå på konsert, så vi kom överens om att separat ta oss hem till Kerstin, i mitt fall i taxi hemifrån. Jag tog också med den blomma Birgitta hade köpt till värdinnan.

Kerstin Berglund är inte känd som politiskt stående till vänster, så jag tror inte att det var partisympatierna hos de inbjudna som hade styrt sammansättningen av gästlistan. Inbjudna var, utöver Birgitta och mig, Hans och Karin Alsén (Hans har inte bara varit landshövding utan också kommunalråd med mera, s, i Uppsala), Per Silenstam som i yngre år var aktiv i Laboremus och sedan bland annat blev överdirektör i AMS och så, ur en något yngre generation, UD-mannen och diplomaten (i många år) i olika länder i Afrika Sten Rylander och hans hustru Berit. Pers fru Berit skulle också ha varit med men hade blivit förkyld.

Maten var god och vi lät oss väl smaka. Värdinnan hade tänkt också på oss som numera är helnykterister, så hon hade införskaffat även alkoholfria alternativ.

Det relativt lilla antalet middagsgäster gjorde det också lätt att konversera över bordet. Birgitta talade en del om Afrika med paret Rylander, medan Hasse, Per och jag drogs åt gemensamma 60- och 70-talsminnen med anknytning till Uppsala. Trevligt hade vi allesamman.

Så när Birgitta höll tacktal, inbjöd hon de närvarande (plus Pers fru) till ytterligare en middag, fast då i vår regi.

Innan vi skildes åt, sjöng vi också några sånger tillsammans, bland dem en text som innehöll en hyllning till Luthagens Livs, där värdinnan uppenbarligen handlar. Den gamla KF-chefen Hans Alsén tog det med fattning.

Och så spelade värdinnan ett kort klassiskt stycke på pianot, Bachs ”In dulci jubilo”, som en markering av att samvaron, åtminstone för den här gången, var slut.

Små förändringar i den danska partitoppen

Det fullkomligt dräller av opinionsundersökningar i Danmark just nu.

Låt oss därför börja redovisningen med valresultaten i folketingsvalet 2011, de som fortfarande gäller och som resulterade i att Danmark fick en vänsterregering.

Socialdemokratiet fick 24,8 procent och kunde bilda regering.

In i den regeringen gick också socialliberala Radikale Venstre, som i valet hade fått stöd av 9,5 procent.

Tredje part i denna regering var Socialistisk Folkeparti, som i valet hade stötts av 9,2 procent av väljarna. SF har dock sedan lämnat regeringen.

Ett av skälen till det senare är att partiet har tappat väljare till det gröna och feministiska yttervänsterpartiet Enhedslisten, som i valet 2011 stöddes av 6,7 procent.

Det ledande borgerliga oppositionspartiet Venstre blev i 2011 års val med 26,7 procent faktiskt större än Socialdemokratiet, men borgerlighetens samlade stöd räckte inte till för att besegra vänstern.

Då, 2011, var nämligen högerpopulistiska Dansk Folkeparti fortfarande ganska litet, fick 12,3 procent.

Och också de återstående borgerliga partierna var för små:

Konservative Folkeparti stöddes av 4,9 procent.

Och Liberal Alliance av 5,0 procent.

Tidningen Berlingske redovisar regelbundet olika danska opinionsundersökningar och viktar samman dem till något som kallas Berlingske Barometer. Barometern ändras därmed mätning för mätning, men jag ska här nöja mig med att tillsammans med resultaten i tre olika men nya mätningar här redovisa bara den allra senaste sammanviktningen.

I Yougov får Socialdemokratiet stöd av 21,4 procent, i Voxmeter av 22,8 procent och i Epinion av 22,9 procent, vilket i Berlingske Barometer ger ett stöd av 22,9 procent.

Radikale Venstre får i de här mätningarna 6,9 procent, 8,0 procent och 7,1 procent, vilket i det senare fallet ger barometergenomsnittet 7,6 procent.

Socialistisk Folkeparti får 6,2 procent, 6,7 procent och 6,7 procent, vilket ger barometergenomsnittet 6,7 procent.

Enhedslisen får 9,3 procent, 8,8 procent och 8,5 procent, vilket ger barometergenomsnittet 8,7 procent.

Venstre får 21,7 procent, 23,0 procent och 23,6 procent, vilket ger barometergenomsnittet 23,4 procent.

Dansk Folkeparti får 21,9 procent, 21,5 procent och 21,2 procent, vilket ger barometergenomsnittet 21,0 procent.

Konservative Folkeparti får 4,1 procent, 4,8 procent och 4,4 procent, vilket ger barometergenomsnittet 4,5 procent.

Och Liberal Alliance får 7,3 procent, 3,8 procent och 5,0 procent, vilket ger barometergenomsnittet 4,6 procent.

Finland: Socialdemokraterna nu större än Samlingspartiet

Den från början ganska breda regeringskoalitionen i Finland har gradvis fått allt mindre parlamentariskt stöd.

Först att hoppa av från koalitionsregeringen var Vasemistoliitto (Vänsterförbubndet), som i valet 2011 hade fått 8,1 procent. I Taloustutkimus’ senaste mätning för Yle ligger stödet för partiet på 8,2 procent.

Lite bättre har det efter avhopp från regeringen gått för Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i den här mätningen stöds av 8,3 procent mot 7,3 procent i valet.

Intressantare är det att Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska Partiet), som försöker profilera sig inom ramen för den nu i övrigt helt borgerliga regeringen, har viss framgång med detta, i alla fall opinionsmässigt sett. Partiet har i och för sig fortfarande en bit kvar till sitt ganska mediokra valresultat 2011, 19,1 procent, men i den aktuella undersökningen får SDP stöd av 17,2 procent och ligger därmed på andra plats bland partierna.

Det intressanta med detta är emellertid inte att partiet då ligger tvåa efter Suomen Keskusta (Centern), som har fortsatt vind i seglen och i kraft av sin oppositionsställning är uppe i 26,0 procent, att jämföra med partiets mediokra valresultat 2011, 15,8 procent.

Nej, mer anmärkningsvärt är att SDP nu är större än det ledande regeringspartiet Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti. Kokoomus, som i valet 2011 blev störst med 20,4 procent, är nu nere i 16,3 procent. Det ska bli intressant att se, om inte kritiken mot den nye statsministern och partiordföranden Alexander Stubb därmed växer.

Populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) får i den aktuella mätningen stöd av 14,8 procent mot 19,1 procent i föregående val.

Det ständiga regeringspartiet Svenska Folkpartiet stöds av 4,2 procent, ungefär samma andel – 4,3 procent – som i valet 2011.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) ligger med 3,5 procent under sitt stöd i 2011 års val, 4,0 procent.