En middag för sossar i det sakrala Uppsala

Varken jag eller Birgitta är religiöst troende – vi tillhör mycket riktigt inte heller någon kyrka – men det är klart att vi, eftersom vi rör oss i Uppsalas offentlighet, genom åren har lärt känna en och annan med ämbete inom kyrkan. Kerstin Berglund har vi faktiskt vid något tillfälle ätit middag hos.

När vi nyligen var på Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av just Kerstin Berglund, var hon vänlig nog att skjutsa oss i sin bil till den efterföljande samlingen på Kalmar nation, och sedan kom vi också att sitta vid samma bord. Under den här sittningen frågade Kerstin Berglund, om vi hade lust att komma hem till henne på middag tillsammans med goda vänner, och vi tackade jag.

Den här middagen kom till stånd i går, söndag.

Kerstin bor på Vasagatan i Uppsala, vilket här betyder på Luthagen.

Birgitta skulle tidigare på dagen tillsammans med Anna gå på konsert, så vi kom överens om att separat ta oss hem till Kerstin, i mitt fall i taxi hemifrån. Jag tog också med den blomma Birgitta hade köpt till värdinnan.

Kerstin Berglund är inte känd som politiskt stående till vänster, så jag tror inte att det var partisympatierna hos de inbjudna som hade styrt sammansättningen av gästlistan. Inbjudna var, utöver Birgitta och mig, Hans och Karin Alsén (Hans har inte bara varit landshövding utan också kommunalråd med mera, s, i Uppsala), Per Silenstam som i yngre år var aktiv i Laboremus och sedan bland annat blev överdirektör i AMS och så, ur en något yngre generation, UD-mannen och diplomaten (i många år) i olika länder i Afrika Sten Rylander och hans hustru Berit. Pers fru Berit skulle också ha varit med men hade blivit förkyld.

Maten var god och vi lät oss väl smaka. Värdinnan hade tänkt också på oss som numera är helnykterister, så hon hade införskaffat även alkoholfria alternativ.

Det relativt lilla antalet middagsgäster gjorde det också lätt att konversera över bordet. Birgitta talade en del om Afrika med paret Rylander, medan Hasse, Per och jag drogs åt gemensamma 60- och 70-talsminnen med anknytning till Uppsala. Trevligt hade vi allesamman.

Så när Birgitta höll tacktal, inbjöd hon de närvarande (plus Pers fru) till ytterligare en middag, fast då i vår regi.

Innan vi skildes åt, sjöng vi också några sånger tillsammans, bland dem en text som innehöll en hyllning till Luthagens Livs, där värdinnan uppenbarligen handlar. Den gamla KF-chefen Hans Alsén tog det med fattning.

Och så spelade värdinnan ett kort klassiskt stycke på pianot, Bachs ”In dulci jubilo”, som en markering av att samvaron, åtminstone för den här gången, var slut.